Hemlandets höga pris

Hemmet och hemlandet mobiliserar känslor när nationalismen stärker sitt grepp. Människor som söker ett hem möter gränser, våld och byråkrati. Asylrättsrörelsen kämpar för allas rätt till medborgarskap och att välkomnas till ett nytt hemland samtidigt som drömmen om en gränslös värld hägrar långt bort i horisonten. Att föreställa sig en världsordning utan gränser blir svårt när man ständigt behöver släcka bränder.

Hur kan vi hitta kraft i att förkasta idén om hemmet, där migration inte villkoras av gästfrihet? Vi vänder oss till Shahram Khosravi, professor i antropologi vid Stockholms universitet som forskar om migration och gränser. 2010 kom boken ’Illegal’ Traveller som skildrar erfarenheter av att korsa gränser och föreslår en radikal etik för en gränslös värld.

 

I boken ’Illegal’ Traveller beskriver du vår tid som en gränsernas triumf. Det var för ungefär tio år sen. Vad har hänt sedan dess?

Vad jag kan säga är att gränser är starkare idag, ännu starkare. Om man tänker på 1989 – året berlinmuren föll – så hade bara 16 länder någon form av gränsmurar. Idag är det fyra gånger mer. Mer än 70 länder har byggt murar runt omkring sig. Och det är en stor industri som kostar jättemycket. Muren mellan Mexiko och USA som byggs nu kostar ungefär tre miljoner amerikanska dollar per kilometer. Muren mellan Israel och Palestina kostar ungefär en miljon dollar per kilometer. Om man lägger till underhåll och sånt så är det otroligt mycket pengar. Saudiarabien håller på att bygga murar också. Det är alltså rika länder som har råd med gränser. Det är rika länder som bygger murar mot fattiga människor. Så när man tänker på gränser är klassfrågan alltid viktig.

Gränserna är viktiga för att upprätthålla löneskillnaderna. I Bangladesh till exempel, där H&M tillverkar sina kläder, jobbar 20 miljoner arbetare med att tillverka våra kläder – bara inom klädindustrin. Och det blir ett stort kapital för kapitalister tack vare att folk i Bangladesh inte kan resa fritt som svenskarna. Och detsamma gäller de som är statslösa, papperslösa eller inte har tillgång till några former av medborgarrättigheter någonstans.

Den liberala idén om globalisering säger sig ju handla om fri rörlighet.

Jo, alltså, på ytan kan det framstå som en paradox. Vi lever i en värld där kapital, eliter, varor kan resa fritt men inte migranterna. Men när man tänker efter lite mer så ser man att det inte är en paradox, utan det är ett system som fungerar så. Vissa människor ska inte röra sig fritt, eller deras rörlighet ska vara begränsad, så man kan ha det här kapitalet och eliten och så vidare, som kan flytta. Mobilitet har kommodifierats tack vare att den regleras. Vi hade två stora uppfinningar på 1800-talet, den ena var järnvägen, den andra var taggtråden. Båda handlar om den nya världen, den koloniala världen. Järnväg och taggtråd går ihop, den ena ger den andra värde. Mobilitet regleras, begränsas, kommodifieras – det kan säljas och köpas, värderas.

Det finns också en idé om kosmopolitanism, där hela världen kan vara ditt hem.

Ja, det är en fiktion som passar en liten grupp av vita människor, oftast vita män, som har rätt pass i sina händer. Västeuropeiska eller nordamerikanska, och har pengar. Dom kan känna sig hemma överallt, vilket är lite irriterande när man tänker på alla människor som inte har något hem och inte kan det. För, som Hannah Arendt sa när hon själv var på flykt under andra världskriget som jude, hon sa att ”det hemska är inte att man har förlorat sitt hem. Tragedin är i att man misslyckas i att hitta ett nytt hem”. Så det är samma sak när man tänker på alla dessa statslösa, papperslösa och så vidare. Dom förnekas ett hem. Så att prata om kosmopolitanism och att känna sig hemma överallt… det är bara ett bittert skämt.

 

Att vara rotlös och bli hemlös på bägge platser, både det ursprungliga ”hemlandet” och den nya platsen, där ens nya medborgarskap ändå på många sätt och vis är villkorat har du beskrivit som en möjlig kraft.

Vi har indoktrinerats i att vi måste ha medborgarskap någonstans, att nationalstatssystemet är det enda sättet man kan organisera mänskligheten. Det är förstås någonting som har konstruerat de senaste några hundra åren, och naturaliserats, och avpolitiserats. Det är jätteviktigt att man avnaturaliserar och politiserar den frågan. Och i den kan man få en politisk styrka i att man istället för att byta hem, istället för hemlandet och värdlandet och destination och alla dessa begrepp, istället kastar bort det. Hela idén om hemland… Och tänker annorlunda.

