Ett kolonialt projekt som skiljer sig?

I ett poddavsnitt betitlat ”Antisemitism och Israelkritik” argumenterar vi, två av medlemmarna i den Malmöbaserade föreningen Krakel, för att det finns problematiska tendenser i vänsterns Israelkritik. Vi lyfter bland annat fram en passage från Rolf Skoglunds artikel ”Mittenvänsterns båda sidor” (Brand, 2023-11-12) som ett exempel på Israelkritik som vi anser reproducerar antisemitism och dessutom är analytiskt bristfällig. I artikeln ”Två folk, två sidor?” (Brand, 2023-12-12) bemöter Rolf Skoglund kritiken och för samtalet vidare. Vi är glada att samtalet nu förs, men tycker att det är synd att Skoglund antingen medvetet hänger upp halmdockor och väljer att slå på dem, eller gravt missförstår oss.

Om man uppfattar oss som att vi säger att det är ”komplicerat att ta ställning för Palestinas befrielse ur en svensk kontext idag” så förstår vi att man reagerar. Det borde vara självklart och enkelt att ställa sig med palestinierna i deras kamp för frihet. Skoglund skriver att komplexiteten i historiska skeenden inte hindrar oss från ”att kunna göra politiska analyser av deras huvuddrag eller ta ställning i de politiska konflikter de producerar.” Detta instämmer vi helhjärtat i. Komplexitet är inget hinder för att ta ställning, men när vi reducerar bort komplexitet tar vi sämre ställning. Vi tar kanske ställning för att Hamasflaggor ska få viftas i demonstrationer. Vi börjar kanske skriva kritik av Israel som faller rätt in i urgamla antisemitiska narrativ. Vi blir kanske helt okunniga om och osolidariska med våra judiska kamrater. Vi hoppas verkligen på allt annat än att bidra till en, som Skoglund skriver, ”nervös vänster som tvekar på att delta”. Vår ansats med podden har varit att stärka vänstern genom att öka vår kollektiva förmåga att analysera konflikten och att bevara en antirasistisk hållning i den.

Israel – en kolonial bosättarstat?

Skoglund skriver att ”palestinierna (har) utsatts och utsätts för ett våld som i högsta grad kan beskrivas som kolonialt, där USA och europeiska stater spelar en huvudroll”. Vi håller med och har inte sagt något annat. Vi har däremot kritiserat Skoglunds karakterisering av Israel som en europeisk-amerikansk bosättarstat. Skoglund medger i sin senaste artikel att karakteriseringen homogeniserar och felrepresenterar Israels befolkning, vilken till större del består av mizrahijudar med ursprung i Mellanöstern. Men problemet med detta är inte främst att det framställer judar som ”mer vita än de i själva verket är”, som Skoglund skriver. Detta är förvisso också ett problem, för att det osynliggör en stor grupp människors existens, förskönar situationen för “whitepassing” ashkenazijudar i Europa och USA samt felaktigt förstärker narrativet om israeler/sionister/judar som mäktiga.

Den intressanta frågan att ställa sig är: hur kommer det sig att den här typen av felrepresentation är så vanlig? Vad fyller den för funktion? Det går utmärkt att belysa historiskt och pågående kolonialt våld, och hur detta möjliggörs av historiska och samtida imperialistiska strukturer, utan att radera ut en betydande del av sanningen om vad Israel är och hur Israel bildades. För att förstå Israel och Palestina så behöver vi både se kolonialismens och imperialismens roll och förstå att Israel är en stat som grundades och huvudsakligen befolkas av flyktingar från antisemitisk förföljelse. Att antisemitism formar den historiska bakgrunden till den nuvarande situationen – det tycks vänstern ofta omedveten om eller likgiltig inför.

Sionism

I Skoglunds texter är begreppet ”sionism” använt på ett sätt som vi vill utveckla vår kritik  av. Sionism är ett begrepp som betyder olika saker i olika munnar, en samling ideologier och rörelser med radikalt olika prägel. Det är mer rättvisande att prata om sionismer, med tanke på skillnaderna mellan socialistisk sionism och högernationalistisk eller religiös sionism. Det som förenar dem är två saker:

1. Att de anför judisk anknytning till Israel som ett skäl till att judar borde få leva där. Med statsvetaren Benedict Andersons hjälp kan vi säga att konstruktionen och mobiliseringen av en föreställd gemenskap förenar sionismer med alla andra nationalismer (”vi hör ihop, borde få bo ihop och ha någon form av självbestämmande över oss själva som grupp”).

2. Att de är sprungna ur judars försök att under 1800- och 1900-talet förhålla sig till frågan om hur judar ska kunna leva i frihet från förtryck, förföljelse och utrotning. Sionismen formulerades som en lösning på den så kallade ”judefrågan” – den är sprungen ur idén att judar inte kan vara säkra i Europa.

