”Vi försöker ändå protestera” – solidaritet och repression i Israel

Sofia Orr är 18 år gammal, född och uppvuxen i Israel i en familj som hon kallar “vänster på riktigt, alltså icke-sionistisk”. Hon är en av de unga israeliska judar som av politiska och moraliska skäl organiserar sig mot tjänstgöring i den israeliska militären. Detta gör hon som en del av nätverket Mesarvot (“Vi vägrar”) som samlar vapenvägrare till motstånd mot apartheid. Brand ringde upp Sofia för att prata om hur den politiska situationen i Israel utvecklats sedan den 7 oktober.

Hur förhåller sig Mesarvot till sionismen?

Vi identifierar oss inte som sionister. Vi vill ha ett land, för alla invånare.

När folk i Israel pratar om den israeliska vänstern menar de oftast vad vi kallar den sionistiska vänstern, som inte är som vi. Att prata om en “sionistisk vänster” är en självmotsägelse, jag tänker att det finns kärnvärden i sionismen som i sig inte kan vara vänster. Men det är så nästan alla i Israel använder begreppet “vänster”. 

Och de personerna kan vara vänster på många sätt, när de pratar om ekonomiska eller sociala problem, eller klimatförändringar, men när det handlar om Israel-Palestina blir det en helt annan sak. Folk i Israel tänker på den frågan väldigt isärkopplat från andra frågor. Jag ser det som två helt olika saker att vara en “vänstersionist” och att höra till den ickesionistiska vänstern.

Hur har de olika politiska rörelserna, den sionistiska “vänstern” och den ickesionistiska vänstern, reagerat på de intensiva attackerna mot palestinier i Gaza och på Västbanken efter den sjunde oktober?

Just nu är vänstern här svagare än någonsin. Nästan direkt den sjunde oktober kom en stark högersväng i synen på Palestina över hela det politiska fältet i Israel. Och den svängen har inte saktat ner sedan dess.

De ickesionistiska rörelserna har egentligen inte förändrats så mycket. Vi har sagt samma saker i åratal och vi kommer att fortsätta säga dem. Attacken den 7 oktober var otäck och förändrade många saker i Israel, men den var inte, eller borde inte ha varit förvånande. Det är samma sak som vi sagt i åratal: Den israeliska ockupationspolitiken leder bara till eskalering, den kan aldrig lösa situationen. Det var tvärtom tydligt att den utvecklades åt det här hållet. 

Men många i den sionistiska “vänstern” i media eller i min bekantskap, de säger att de “nyktrat till” nu. Att nu förstår de situationen på ett sätt som de inte gjorde förut. Att även om de trott på militära lösningar så var de förut mer öppna för en diskussion om ockupationen. Men att nu tänker de att det inte finns någon annan lösning. Ibland pratar de till och med om hämnd för vad “de” har gjort. Och deras “de” växer bortom vilka som faktiskt gjort något mot Israel. Det har blivit alla palestinier i Gaza, och alla palestinier på Västbanken, och de palestinier som bor i Israel och är israeliska medborgare. Alla blir en del av fienden. 

Det är en väldigt påtaglig förändring och budskap om fred, solidaritet eller politiska lösningar har blivit väldigt svåra att föra fram just nu. Ingen vill höra dem. Och den del av vänstern som vill prata om fred – som vi – bestraffas.

Den lilla rörelse som ändå finns, vad försöker den göra i nuläget?

Vi lägger förstås upp saker online, och vi organiserar manifestationer åtminstone en gång i veckan i Tel-Aviv. Häromdagen hade vi för första gången en manifestation som fått tillstånd av polisen. Det är positivt för när vi saknar tillstånd så skyddar de oss inte. Då är det lätt att bli skadad av andra israeler, eller av polisen själva. Men även när vi fått tillstånd så kontrollerade de varenda skylt och förbjöd de som de inte accepterade, till exempel en där det bara stod “Eldupphör nu”. De bara tog dem. Men vi försöker ändå protestera, på alla sätt vi kan. 

Ibland har vi gått med i demonstrationer för att regeringen ska förhandla om gisslan, som är mycket större. Då försöker vi istället göra budskapet större, säga att gisslanförhandlingar måste vara del av en större process. Många vill annars bara se att gisslan löses ut, och sen kan bombningarna fortsätta. Det är lite som vid de stora demonstrationerna tidigare i år, mot förändringarna i rättsväsendet. Då deltog vi, men som ett eget block under parollen “Demokrati för alla, det finns ingen demokrati med ockupation”. Vi försöker ansluta till budskapen men samtidigt utvidga dem.

Kan du berätta lite om hur staten har bemött ickesionistiska rörelser i landet sedan den 7 oktober? Har repressionen ökat?

Repressionen har ökat mot aktivister och rörelser, men också mot människor i deras vardag. Och det gäller framförallt palestinier med israeliskt medborgarskap. Det kan vara någon liten Instagram-story som någon någonstans tyckte var olämplig. Budskapet behöver bara handla om till exempel medkänsla med människor i Gaza. Det räcker för att de ska kunna bli avstängda från universitet, avskedade från sina arbeten, eller ibland till och med arresterade.

Detta riktas mest mot palestinier, eftersom det här är ett väldigt, väldigt rasistiskt land. Men det drabbar också i hög grad israeliska judar som kallas förrädare och terroranhängare. Vi kan också bli av med jobbet eller utsättas för polisvåld. Det är en väldigt stark rörelse som vill tysta all kritik.

De som blir av med jobbet, kommer det från statliga institutioner eller är det arbetsgivarnas egna initiativ?

Det kan vara både och. Ett av de mest uppmärksammade fallen handlar om en judisk man som sades upp från sitt arbete som lärare, och sen gick utbildningsministeriet ut och förbjöd alla skolor att anställa honom. Så där var det både skolledningen och sen regeringen som gav sig på honom. 

Du nämnde polisvåld, kan du berätta lite mer om det?

Det var till exempel ett par i huvudsak palestinska demonstrationer där polisen hårdhänt arresterade folk redan på väg till samlingsplatsen. De sliter skyltar ur händerna på folk och river sönder dem. 

Men det har varit såhär länge. Jag tycker det är en av de viktigaste sakerna att påpeka, som människor både utanför och inuti Israel inte riktigt ser: att det här har pågått länge. Den israeliska fascismen har varit på frammarsch ett tag nu. Våldet på Västbanken och i Gaza är inte nytt, precis som våldet från Hamas inte är nytt. Det har bara blivit värre. Det var samma sak med reformen av rättsväsendet. Folk protesterade för att regeringen försökte ta för mycket på en gång, men vi har varit på väg i den här riktningen länge. 

Många i den sionistiska “vänstern”, och förstås i högern, försöker hävda att “det har aldrig varit såhär förut, det här är någonting helt nytt”. Och på ett sätt är det förstås sant, det har inte genomförts någon attack i samma skala som den sjunde oktober tidigare. Men den är en del av en process som pågått i 70 år, och som bara eskalerat. Att ignorera den kontexten är ett moraliskt såväl som strategiskt misstag. Att tänka på det som en unik händelse leder inte till någon lösning.

Den här repressionen du berättat om, försöker era rörelser göra något för att bemöta den och skydda er?

Inte någon specifik kampanj som jag vet. Vi försöker att vara så högljudda vi kan, men samtidigt försiktiga eftersom det är farligt. Vi vill vara så effektiva vi kan, och vi kan inte vara effektiva om vi blir arresterade. En protest mot censuren var en manifestation där folk stod tysta med tejp över sina munnar. Men då kom förstås också polisen och arresterade nästan allihop. Så även protesterna mot tystandet tystas.

Finns det något annat du vill säga till aktivister i Europa?

Massprotesterna runtom i världen är fantastiska, jag skulle vilja se samma sak i Israel men det är svårt eftersom vi tystas och är för få. Men det är underbart att det kan göras på andra håll i världen, det är jätteviktigt. Samtidigt kan jag ibland känna att det saknas lösningar från folk som tittar på utifrån och inte vet om allt som händer här. Vi måste hitta en lösning som är rättvis för alla och ger säkerhet för alla. Vi måste övervinna vi-och-dem-mentaliteten, som genomsyrar hela det israeliska samhället men som jag ibland också ser i internationella rörelser.