 

För att om vi ska ha en lösning på det här problemet och inte det här som vi kallar kris eller problem, det är inte vår kris eller problem, utan det är alla dessa människor som lider och om vi ska ha en lösning på allt det här lidandet, så räcker det inte med att ha FN och flyktingförläggningar här och där och att FN betalar en dollar per dag per person i någon flyktingförläggning i östra Afrika, för att behålla dom vid liv. Det är ingen lösning. Vi ger inte dom rättigheter som dom har som människor på jorden, utan vi bara behåller dom vid liv. Så det här är ingen lösning, utan en riktig lösning är att ifrågasätta hela systemet som har orsakat det här eländet, och det är nationalstatssystemet. Det är gränserna.

 

De senaste åren har vi sett en allmän opinion som svängt från att välkomna människor till att stänga dörrarna. Vad var det som gjorde att det kunde svänga så snabbt?

Känslorna mobiliserades när dom såg Alan Kurdi ligga på stranden, en treårig pojke. Men det försvann efter ett tag. Problemet är just att den här formen av gästfrihet går tillbaka till idén att jag är här, det här är mitt hem, nu öppnar jag dörren åt en främling. Främlingen som kommer. Men jag har makt och rätt att stänga när jag vill. Så den här gästfriheten handlar om makt. Jag väljer att vara gästfri nu, men jag kan sluta med det när jag vill, när jag har lust med det. Så, återigen, det här att öppna gränserna är ingen lösning, utan man måste ta bort gränserna helt och hållet.

Att alla former av gästfrihet är villkorade betyder inte att gästfriheten inte är viktig.

Nej nej, det är inte det. Nu ser vi hur gästfrihet kriminaliseras. Att hjälpa migranter och papperslösa kan leda till rättegång och straff. Vi ser mer och mer i södra Europa att när man räddar folk ur medelhavet kan man riskera åtal. Så den formen av gästfrihet som kriminaliseras är otroligt skrämmande.

Kan en omförhandling av hemmet, ”hemlösheten”, vara en nyckel?

Man måste också vara noggrann så att det inte missuppfattas, att en elit sitter på universitet och talar om hemlöshet som ideal medan hemlösa lider på gatorna. Alla måste ha tak över huvudet och ett drägligt liv. Det är inte det som jag menar. Jag tänker på hemlöshet som i att förneka, bortkasta idén om att man måste vara rotad i ett land. Jag har känslor till en by som jag växte upp i. Jag känner folk där, jag gillar naturen där. Men inte till ett land som Iran. Det betyder ingenting för mig vad ”hemlandet” är. Jag förnekar inte att människor har känslomässiga band till platser, det har alla. Att sen omvandla den känslan till en identitet, en platspolitik, då är det någonting som är farligt. Det är att koppla de biologiska känslorna till någon politisk enhet som vi kallar nation.

Ja, jag har försökt att hitta en kraft i den här hemlösheten. Jag refererar till Walter Benjamin om organiserad pessimism. Att prata om att avskaffa gränser idag är jätteutopiskt, alla skrattar åt idén. Och det är därför jag är pessimist. Det här går ingenstans. Vi kommer att se mer och mer gränser, vi kommer se fler och fler folk dö på väg hit och dit. Så jag är inte optimist, men det finns en hoppfull pessimism i det som jag tycker är viktig att använda för att hitta kraft och idéer, att ha alternativa sätt att tänka. Om man inte har utopiska idéer, om man inte har idealism, så finns en risk för totalitarism, så det är därför det är viktigt att man har dessa idealister och idealismen.

Och samtidigt sitter människor just nu i båtar eller drunknar. De letar efter medborgarskap någonstans. De vill ha ett hem någonstans, de vill ha ett hemland. Så vi måste också komma ihåg det, att vi säger någonting här, vi har våra pass och vi är trygga, vi har jobb. Vad jag försöker säga är mer teoretiskt, som en politisk vision om framtiden. Men jag ska inte förneka att folk har ett behov av medborgarskap och det är viktigt att ge dessa människor vad de behöver.

Precis! Samtidigt är det viktigt att våga höja blicken.

Ja absolut. Det är viktigt att inte hamna i en postpolitisk tillstånd där vi bara upprätthåller systemet – hjälper lite här och hjälper lite där – utan det är alltid viktigt att medan vi gör det försöka ändra på det.

Shahram Khosravi, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet intervjuad av Maral Shafeie, medlem i Brands redaktionskollektiv.

En kommentar på “Hemlandets höga pris

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.