Postmoderna hem och sovjetiska drömmar

Heminredning ur ett historiematerialistiskt perspektiv. Miranda Cox skriver om det flexibla hemmet för den flexibla människan och om hur bolsjevikerna kan inspirera till en framtida kommunistisk lifestyle.

I Ikeas reklamfilm langar unga människor möbler ur en flyttbil. Det går enkelt för möblerna är lätta att flytta. Ett nytt hem ska möbleras, som så många gånger förut. Den vita lådan inreds med flexibla, lättflyttade möbler i skandinaviskt rena linjer. Så ser den prekära bostadsmarknaden ut i Ikeas reklamvärld. Men vad är det egentligen som säljs till oss med denna romantiserade bild av det ständiga flyttandet?

Ikea har gjort stora affärer på att inte bara sälja skitmöbler till skitpriser, utan på att äga hela det bostadsekonomiska kretsloppet. Ikano Bostäder, Ikea-koncernens bostadsbolag, belånar sig förmånligt via Ikano Bank, Ikea-koncernens bank, för att bygga skitbostäder som inreds med Ikeas skitinventarier, som du kan köpa genom att ta skitlån via Ikano Bank. Ikano Bostad har även köpt upp hyresrätter som tidigare ingått i allmännyttan genom samma princip. Dessa lägenheter kan sedan renoveras. Till exempel byts då äldre men fungerande kök ut mot Ikea-produkter så att det sker en så kallad standardhöjning för att hyrorna ska kunna höjas. Det här är ingen konspirationsteori. Det är något som verkligen händer – en smart affärsidé. Ikea kan profitera på bostadsmarknaden på tre sätt: genom att kränga så kallade ”lättflyttade” möbler till folk som sitter fast i den flyktiga tillvaron på marknaden för andra- och tredjehandskontrakt, på dem som svalt förtreten och belånat sig för att köpa Ikanos nyproduktion och på hyresgästerna som får betala för renoveringarna.

Men när vi köper en vara, såsom en bostad eller en stol, betalar vi inte bara för dess fysiska egenskaper, vi köper även en idé, en dröm om vilka vi är och kan bli. Att ställa sig frågan ”Vad säger mina gardiner om mig?” ter sig absurt men ändå inte. Bostäder, våra hem, fungerar som en arena att skapa sig själv genom. Vi förstår därför vad som menas även om vi inte vill delta i den typen av självförverkligande projekt. När Nina Björk kallade köksrenoveringar för skitdrömmar minns jag det som befriande. Hon erkände senare att hon ironiskt nog målat om hemma medan hon skrev sin krönika om inredningstidningarnas förtingligande av hemmet och jag föreställer mig att hon ställde sig frågan ”Vad säger den här fondväggen om mig?”. Det är helt enkelt svårt att värja sig.

Reklamfilmen med de unga flyttentusiasterna säljer ett självförverkligande bortom skitmöbler – den säljer en lifestyle. Var lättflyttad du med, bara ta stolen YPPERLIG och gå. Men om det kringflackande livet tidigare setts som ett uppror mot gängse normer är det vi får se i reklamen snarare en konformistisk verksamhet. Påbudet om en flexibel lifestyle kan förstås som en del i en större historisk förändring av hur produktionsmedlen organiserats: ett skifte från fordistisk till postfordistisk produktion. Från stora fabriker som tillverkar varor på löpande band till uppbrutna produktionskedjor, automatiserade processer och ett arbete som i högre grad består i att hantera information, snarare än att fysiskt tillverka något. Från modernitet till postmodernitet.

Sedan 1970-talet har flexibilitet i arbetslivet beskrivits som framåtblickande, både att kunna vara flexibel i sitt arbete, exempelvis genom att jobba med projekt i tillfälliga arbetsgrupper som upplöses efter det att arbetet är utfört varpå man går vidare till nästa projekt. Sedan 1990-talet har antalet tillsvidareanställningar minskat medan otrygga anställningsformer blivit vanligare och en högre arbetslöshet etablerats som politisk norm. En i princip rikstäckande bostadsbrist och finansiell spekulation på bostäder och mark driver upp priserna på både hyresrätter och bostadsrätter. Dessa förhållanden har bidragit till att förverkliga den kapitalistiska drömmen om en hyperflexibel arbetskraft som förväntas flytta över halva landet för en praktikplats med möjlighet till förlängning. En rotlös tillvaro där flexibilitet, rörlighet, självständighet och samarbetsvilja är dygd. Inget som skaver, inget som håller en kvar. I boken Gilla läget – hur allt gick åt helvete med positivt tänkande av Barbara Ehrenreich beskrivs den flexibla arbetaren som bärande sin kompetens i en portfölj. När arbetet är slutfört packar hon ihop sig, tar sin väska och går vidare. Det flexibla arbetet som kräver flexibel lifestyle.

Det postmoderna, flexibla hemmet kan också kontrasteras mot dess föregångare. Den franska filosofen Jean Baudrillard kallar det kärnfamiljshem som etablerades som ideal av borgarklassen under 1800-talet för det ”patriarkala hemmet” – den patriarkala familjen blev bokstavligen inbyggd i våra hem. Baudrillard beskriver det patriarkala hemmets tendens till ständig ackumulering där rummet fylls och avgränsas. På så sätt blir dess hierarkier befästa: master bedroom – det stora sovrummet som mannen och kvinnan är intima i. Köket – litet i relation, avgränsat, kvinnoterritorium. Möblerna är platsbestämda och funktionsspecifika. Rummen avdelade för olika sysslor, passande att tas i bruk under specifika tider på dygnet.

Att organisera sitt hem enligt dessa principer stod naturligtvis inte alla till buds, men det var ett ideal att sträva mot. Torpet där mina gammelfarsföräldrar levde sina liv, beläget i den djupaste värmländska skogen, hade bara ett finrum och ett kök. Ändå stod rummet allt som oftast tomt och orört. Inte ett kvadratmeteroptimerande tänk direkt. Sigrid och Alf hade ingen compact living flexible lifestyle.

Det flexibla, postmoderna hemmet är inte en enkel motsats till dess stabila föregångare. Det flexibla hemmet innebär ingen frigörelse, utan syftar till att återuppbygga den patriarkala organisationen om och om igen: i seriemonogama förhållanden, på adress efter adress. Flexibiliteten ligger i att kunna ta sitt livsarrangemang och flytta det, inte i att bryta med det.

Några som verkligen ville bryta med kapitalismen var bolsjevikerna. I boken Dreamworld and catastrophe undersöker historikern Susan Buck-Morss de drömmar, förhoppningar och förväntningar som var möjliga för bolsjevikerna att föreställa sig i de tidiga Sovjets dagar, innan stalinismens tunga betong hade krossat idén om en helt ny frihet. Under de tidiga åren undersöktes dessa frågor med intensiv nyfikenhet genom en mångfald av estetiska uttryck. Det kunde bli riktigt flippat.

Vad är en kommunistisk lifestyle? En utmaning var att föreställa sig objekt utan att se dem som varor för konsumtion. Konstnären Alexandr Rodchenko ville att möblerna skulle vara våra kamrater – medaktörer i våra rörelser, våra beteenden, känslor och handlingar. Borgerliga möbler håller däremot kvar människor i sina konservativa konstellationer. De passiviserar, gör människor slöa. En kommunist, däremot, är mobil, levande och på väg. När konstnären Varvara Stepanovas skapade scendekor för en revolutionär teater bestod den av ihopfällbara, multifunktionella möbler som var i ständig rörelse. Väggar kunde vikas ner och bli till bord och sängar, röra sig som skådespelare i pjäsen. De var hårda trämöbler utan den borgerliga stoppning som höll kvar människorna i sina konservativa positioner och relationer.

Jag tycker att det låter ganska jobbigt. Jag vill gärna tro på mjuka kommunistiska möbler och rum där man får sätta sig ner, och förbli sittande en stund. Gärna med fötterna i ett högre läge.
I kommunismen hoppas jag att stolnormen krossats och fotpallar ses som oumbärliga. Kanske kan en vägg också då förvandlas till en säng. Men inte för att vi har en compact lifestyle, utan för att rummet hela tiden bjuder in fler att umgås och leva nära varandra.

Miranda Cox är medlem i Brands redaktion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.