Under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal ökade antisemitismen i Europa. Under samma period tog idéer om att folkgrupper bör ha egna stater fart. Ur dessa villkor växte sionismen fram. Oftast använder den svenska vänstern ”sionism” för att beteckna rasistisk etnonationalism som ibland har fundamentalistiska religiösa inslag och en starkt kolonial prägel. Att kritisera etnonationalism, rasism, kolonialism och religiös fundamentalism är nödvändigt i socialistisk och antirasistisk kritik och kamp. Men begreppet ”sionism” är inte enkelt och alltid liktydigt med de sakerna, och att använda det felaktigt befäster en bristande solidaritet med judar.

Vänstern kan generellt kombinera en gedigen kritik av nationalism med en ödmjukhet inför nationalismens roll i antikoloniala befrielserörelser. Hur kommer det sig att detta inte utsträcker sig till judisk nationalism utan att just denna nationalism, som är bred, spretig och intimt förbunden med historien om judisk förföljelse, reduceras till en entydig ondska? Vi tror att det beror delvis på realsionismen såsom den förkroppsligas av staten Israel och dess anhängare och det motstånd som detta naturligtvis föder, och dels på antisemitism. Talar vi dessutom om delar av vänstern som inte är lika tydligt antinationalistiska i Sverige blir det direkt osmakligt med ”antisionism”. 

Oavsett vad vi tycker om olika sionismers politiska visioner och anspråk så fick sionisterna på sätt och vis rätt i en sak: det gick inte att vara säker i Europa. Till Israel flydde även människor som kämpade med livet som insats för en kommunistisk världsrevolution, passionerade internationalister och anti-nationalister som egentligen inte höll med om att europeiska judar borde flytta till Israel. Ändå hamnade många av dem där helt enkelt för att det var deras enda chans till överlevnad.

Problemet med Skoglunds karakterisering av Israel som en europeisk-amerikansk bosättarstat är att den utelämnar avgörande faktorer. Är det inte dessutom ganska magstarkt att kalla Förintelseöverlevande och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer? De lever i Mellanöstern just för att de inte fick vara européer, eller ens människor. 

Det är både sant att Israel är ett kolonialt projekt och att det skiljer sig väsentligt från andra koloniala projekt. Implikationen av att säga att Israels judiska befolkning är europeiska och amerikanska kolonisatörer kan väl antas vara att de borde åka hem till Europa och USA? Det ger också sken av att Israel grundades i syfte att brutalt exploatera och expropriera ett annat lands folk och resurser, för att stärka ”metropolen” på kolonins bekostnad. Det är stor skillnad på detta resonemang och på att belysa hur europeisk och amerikansk imperialism format och formar Israel.

Det ger inte vänsterns kritik mer kraft att vi raderar ut definierande aspekter av vad Israel är – tvärtom! Däremot reproduceras antisemitism och vi blir sämre på att solidarisera oss med våra kamrater i både Palestina och Israel. Den israeliska statens rasism och våld och västvärldens materiella och ideologiska investering och stöd torde väl vara öppna mål för vänsterns kritik? Måste hela Israels existens också felaktigt utmålas som en europeisk bosättarstat för att vår kritik ska kännas kraftfull nog?

Islamofobi och antisemitism 

Skoglund skriver att vi avfärdar palestinska vänsterrörelser, att vi säger ”det finns inga bra palestinska grupper” och reproducerar ”islamofoba troper om palestinier som antidemokrater och terrorister”. Vi har absolut inte sagt att det inte finns en palestinsk vänster. Vi har sagt att den, liksom den israeliska vänstern, är försvagad av israelisk repression. Vi kritiserar vänsterns syn på Hamas som del av en progressiv befrielserörelse i kontexten av att vi berör hur försvagade de aktörer vi hejar på är.

Vi håller dock med Skoglund om att i en kontext av utbredd islamofobi så finns det all anledning att vara mer tydlig och försiktig med hur man uttrycker sig. Det är möjligt att tolka det vi säger som att vi tycker att palestinier är farliga eller omöjliga parter i fred. Det är möjligt att tolka oss som att vi förnekar existensen av progressiva krafter. Därför vill vi förtydliga att det inte är det vi menar.

Däremot ställer den politiska maktbalansen inom Palestina krav på mer precision och tydlighet i vår solidaritetsrörelse än vad vi ser idag. I podden för vi ett resonemang om hur konflikten formas av att progressiva krafter har blivit så hårt ansatta och försvagade. I både Israel och Palestina är de dominerande politiska krafterna rasistiska etnonationalister. Det går inte att ”välja sida” i den konflikten.

Den fruktansvärda maktasymmetrin där Israel med USA:s och Europas stöd kan genomdriva apartheid och folkmord får inte göra oss blinda för att vägen till fred och befrielse måste bekämpa inte bara israelisk fascism utan även palestinsk. En framtid där alla är fria kräver åtgärder för att skydda och skapa jämlikhet för alla.     

