På ett och samma ställe – samexistens i ZAD

Med sina 200 invånare och 60 olika kollektiv har ZAD blivit ett enormt experiment i samliv, kollektivt skapande och, inte minst, territoriell konflikt. Idag, efter 50 år av kamp och uppbyggnad ses det av många som ”en självstyrande kommun av kommuner”. Brand åkte dit för att se det med egna ögon.

”Bara ett bebott territorium kan försvaras”. Den devisen, tillsammans med en uppmaning om att ockupera mark och tomma byggnader, fick de aktivister som besökte Climate camp 2009 i sin hand. Då hade franska myndigheter precis bestämt att ett område beläget nordöst om staden Nantes i västra Frankrike på omkring 10×3 km skulle jämnas med marken och bereda plats åt en av Europas största flygplatser.

Eftersom flygplatsplanerna var långsiktiga benämndes området ZAD – ”zone d’ aménagement différé”, som hastigt översatt betyder ungefär ”framtida utvecklingszon”. I över ett halvt sekel har bönder i området – som förut bestod av småskaliga jordbruk i familjeskötta bondgårdar – kämpat mot den här utvecklingen. Allting började med en handfull bönder som vägrade att sälja den mark deras familjer odlat på i generationer. I hopp om att få med sig fler åkte de och spelade in (o)ljud från andra flygplatser i Frankrike som de sedan spelade upp för sina grannar, vilket visade sig vara effektivt.

Kampen om ZAD har tagit sig många olika former. Under 70-talets oljekris lades planerna för flygplatsen på is ett långt tag för att sedan tas vid igen år 2000. Då, i tider av en växande allmän ekologisk medvetenhet, ifrågasatte människor över hela Frankrike det lämpliga i ytterligare ett destruktivt infrastrukturprojekt för fossila bränslen. Andra kom till ZAD för att protestera mot att ännu ett ruralt område med våtmarker, skog och ängar – allt mer sällsynt i Frankrike – skulle bli till asfalt. På senare tid är det också många som läser motståndet i ZAD som en kamp emot logiken om ekonomisk tillväxt, emot statlig kontroll, samt emot teknisk och industriell dominans. Något som återspeglas i den ofta påträffade sloganen ”emot flygplatsen och dess värld”, sprayad på banderoller, husvagnar och murar.

I och med beslutet 2009 skruvades läget upp och efter de lokala böndernas öppna invit anslöt sig miljöaktivister, fackföreningsanslutna, studenter, forskare, anarkister med flera till zonen. Övergivna eller av staten övertagna bondgårdar ockuperades och sakta men säkert grodde det som i dag utvecklats till en av Europas största autonoma zoner. Statens benämning zone d’ aménagement différé, blev till Zone A Defendre, ”zon att försvara”.

Under de senaste tio åren har fler och fler hunnit göra ZAD till sitt hem. Fantasifulla och laglösa konstruktioner i varierande storlekar har byggts upp, alla med hänsyn till naturen och av ideella krafter. De befintliga och större husen i zonen nyttjas kollektivt. Gäster är välkomna att övernatta inomhus medan de bofasta bor i husvagnar och kojor i anslutning till husen. Spåren av experimentlystna arkitekter, som uppfört mobila huskroppar och odefinierade strukturer, är många. Vid ett av vräkningsförsöken rev polisen en hel rad av dessa nybyggen. Men dagen därpå stod där på samma plats nya hus. De hade burits dit under natten av ibland så många som trehundra personer.

Vardagen i zonen
Den dagliga sysselsättningen fokuseras i huvudsak på produktionen. Jorden brukas gemensamt och förutom bagerier, konservering av frukt och grönsaker, djurskötsel, osttillverkning, bryggeri, musikstudio, snickerier, screentryck och smedjor finns även medicinska örtträdgårdar och bibliotek. En annan viktig institution för zonen är piratradion ”Radio Klaxon” som ockuperat Vinci Motorways radiovågor – byggbolaget som skulle bygga flygplatsen. Dygnet runt spelas musik och sänds program. Tillsammans med nyhetstidningen som ges ut varje vecka och hemsidan är radion ett viktigt verktyg för att informera om saker som händer över hela zonen, så som fester, möten och konserter, men också polisnärvaro eller nya myndighetsbeslut.

Det helhetsgrepp som tas kring livet i zonen är ett sätt för invånarna att, som en boende uttryckte det, ”ta tillbaka vardagen” och ”skapa en självbärande gemenskap”. ZAD är ett stort kollektiv bestående av flera små där olika typer av rådsmöten är de beslutande organen. De arbetar målinriktat för att inte bli ett isolerat samhälle, som en zoninvånare vi pratar med noga poängterar. Samtidigt är det uppenbart hur det arbete som görs i ZAD görs för att kunna vara kvar permanent. Men trots en sådan långsiktighet och ett sådant allvar i varenda liten beståndsdel är det en välkomnande plats för den självgående. Det finns saker att hjälpa till med i varje kollektiv om en vågar fråga. Alla dagliga aktiviteter är öppna för alla och bara genom att vara i rörelse i zonen blir du garanterat inbjuden till minst två luncher, ett samkväm och en och annan aktivitet.

Mötet med ZAD är ett möte med en mångfald. Under åren har tiotusentals människor kommit samman för en gemensam sak. Men det är inte bara det. Även växtligheten, grödorna, jordbruket och djuren speglar ett rikt liv. En marinbiolog vi träffade applåderade platsen för sin biologiska mångfald och sa, ”jag har aldrig sett så här många olika fjärilar på ett och samma ställe, och det ska ni veta, det är alltid ett gott tecken”. Under sina tre veckor hade hon inte lyckats besöka alla de platser hon önskade. Och det gjorde inte vi heller. Sista dagarna fick vi sitta och få resterande delar utpekade på en karta. Det sades att i de bilfria och skogsdominerade östra delarna bor människor som vill leva så nära naturen som möjligt. Där är det många som avvisar alla försök till dialog med staten då de inte på något sätt erkänner den som en legitim samtalspart. I väst bor de som vill bruka jord, hålla sig med boskap, tillverka det som behövs i verkstäder och smedjor och köpa resten i stan. Här bor bland andra de självutnämnda situationisterna och lyxkommunisterna tillsammans med det äldre gardet som har rötter i området. I väst vill man bygga permanenta byggnader för att tydligt visa att ZAD är mer än ett protestläger. Det är även i huvudsak här som man tar del i förhandlingarna med staten i hopp om att man ska kunna rädda det som räddas kan. Det handlar om att hitta former för kollektiva kontrakt för hela området istället för de individuella som staten försöker tvinga på de enskilda gårdarna.

Och just det här är särskilt viktigt för de enskilda individerna i ZAD. Vi träffade Renaud, en föräldralös ung kille som, efter ett liv i olika fosterhem, på institutioner och allteftersom ensam på gatan, kom till ZAD, härjad av ett mångårigt heroinmissbruk. Han hade aldrig tidigare varit organiserad men i ZAD fick han ett engagemang, en samhörighet och saker att ta ansvar för. Idag är han en uppskattad och numera drogfri medlem i kollektivet. Likaså pratade en äldre man om hur stället förändrat honom så djupt att han hade svårt att föreställa sig livet någon annanstans. ”Det sker en transformation för alla som kommer hit”, sa han och fortsatte: ”ZAD gör bönder till aktivister och aktivister till bönder”. Ja, i mångt och mycket är zonen en uppvisning i exceptionell samexistens; militanta veganer som bor i kojor i skogen utan att bruka jord, bara några hundra meter från mjölkbönder som lever på att sälja. Frågan är dock hur stor roll den gemensamma fienden, flygplatsens vara eller icke-vara, spelat här. För samtidigt som vi får höra alla dessa oerhörda berättelser vittnar platsen och dess invånare om en pågående och ödesmättad förändringsprocess.

Björnbärsbuskar och samarbete
Tre gånger har staten försökt vräka ockupanterna med de största polisinsatserna i Frankrike sedan 60-talet. Tre gånger har de misslyckats på grund av det massiva stödet utifrån för motståndet i zonen. Företrädare för staten kallar området för ”en zon förlorad för republiken”. Men mycket kom att förändras i början av det här året. Den 17 januari gick den franska premiärministern Emmanuel Macron ut i media och sa att det, efter 50 år av kamp och så kallade utvecklingsstrategier, inte skulle bli någon flygplats. Segern var ett faktum. Eller?

Liksom invånarna själva förutspått flera år innan Macron kom till makten, följdes de inställda flygplatsplanerna av ett annat dekret – den förlorade zonen skulle nu rensas och återfalla rättsstaten. I maj i år gick polisen in med bulldozers, tårgas, gummikulor och batonger. Flera av de mest välanvända husen revs under dagar av kravaller som avblåstes först då en demonstrant fick sin ena hand bortsprängd av en tårgasgranat. Av rädsla för att orsaka dödsfall retirerade polisen.

Man klarade sig denna gång, mycket tack vare allierade och tillresta. Länge knöt försvaret av ZAD ihop många folkrörelser i Frankrike. Fackföreningar meddelade tidigt att deras medlemmar inte skulle bygga någon flygplats på området och varje gång staten skickade in gendarmeriet (regionalpolisen) för att vräka ockupanterna möttes det av tiotusentals människor och organisationer. Men nu när hotet om en megaflygplats inte längre hänger över ZAD och kampen övergått till att till synes handla om kollektivt boende, upplevs stödet inte lika självklart. Idag söker människorna i ZAD nya allierade och genom att bland annat skicka överskottet från åkrarna till migrantsquats, strejker och manifestationer över hela Frankrike, försöker de genom praktik få fler att inse värdet av en allmänning fri från statlig kontroll.

Vår sista morgon i ZAD spenderar vi i skogarna tillsammans med en aktivist som gett upp sitt jobb för att på heltid ägna sig åt skapandet av zonen. ”Det är mycket slit men en förstår sitt syfte”, menar han. Vi stannar vid ett av buskagen som växer precis vid gränsen till ett fält. De vilda björnbärsbuskarna som växer i utkanten av varje skogsparti i ZAD fyller en särskild funktion för skogen, berättar han. Björnbärsbuskarna behöver mycket ljus för att trivas. Därför växer de endast i utkanten och aldrig inne i skogarna. Med sina taggar skyddar de ungträden – som får skogen att sprida sig – från betande djurs magar. Bären lockar till sig fåglar som med sin avföring gödslar jorden för träden. När ungträden med tiden växer till sig börjar björnbärsbuskarna att skuggas, vilket får dem att vandra längre ut och på så sätt börjar processen om igen och skogen växer. Därför kallas björnbärsbuskarna för skogens beskyddare. Det är i gränslandet mångfalden är som störst, menar vår guide och fortsätter, ”Ingenstans i naturens invecklade organisering konkurrerar arter mot varandra. Samarbetet och samexistensen är ledande. På samma sätt som björnbärsbuskarna skyddar och stimulerar nya träd till att växa, skyddar och stimulerar ZAD människor till nya idéer utanför marknadens konkurrenshets, till att växa i hopp och självförtroende”.

 

Text och bild:
Erik Bonk, aktiv syndikalist och medlem i Rojavakommitteerna Sthlm.
Sarah Liz Degerhammar, medlem i redaktionskollektivet Brand.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.