Nummer 4, 2012 – Kultur och reaktion

Vi storknar. Varje vecka en ny kulturdebatt. Alla ska ta ställ­ning. Alla ska twittra. Vi drunk­nar i åsikter. Och med debat­terna kommer metadebatterna. Om ”kulturvänstern” som har tagit universitet och tidningsre­daktioner till sin bastion. Varför är kulturdebatten så viktig för högern idag? Kanske är det för att det är det enda forum där de kan vara populister: de har redan den ekonomiska och politiska makten. Men i kulturdebat­ten kan de utmåla en bild av sig själva som ”vanligt folk”, skildra sig själva som underdogs, mot en statsfeministisk kulturmarxis­tisk kulturvänster. En myt som passar dem perfekt. I sitt raseri över den ”politiska korrektheten” möts den etablerade högern och extremhögern, antifeminister och flyktingmotståndare. Kan vi vinna dessa debatter­ eller har vi redan förlorat om vi försö­ker diskutera med dem på deras grundpremisser?

Vi oroas. Högerpopulismen i sig skulle inte vara så oroväckande om det inte var för att den flyt­tar hela den politiska debatten åt höger, rycker bort den från en socioekonomisk diskussion och styr över den på en kulturell­ moralisk. Den skulle inte heller vara så oroväckande om den inte bildade ett block med en reaktio­när högermobilisering på gator­na. I krisens kölvatten framstår fascismen återigen som ett alter­nativ. Och som ett dubbelt hot för vänstern: dels ett fysiskt hot mot oss, våra lokaler, vår möj­lighet att mötas och organisera. Och dels ett politiskt och socialt hot, genom att försöka tränga in i arbetarklassen och ersätta vår organisering, ta över ett socialt missnöje och rikta mot ett annat håll, mot syndabockar i samhäl­lets utkant.

Vi rasar. Vi är förbannade och vet att vi inte kan backa mer. Vi står redan med ryggen mot väggen. Vi har inget annat val än att göra motstånd mot en auktoritär kris­politik ovanifrån och reaktionär mobilisering underifrån. Och vi vet att vår lösning inte kan vara reaktiv och bara svara på deras provokationer. Utan måste bli aktiv, måste ta formen av en egen politik, egen social organisering och att ge egna svar på den oro som alla känner i samhället idag. Vi måste bemöta fascismen som det dubbla hotet, fysiskt och politiskt. Det politiska sva­ret är att bedriva en intressan­tare klasspolitik, som klarar av att sammanföra gemensamma intressen, oavsett arbetar­klassens kön, hudfärg eller sexualitet. En klasspolitik som inte bortser från maktstruktu­rer som drabbar icke­vita och icke­heterosexuella, utan skapar utrymmen för dessa som tränger in i, och tar kampen med, den officiella socioekonomiska poli­tiken från högerhåll och inte separerar kultur från ekonomi. Vi får varken blunda för den del som faller utanför samhällsnor­men ­eller den del, de vita man­liga fabriksarbetare i bruksorter, som högerextremismen försöker fånga upp. Vi måste både vara där högerextremisterna är ­och där de inte är. Nyckeln till vår framgång är att skapa en ny uni­versell politik, där våra olikheter blir en styrka och förbinds i gemensamma projekt snarare än en erkännandets och representa­tionens politik. Det handlar om en kamp om samhällsekonomin­ men den kampen är i grund och botten alltid materiell, inte enbart kulturell.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *