Kulturkrig

I kulturdebatterna är vänstern den ständiga måltavlan. Vad är det som står på spel? Högern verkar besatt av en tänkt enhetlig ”kulturvänster”. Trots högern har den ekonomiska och politiska makten försöker de i kulturdebatterna få vänstern att framstå som etablisemang – kultureliten – och högern som opposition – verklighetens folk.

I ett rum med viktiga vita män diskuteras behovet av att begränsa inflytandet av en viss bestämd ras. De är för lika i sitt sätt och de utövar dåligt inflytande över flertalet. Dessutom känner sig nationen inte representerade av dem.

Var är vi någonstans? I Tyskland på 30-talet skulle nog de flesta gissa. Men just det här rummet är i Frankrike på 2010-talet.
Det var fyra månader efter det franska landslagets katastrofala insats i fotbolls-VM i Sydafrika 2010. Förbundskaptenen Raymond Domenech hade sparkats. Han hade lett ett landslag som spelat strukturlöst, strejkat under pågående turnering och som var splittrat mellan vad som sades vara de landsförrädiska invandrarna och de riktiga fransmännen. Nu kallade den nya tränaren Laurent Blanc snabbt till ett möte för att rädda fotbollen. Under mötet kom männen till slutsatsen att lösningen var att begränsa antalet invandrare i landslaget. De var för muskulösa, spelade för lika, var odisciplinerade och deras kultur (läs muslimska) utövade dåligt inflytande på lagandan. De ledare och tränare som uppmuntrat mångkulturen höll på att förstöra den franska nationalsporten. Invandrarna sjöng ju inte ens marseljäsen och respekterade inte den franska nationen.

Så hur vore det, undrade förbundets tekniske chef Francois Blaquart, om max en tredjedel av de intagna till förbundets prestigefulle utbildningscenter fick ha invandrarbakgrund?

Den nya landslagstränaren Blanc sa att systemet måste vara hemlig men höll med:

– Jag tror att vi måste hitta ett nytt fokus, sa han.
Framförallt för pojkar som är 12, 13, 14 år gamla. Vi måste ha nya kriterier, utifrån våra egna kriterier. Spanjorerna säger till mig: ”Vi har inga problem. Vi har inga svarta”.

Men mötet förblev inte hemligt. Den enda delegaten i rummet med nordafrikanskt ursprung hade tryckt på rec-knappen på sin telefon och spelade in hela samtalet. Tack vare honom fick vi istället en rå inblick i hur den moderna europeiska rasismen spridit sig till mitten. Ett decennium tidigare var det bara Le Pen och hans anhängare som hävdade att det folkkära franska landslaget inte var franskt nog. När VM-guldet 1998 vanns på hemmaplan anförda av Zinedine Zidane sågs det snarare som en symbol för det nya Frankrike; mångkulturellt och framgångsrikt. Tolv år senare är Europa i kris och symboliken en annan och när SVT:s pensionerade kommentator Bosse Hansson under hösten upprepade den franska doktrinen och påpekade AIK:s för många, för lika och för svarta spelare var det därför inte – som många påpekat – en kvarleva från en gammal tid. Det var i takt med tiden.

För det som den franska landslagstaben uttryckte i hemlighet och Bosse Hansson sen torgförde i radio kan lätt överföras till en samhällssyn och en slags matchbild över Europa som många inom högern delar idag.

På ena planhalvan står invandraren som importerat sin kultur och sina kroppar till Europa och håller på att ta över. I samma lag finns den politiska korrekta vänstern, mångkulturalister och feminister som gjort detta möjligt.

På den andra halvan finns motståndarna. Sanningssägarna. Med en blandning av sekulära liberaler och kristna konservatister utgör de startelvan som ska stoppa Europas förfall. Många kallar det som pågår för ett krig. Ett kulturkrig.

Just bejakandet av kulturella skillnader är en ny hörnsten i den europeiska rasismen. Främlingsfientligheten har för länge sen lämnat sitt fokus på ras och istället har högern har blivit som besatt av kultur. Inte bara levnadsvanor och seder utan även konst, litteratur och arkitektur har blivit viktiga arenor att inkludera. I vårt grannland Norge investeras en inte obetydlig del av oljepengarna i kultur. Norsk folkmusik, film och litteratur är inne i en guldålder – det givna temat för de högerextrema är ändå att den enhetliga norska kulturen håller på att upplösas och ersättas av en okänd och skrämmande mångkultur.

Kulturkriget mot dessa fiender (invandraren och vänstern) står på två ben. Islamofobin har stärkts i tal och i lag och invandrarna har fått känna av ökad repression ihop med absurda fördomar om slöjor, Muhammed och terrorister i förorten. Argumenten som använts vet läsare av denna tidning och behöver inte upprepas.

Men det är slaget mot vänstern som är viktigast. Enligt den breiviska världsbilden är det ju den politiska korrekta eliten som varit dörröppnare för den muslimska invasionen. Utan kulturmarxisterna hade värdeuppluckringen och förfallet aldrig skett. Postkolonialister, genusvetare och marxister som ifrågasätter och kritiserar begrepp som svensk, invandrare, man, kvinna, humanist och rasist har förått den egna kulturen genom sin relativism. De finns överallt men framförallt inom kultursektorn, i media och på universiteten. Och som Göran Hägglund uttrycker det är det denna nya överhet som bestämmer vad vanliga människor får göra och tycka:

”När jag vänder örat mot vänster hör jag inte mycket annat än svårartade performance-vrål och kultursidornas idisslande av dekonstruktionen av könet, upplösningen av kategorierna, nedmonteringen av jaget”.

Det är lätt att se en slags tioårig tidslinje av denna reaktionära motattack med start i elfte september 2001 och kulmen i Breiviks manifest 2011 där det kristna hatet mot universiteten, feministerna, socialdemokraterna och muslimerna skrevs ut i klartext. Men det har djupare rötter än så och attackerna mot World Trade Center blev framförallt en vitamininjektion i ett mångårigt projekt från den konservativa högern att utmåla vänsterns förändringar som något civilisatorisk nedbrytande. Redan på åttiotalet i USA börjades begrepp som kulturkrig, politiskt korrekthet och kulturelit att användas av konservativa rörelser för att protestera mot nya normer kring feminism, mångkultur, homosexuella rättigheter och miljökamp. Men det var inte förrän efter 9/11 som retoriken blev ett framgångsrikt nyspråk även bland etablerade röster i Europa för att protestera mot progressiva landvinningar.

Efter massakern på Utöya har vänstern ofta anklagats för att detta är en bedräglig argumentation. Att det är skamlöst att klumpa ihop hela kulturhögern till ett enda sociogram och dra linjer mellan Göran Hägglund och Anders Behring Breivik utan att ta hänsyn till deras olikheter. Men för den som läsar manifestet i detalj är det inte konstigt att försöka analysera inspirationen. Vissa partier av de över tusen sidorna kan lätt avgränsas till en högerextremistisk värlsbild, men stora delar av manifestet är så tydligt tagna ur den idébank som fungerat som paradståndpunkter för den europeiska högern i debatter om alltifrån muslimer och slöjor till barnböcker och feminism på 2000-talet. Där är slaget om kulturen centralt. Där handlar politikens konflikt inte om ekonomi utan om värden, principer och moral och där sätts den muslimska kulturens negativa påverkan ständigt samman med vänsterns falska tolerans.

Ett bra exempel på hur denna idéstafett mellan mer extrema röster och etablerade politiker fungerar finns i Danmark. I en nyutkommen bok visar den danske antropologen Peter Hervik hur det danska regeringspartiet var centralt för skapandet av krisen med Muhammedkarikatyrerna. Det var inte – som många tidigare beskrivit – Dansk Folkeparti som inspirerade tidningen till publiceringen. Det var den dåvarande statsministern Anders Fogh Rasmussen som efter att ha lanserat ett idéprogram kallat “ett kulturkrig om värderingar” gav Jyllands-posten idén till att påbörja projektet. I Rasmussens krigsbeskrivning ritades de två fienderna upp: den medeltida muslimska kulturen och den politiska korrekta vänsterkulturen som försökte tysta det danska folkets frispråkighet.
Publiceringen blev sedan en ostoppbar politisk plogbil genom debatten mot vänstern och mångkulturen och idag präglar Rasmussens civilisationskrig hela den danska samhällsdebatten.

Publiceringen fick också en viktig konsekvens i Sverige i form av den ännu pågående one man-showen Lars Vilks. Trots att Vilks är en utpräglad rasist som jämför muslimer med nazister och gång på gång sagt att det bor för många muslimer i Europa så försvaras han av upplysningsidealens liberaler på kultursidorna eftersom han sägs vara en symbol för Europas finaste princip: yttrandefriheten.

Men som Peter Hervik visar i sin bok så handlade muhammedkarikatyrerna aldrig om yttrandefrihet och resonemanget är lika giltigt för Lars Vilks.

– De personer som attackerade muslimer och islam försvarade varken muslimers yttrandefrihet eller yttrandefriheten i allmänhet. Istället utgjorde de en radikal högerpopulistisk gemenskap vars intresse var att torgföra konfrontationsinriktade ämnen. Till slut användes yttrandefriheten endast för ett enda syfte: att förlöjliga muslimer, skriver han.

Såhär i backspegeln kan vi se hur deras effektiva sätt att argumentera också har smittat av sig på resten av kulturdebatten. Idag låter allt fler som ”modiga” högerextremister som ”vågar” säga sanningen.

I en tragikomisk artikel i DN Kultur skriver Kajsa Ekis Ekman om hur det har blivit inne att vara ute, hur alla numera vill vara marginaliserade gentemot den politiska korrekta eliten.

”Genom att hävda att det inte finns utrymme för denna åsikt legitimerar hen [min ändr] den utan att behöva argumentera”.

Så bland de marginaliserade får nu de kulturkonservativa samsas på DN kultur med vänsterislamofoben Fredrik Ekelund eller en bekännelsenödig Bengt Ohlsson.

Så bland de marginaliserade får de kulturkonservativa nu samsas på DN Kultur med vänsterislamofoben Fredrik Ekelund eller en bekännelsenödig Bengt Ohlsson. Där berättar de att de ska berätta en obekväm sanning, att den sanningen tystas och de som säger den hotas men gör det ändå. Vänsterhegemonin till trots.

Att de genom att publicera sig bevisat att den hegemonin inte längre finns ignorerar de glatt. Alla medel är ju tillåtna när man slåss mot eliten.

Sakta men säkert har kultursidornas påstådda vänsterdominans definitivt raserats av en höger som ännu inte vunnit slaget om kultursfären. Kulturkriget pågår.

/ America Vera-Zavala

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *