Högerextremismens ekonomi

Den högerextrema rörelsen i Sverige är dominerad av män. Unga män som vänder sin vrede mot invandrare, kvinnor och hbtq-personer. Personer som enligt dem har förstört samhället, underminerat sanna värden samt berövat de vita männen deras naturliga position. Kulturella förändringar brukar av högerextrema ofta framställas som det främsta hotet mot samhället; kultureliten, mångkulturalismen och kulturrelativismen hävdas ofta vara anledningarna till samhällets förflackning och till den egna gruppens hotade position. Att det ekonomiska systemet genomgått en total förändring som påverkat män i stor utsträckning negligeras ofta.

Rädsla att falla
När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 gjorde de det med ett oproportionerligt starkt stöd bland män i åldrarna 18-29 år. Unga män födda i Sverige är också den grupp som kanske fått den mest förändrade positionen i samhället jämfört med bara för en generation sedan, och det är även i denna grupp som stödet för högerextrema rörelser är störst och växande. Det har historiskt sett visat sig att fattigdom och ekonomiska kriser har varit en bra grogrund för högerextrema idéer. Det behöver inte ens vara så att man själv drabbas ekonomiskt, men att den grupp som man identifierar sig med påverkas. Gruppens position verkar hotad och det utvecklas en rädsla för att förlora status och makt, vad som ibland kallas ”a fear of falling”, en rädsla för att falla.

Maktlöshet föder fruktan
Hotet om fattigdom och maktlöshet föder fruktan. Unga män i Sverige har de senaste 40 åren fått se både sin ekonomiska säkerhet och position på arbetsmarknaden försämras radikalt. På arbetsmarknaden har det sedan 1970-talet försvunnit arbeten inom manligt dominerade sektorer såsom industrin och byggbranschen. Främst genom utflyttning av företag, men också genom teknologisk utveckling som ersatt det manuella arbetet med maskiner. Typiskt kvinnliga arbeten inom service- och tjänstesektorn har däremot blivit fler. Sverige har sedan 1970-talet gått från ett industri- till ett tjänstesamhälle. På mindre orter eller i före detta brukssamhällen, dominerade av ett större företag, har industrinedläggningar och outsourcing haft stor påverkan på hela samhällsstrukturen. Ett tydligt exempel på denna utveckling är Landskrona som drabbades hårt av varvskrisen. År 1970 hade Öresundsvarvet 3 500 anställda och var därmed den största arbetsköparen på orten. I början av 1980-talet varslades de sista arbetarna och Sveriges största enskilda industrinedläggning var ett faktum. Denna form av ekonomisk utveckling har återkommande drabbat många mindre orter som varit uppbyggda kring ett enda företag. De ekonomiska satsningarna har främst skett i städerna och varit riktade mot en privilegierad grupp, medelklassen, eller vad vissa vill kalla den kreativa klassen. Genom tjänstesubventionering och teknologi har arbeten skapats i städerna. Det har byggts inspirerande miljöer och skattesubventionerade företagskluster där framtidens tillväxt ska skapas. Landsbygden och mindre orter har lämnats därhän, att förtvina i tysthet.

Landsbygdspartiet
Sverigedemokraterna åtnjuter också ett starkare stöd på landsbygden över lag; tre av sju sverigedemokrater säger att de vuxit upp på landsbygden, vilket är långt över genomsnittet. På mindre orter som Borlänge, Svedala och Trelleborg har högern också ett starkt stöd. Småstaden Landskrona, med sina drygt 40 000 invånare, är ett av de starkaste fästen för extremhögern i Sverige. Där fick SD över 20 procent i valet 2006 och där har Nationaldemokraterna aktivt propagerat på gatorna. Mindre städer och landsbygden har inte fått ta del av städernas välståndsökning, och refereras ofta till som ekonomiska problem som lever på bidrag från Stockholm. En ny karta ritas med närande och tärande regioner, där landsbygden drar det kortaste strået. Många mindre orter präglas inte bara av en utflyttning av företag, det sker också en avfolkning av i synnerhet unga kvinnor. I jakt på bättre möjligheter och högskoleutbildningar lämnar de småorterna, medan de unga männen stannar kvar utan större chans att få arbete.

Mancession
Sverige har sen 1990-talskrisen haft en hög arbetslöshet och framför allt en hög ungdomsarbetslöshet. Om man tar en närmare titt på hur ungdomsarbetslösheten fördelar sig så är den högre bland unga män än unga kvinnor: 73 000 unga män och 69 000 unga kvinnor rapporterades arbetslösa 2009. Generellt sett brukar arbetslösheten vara högre hos kvinnor än hos män, men män drabbas ofta mer direkt vid ekonomiska kriser då de i större utsträckning arbetar inom exportsektorn och andra branscher som är mer direkt utsatta för marknadens snabba svängningar. Detta är ett internationellt återkommande mönster. I England har det gått så långt att man inte bara talar om en ’recession’ utan om en ’mancession’. En lågkonjunktur som drabbar män.

För dem som har blivit arbetslösa har förutsättningarna också förändrats. Sedan det borgerliga övertagandet 2007 har det blivit svårare att kvalificera sig för arbetslöshetskassorna. Avgifterna för a-kassan höjdes kraftigt, bland annat för att finansiera jobbskatteavdraget, vilket gör att många inte längre har råd med medlemskap. Det ställs också hårdare krav på de arbetslösa och man har sedan regeringsskiftet rätt till a-kassa under en kortare tid än tidigare. De tydliga försämringarna märks i synnerhet bland unga, som har tillfälliga anställningar eller arbetat för kort tid för att kvalificera sig för a-kassan. Istället blir unga människor tvungna att vända sig till socialtjänsten för att be om försörjningsstöd (tidigare kallat socialbidrag), vilket är en helt annan sak än att få a-kassa. A-kassa får man oberoende av om man har en bil eller besparingar; den beror på vad man betalat in och hur länge man varit medlem. För att få ut a-kasseersättning ställs inga frågor om hur pengarna spenderas eller om hur man tidigare levt. Försörjningsstöd däremot är behovsprövat, vilket innebär att socialtjänsten kan tvinga folk att uttömma alla sina ekonomiska resurser, det vill säga att sälja en eventuell bil eller bostad, innan de får rätt till hjälp. De som får hjälp via försörjningsstöd får också betydligt mindre pengar och de är också skyldiga att på ett identitetskränkande sätt redogöra för sin ekonomi in i minsta detalj. I gruppen som får försörjningsstöd är unga män födda i Sverige numerärt störst, större än motsvarande grupp kvinnor och större än invandrade män i samma ålder. Unga män är alltså inte bara arbetslösa i större utsträckning än unga kvinnor utan de är också oftare hänvisade till de låga ersättningarna och till stigmatiseringen som följer av att ta emot försörjningsstöd.

Det obildade könet
För många unga som varit arbetslösa eller löpt risk att bli det, har högre utbildning varit en lösning. Sedan 1990-talet har det varit ett uttalat mål att hälften av alla unga ska gå vidare till en högskoleutbildning. Alla regeringar sedan dess har starkt betonat att Sverige är ett samhälle som kräver en välutbildad befolkning och i Sverige har ungefär 22 procent en högre utbildning. Bland Sverigedemokraternas väljare har endast 9 procent examen från en högskola. På högskoleutbildningarna är kvinnor i majoritet, ungefär 60 procent av de som läser på högskola är kvinnor. Flickor har i regel högre betyg och hoppar av gymnasiet i mindre utsträckning än pojkar och har således lättare att ta sig in på högre utbildningar. Pojkar däremot får allt sämre betyg från skolan och nedskärningar och minskad lärartäthet har drabbat dem hårdare. Avsaknaden av utbildning skapar sämre förutsättningar att kunna få ett arbete i framtiden. Det är följaktligen flera parallellt löpande processer som försämrat unga mäns levnadssituation och ligger till grund för ett liv utanför samhällets uppsatta mål. Färre arbeten inom typiskt manliga sektorer, försämringarna av socialförsäkringarna och skolan samt en eftersläpning på landsbygden har skapat ett lågutbildat manligt proletariat. Att följa mäns försämrade situation över tid skapar också viss insikt om varför så många av de unga männen intar en konservativ hållning och bär på idén att det var bättre förr.

