Mittenvänsterns båda sidor

Det går ett spöke genom mittenvänstern – de båda sidornas spöke.

“Folk skickar länkar och bilder till mig och avkräver mig på ett ställningstagande” beklagar sig Somar Al Naher i ETC. “Det finns ingen sida att välja i detta”, konstaterar Karin Pettersson i Aftonbladet. “Vi gjorde detta i ett speciellt läge då det var oklart vad Vänsterpartiet egentligen tyckte” säger Aron Etzler i Flamman, när han ombeds förklara varför V uppmanade medlemmar att inte delta i demonstrationer till stöd för Palestina.

Å ena sidan är alla förstås överens: det är hemskt att Israel begår ett fullskaligt folkmord inför våra ögon. Men det får ju inte gå till överdrift åt andra hållet heller, som det heter i en klassisk enruting av Pontus Lundkvist. Visserligen är det hittills, såvitt undertecknad känner till, ingen som avkrävt några svenska proffstyckare eller karriärpolitiker att delta i väpnat motstånd mot israeliska ockupationsstyrkor. Men även att plita ner ett ställningstagande och skicka det till tryck tar av någon anledning emot.

Antisemitism och antirasism

Den vanligaste föregivna anledningen för att ta avstånd från solidaritetsrörelsen för Palestina är en ovilja att beblanda sig med antisemiter. Det är på ett sätt ett starkt argument. Vi ser nu åter hur antisemiter kryper fram ur skuggorna i förhoppning om att kunna parasitera på den allmänna avsmaken för det israeliska våldet. 

Men aktivt ställningstagande för Palestinas befrielse är inget hinder för fortsatt motstånd mot antisemitism. Nazisterna i NMR visade sig exempelvis vid en propalestinsk demonstration i Stockholm och blev bortjagade av demonstrationens deltagare. Några andra antisemiter brände en Israelflagga utanför synagogan i Malmö, varpå propalestinska vänsteraktivister svarade med att organisera en manifestation till stöd för stadens judiska befolkning.

Engagemanget mot antisemitism är säkert genuint hos dessa debattörer, kanske kan vi vara allierade i den kampen på olika sätt framöver. Men att använda det som förevändning för passivitet inför det pågående folkmordet på palestinier visar deras sanna ansikten.

Om motståndet mot antisemitism ska vara del i en konsekvent antirasism måste dess utgångspunkt vara solidaritet med palestinierna och kamp mot ockupationen. Mittenvänsterns tvehågsna talespersoner verkar ha andra motiv.

Bosättarkolonialism

Israel är en europeisk-amerikansk bosättarstat i mellanöstern. Den grundades av européer och amerikaner med europeiska och amerikanska pengar, vapen och diplomatiska manövrar, på ett territorium som stod under imperialistisk kontroll av en europeisk stat.

I denna process fördrevs hundratusentals palestinier med våld och deras hem beslagtogs. Många av dem lever fortfarande, utan rätt att återvända – familjer från New Jersey eller Skåne bor nu i husen dessa palestinier föddes i. Miljoner är statslösa, födda i flyktingläger under ockupation eller i grannländer. Våldsamma bosättare fördriver palestinier varje vecka på Västbanken, fortsätter stjäla deras mark och deras hus. 

Bosättarstaten vidmakthålls med samma europeiska och amerikanska pengar, vapen och diplomatiska manövrar som den grundades med. Utan detta stöd skulle den nu pågående massakern vara omöjlig. Det viktigaste stödet är förstås amerikanskt, men Sverige spelar också en aktiv roll. Svenska politiker odlar nära relationer och ger politiskt och diplomatiskt stöd. Svenska kapitalister har stora investeringar i Israel. Svensk militär köper in mängder med israeliska vapen.

Sammanfattningsvis bygger hela situationen på ett kolonialt förhållande, som är i högsta grad pågående, inte bara bakgrundshistoria. Till detta kommer det vanliga koloniala våldet, välbekant från andra bosättarstater: Ockupation, avhumanisering, apartheid, mord.

Mittenvänstern och civilisationen

Det är här någonstans det blir rätt märkligt att säga att det inte finns någon sida att välja, om man utgår från att alla är lika mycket värda och att det är fel med rasistiskt våld, kolonialism och etnisk rensning. Det är visserligen sant att det finns två sidor, men förhållandet dem emellan är det mellan ockupationsmakt och ockuperad, mellan bosättare och fördriven, mellan kolonisatör och koloniserad.

Att i en svensk kontext försöka likställa dessa båda sidor är i bästa fall en blind fläck, en omedveten identifikation med det imperialistiska projektet och de europeiska kolonisatörerna. I många fall, som hos “antirasistiska” debattörer som Andreas Gustafsson eller Hynek Pallas, är det kanske snarare ett uttryck för en mer medveten identifikation med den europeiska civilisationen och den vite mannens börda. I samtliga fall är det ett understödjande av den pågående sionistiska praktiken, av folkmord och etnisk rensning.