From the River to the Sea – everyone should be free!

Avslutningsvis skriver Skoglund: ”Om vi låter bli att identifiera ockupationsmakten, bosättarrörelsen och det pågående folkmordet med det judiska folket så är frågan om vilken framtid vi vill se inte nödvändigtvis så svår.” Detta är helt enigt med vad vi också vill ha sagt. Han tillägger att vägen till frihet och jämlikhet däremot är svår att se ”när ytterhögern dominerar Israelisk politik och deras geopolitiska stöd från väst är kompakt”. Vi instämmer och vill tillägga att den känns desto svårare att se när den starkaste kraften i det palestinska motståndet i Gaza är Hamas, och både palestinsk och israelisk vänster är hårt undanträngd.

Vi har argumenterat för att viljan till förenkling härstammar ur strukturell antisemitism, men vi tror också att den är relaterad till utsiktslösheten och desperationen som präglar den här svåra och asymmetriska konflikten. Vi är eniga med Skoglund om att vi inte får låta oss desillusioneras och passiviseras.

Vi kan bidra till att pressa fram utrymme för våra kamraters motstånd i Israel/Palestina. Låt oss göra det utan att förenkla och förvränga och utan att reaktivt skapa oss själva i högerns spegelbild. Låt oss värna en solidaritetsrörelse med socialistisk och antirasistisk integritet. Låt oss förenas i hoppet om och kampen för förändring!

SLUTREPLIK AV ROLF SKOGLUND

För det första ett förtydligande: jag skrev inte att det är missvisande att kalla Israel en europeisk-amerikansk bosättarstat, tvärtom försvarade jag den beskrivningen.

För det andra är det synd att Katzin och Nilsson i sin replik inte nämner det centrala resonemanget i texten de replikerar på, som var att deras kritik av “förenklingar” om exempelvis ockupationsmakt och ockuperad eller kolonisatör och koloniserad bygger på ett likställande av israeliska judar med ockupationsmakten eller kolonialismen.

Problemet kvarstår i repliken. Exempelvis skriver de att syftet med Israels grundande var att vara en tillflyktsort från antisemitisk förföljelse, inte att “stärka ‘metropolen’ på kolonins bekostnad”. Kanske sant ur de flyende judarnas perspektiv. Men förutsättningen för statens bildande och upprätthållande var och är att “metropolerna” i Europa och Nordamerika ansåg och anser det stärka deras intressen, på palestiniernas bekostnad. Det är däri kritiken av Israel som kolonialt projekt ligger. Om Katzin och Nilsson vill få fram exempel på vänsterskribenter som kritiserat europeiska judar för att fly från förintelsen får de leta länge och noga.

För det tredje är deras ambivalens inför sionismen och Palestinas befrielse slående. De skriver att Israel är ett kolonialt projekt, men också att det “skiljer sig väsentligt”. Att Israels och västs rasistiska våld är “öppna mål”, men också att antisionismens styrka kommer ur antisemitism. Läsaren får hålla hårt i hatten när vi kastar oss mellan olika tankar, snarare än att hålla i flera samtidigt.

Deras tvehågsna hållning framträder kanske klarast i den underrubrik där de ändrat “Palestine will be free” till “everyone should be free”, analogt med de som oroade sig över att “Black Lives Matter” var rasistiskt och föredrog “All Lives Matter”. Inte undra på att de reagerade på min ursprungliga text som kritiserade tvekan inför solidaritet med Palestina.

För det fjärde skriver Katzin och Nilsson inte vilken socialistisk sionism det är de menar drabbas av den svenska vänsterns falska anklagelser. Dess huvudfåra i Israeliska arbetarpartiet har varit öppet rasistisk från starten. Som Ben-Gurion själv sa: “Vi har rätt till Palestina, inte araberna. Vi kan och borde, ur moraliskt hänseende, använda alla medel för att knäcka arabernas motstånd.”¹

Det fanns också en mer vänsterradikal sionism, som i Israels barndom företräddes av exempelvis partiet Mapam. Medlemmar i det var befälhavare för sionistiska styrkor som stod för flera av de värsta massakrerna på civila 1948. Deras efterföljare idag har antingen slutat identifiera sig som sionister eller så stödjer de det pågående folkmordet.

Det fanns en gång en fantasi om vänstersionism i fred med befolkningen som skulle koloniseras – den fantasin dog 1948 och begravdes 1967. Idag är en antirasistisk, internationalistisk vänsters enda rimliga uppgift att stoppa sionismen och avskaffa den koloniala apartheid som den producerar.

Även om vi står varandra nära politiskt och verkar ha samsyn om mycket, blir skillnaderna i och med deras replik alltså mer tydliga. Kanske går det i linje med deras ansats att “öka vår kollektiva förmåga att analysera konflikten”.

1.  _{Citerad i “A State at Any Cost: The Life of David Ben-Gurion” av Tom Segev, (2019), min översättning.} ↩︎