Sveriges utveckling mot att unga, i synnerhet unga män, ansluter sig till och röstar på högerextrema rörelser är en del av ett mer omfattande europeiskt mönster. I nordöstra Ungern, präglat av en snabb de-industrialisering, har fascistiska Jobbik sitt absolut starkaste fäste. Grekiska Gyllene Gryning fick fotfäste i ett krisande Grekland, i synnerhet hos den unga manliga polisstyrkan. Inför valet i Frankrike var högerextrema Front National förhandstippat att få 26 procent av de ungas röster. Fascistiska English Defence Leagues rekryteringsmiljö har främst varit den manligt dominerade fotbollshuligankulturen. Unga män utgör kärnan i de högerextrema rörelserna i Europa. Men unga män är en sådan grupp som sällan framställs som förlorare i den rådande ekonomin. Deras politiska ställningstagande brukar ofta analyseras utifrån idealistiska principer och kulturella föreställningar, snarare än utifrån de kännbart ekonomiska förutsättningarna. De ekonomiska premisserna är fundamentet som samhället är byggt på, och den växande högerextremismen hos unga män är svaret på den liberala ekonomiska politikens verkningar.

/ Lovisa Broström

Lovisa Broström är doktorand i Ekonomisk historia på Göteborgs universitet.

Bild: Jamila Drott

8 kommentarer på “Högerextremismens ekonomi

  1. Det här var mycket läsvärt och jag är imponerad av den analys du gör. Jag blev glad att se att någon verkar förstå, Din text kan ses som en strimma av ljus och hopp i allt det mörka! Tack så väldigt mycket.

  2. Tack, för en välskriven analys!

    Jag har själv, under cirka 40 arbetande år, konstaterat precis detsamma, och nu har du gett mig mer ”kött på benen”.
    Orden har jag försökt få ut till mina medmänniskor, men utan en auktoritär position blir oftast de orden ett konstaterande utan tyngd…

    Nu kan jag referera till något mer än det jag själv kommit fram till..!

  3. Lika aktuell idag, mycket bra analys. Man inser vidden av vikten att byta regering och framförallt utbildningsministern.

  4. Jag har jobbat som gymnasielärare i 15 år på det så kallade Handels- och Administrationsprogrammet där service är ett huvudämne tillsammans med marknadsföring och ekonomi mm.
    Att arbeta med service anser många manliga elever var under deras värdighet. Varifrån de fått den inställningen är en intressant fråga i sig.
    När industrin inte längre kan erbjuda jobb som män kan acceptera och identifiera sig med krymper möjligheterna till ett identitetsstärkande manligt jobb/yrke, i mångas ögon.
    Att få möjligheten att praktisera på ett företag/butik/lager eller serviceinrättning ses av många elever inte heller som en framkomlig väg utan snarare som ett förringande av deras potentiella förmåga.
    Sitter man kvar i skolan kan man alltid ”hålla ut” till årskurs 3 och då gå ut med vit mössa i hand(kan köpas för ca 250:- på Dressman) trots att man inget har klarat.
    Formen är viktigare än innehållet!
    Alla hyser såklart inte denna inställning men alltför många ser det som en utväg.
    Vad har skolan och vi vuxna gjort med våra ungdomar och vad har vi underlåtit att göra?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *