I hemmet upplever vi gemenskap. I hemmet isolerar vi oss. I hemmet tar vi emot gäster. I hemmet stänger vi ute omvärlden. I hemmet är vi trygga. I hemmet är vi rädda. Hemmet är en konfliktyta, där det privata är politiskt och där skoningslösa kapitalrörelser möter kämpande gemenskaper.
Tillgången till bostad har blivit en avgörande skiktning och konflikt i klassamhället. Bostaden har samtidigt blivit den centrala varan i den finansiella spekulation som håller liv i kapitalismen.
Med sina vulgära manér försöker medelklassen sko sig på de smulor av bolånefesten som fallit ned till den genom att hyra ut till ockerpriser, i andrahand eller till inneboende. För bostadsrätts- eller villaägaren har hemmet samtidigt blivit en gisslan som finanskapitalet använder för att tvinga fram politisk lojalitet. Bakom hörnet hotar hela tiden den växande privata skuldsättningen och nästa bostadsbubbla. Varje politiskt förslag som marknaden reagerar negativt på blir ett hot mot hela ens tillvaro.
För många är ett hem en dröm att sträva efter snarare än en levd erfarenhet. Korta andrahandskontrakt, rivningskontrakt och att hyra rum som inneboende har blivit standard för en hel generation och för allt fler äldre. Renovräkningar driver ut människor som trodde att hemmet var tryggt, samtidigt som de nyproducerade hyresrätterna är svindyra. Nyliberaler argumenterar för marknadshyror
med att människor som kan betala mer hyra ”värderar bostäder högre”, som om tillgång till pengar vore ett mått på behov.
För andra ligger hemmet i en svunnen tid på en plats långt borta. Krig, miljöförstöring och ekonomisk utsugning driver människor att migrera till rikare trakter, där de skeppas runt mellan olika boenden under hot om att deporteras, kanske in i döden. Hemmet används också som en metafor för nationen, för att mobilisera en gemenskap mot ”inkräktare”. Samtidigt kan de som verkligen tar ifrån folk deras hem fortsätta sko sig på det.
De senaste årens kamper för rätten till bostad och rätten att bo kvar har gjort det tydligt att modellen med Hyresgästföreningen som representant för boendes rättigheter är död. Över hela världen visar boende själva på nya vägar framåt genom lokal organisering. Parallellt experimenterar allt fler med alternativa boendeformer, med målet att ta makten från fastighetskapitalet och skapa egna strukturer.
Mot patriarkalt hem ställer vi kollektivboende. Mot bostadskarriär ställer vi platsanknytning. Mot deportation ställer vi gränsers avskaffande. Mot marknadens arkitektur ställer vi den självstyrda zonen. Mot spekulation ställer vi rätt till bostad. Mot renovräkningar ställer vi hyresstrejk. Mot rivningskontrakt ställer vi ockupation. Drömmen lever och kampen fortsätter för hem åt alla, som vi bestämmer över tillsammans.