Två folk, två sidor?

Min text om svenska mittenvänsterdebattörers ovilja att ta tydlig ställning mot den israeliska bosättarkolonialismen har fått många reaktioner. Det är inte förvånande att frågan berör såhär under pågående folkmord. Trots motstånd och misstänkliggörande har det glädjande nog sedan början av oktober vuxit fram en solidaritetsrörelse för Palestinas befrielse, med stora mobiliseringar på gator och torg runtom i Sverige. Större än någon politisk rörelse vi sett på åratal. När debattörerna tvekar visar demonstranterna var skåpet ska stå.

En för mig oväntad reaktion var den diskussion om texten som fördes i ett avsnitt av Krakelpodden. Avsnittet utgår från frågan “Kan Israelkritik vara antisemitisk?” och är det första avsnitt om Israel/Palestina som podden släppt sedan den pågående israeliska offensiven inleddes. Där lyfts min text som ett exempel på hur kritik av Israel slår över i att bli “direkt antisemitiskt”. Den här texten är ett försök att bemöta det som sägs i avsnittet, men också att föra diskussionen vidare.

Poddavsnittet har många förtjänster och det är tydligt att vi står nära varandra politiskt. Det inleds med tydliga ställningstaganden mot ockupationspolitiken och det pågående folkmordet, och ger exempel på hur de medverkande engagerat sig i detta under de senaste månaderna, innan de gjort detta avsnitt. Det ges därefter en utmärkt genomgång av hur antisemitism kan förstås ur ett vänsterperspektiv – folkbildning när den är som bäst.

I slutet av genomgången går de över till att diskutera hur kritik av Israel kan bli antisemitisk. Där ges flera tydliga exempel som är lätta att förstå och instämma i. Nidbilder av israeliska ledare ska inte anspela på antisemitiska troper. Judar ska inte avkrävas avståndstagande från Israel. Den israeliska statsapparaten ska inte likställas med judar i allmänhet, eller tillskrivas en särskild logik kopplad till negativa föreställningar om judar. Men när samtalet sedan går vidare kring vänsterns kritik av Israel börjar frågetecknen hopa sig.

Antisemitisk historiografi?

Den centrala poängen i poddavsnittet är att vänstern i Sverige sägs vilja förenkla bilden av konflikten på ett sätt som blir antisemitiskt då det inte erkänner den historiska komplexiteten. Tyvärr ger avsnittet inte så mycket klarhet i vad som avses med denna komplexitet. Men utifrån den manas hursomhelst lyssnare att ha förståelse för att många judar, i Israel och i andra länder, idag ser Israel som ett hopp och sionismen som nödvändig.

Ett exempel på vad som gör konflikten komplex ges i form av Förintelsen som historisk bakgrund. Ett annat är faktumet att judiska bosättare i huvudsak var flyktingar från antisemitism, inte bara från Tyskland utan även till exempel Östeuropa. Det är visserligen relevanta aspekter att lyfta i en diskussion om Israels historia, men det kvarstår en rad frågor kring vad de vill ha sagt. På vilket sätt gör dessa saker det mer komplicerat att ta ställning för Palestinas befrielse ur en svensk kontext idag? Det är åtminstone för mig inte glasklart.

Det som avsnittet fått mig att fundera mest på är kritiken av en mening jag skrev: “Många av [de palestinier som fördrevs i Nakban] lever fortfarande, utan rätt att återvända – familjer från New Jersey eller Skåne bor nu i husen dessa palestinier föddes i.” Detta sägs vara antisemitiskt eftersom det osynliggör faktumet att flertalet israeliska judar har bakgrund i länder i Mellanöstern och Nordafrika, så kallade mizrahi-judar. Därmed ger exemplen New Jersey och Skåne bilden av israeliska judar som mer vita än de i själva verket är sett till demografins verkliga komplexitet, en annan aspekt av den komplicerade historia som nämnts ovan. Utifrån detta kritiseras också beskrivningen av Israel som en europeisk-amerikansk bosättarstat.

Här finns nog en poäng – nästa gång jag skriver något liknande kommer jag att förtydliga att efter Israels bildande har många judar från andra delar av världen än Europa och Nordamerika migrerat dit. Tanken med exemplen på amerikanska och europeiska familjer som bor i fördrivna palestiniers hus var att illustrera hur Nakban inte bara är en historisk kolonial orättvisa, utan en pågående sådan. De är hämtade från samtal med bekanta som personligen fördrevs 1948. Om jag med de exemplen samtidigt reproducerade en bild av judar, i Israel och i allmänhet, som en mer homogen grupp än de egentligen är så ber jag om ursäkt.

Samtidigt slår resonemangen i podden över åt andra hållet. De ger en missvisande bild av Israels historia och karaktär. Israel grundades inte av mizrahi-judar – de ledande sionisterna innan 1948 var nästan uteslutande ashkenazi, alltså judar med rötter i Nord- och Östeuropa. 12 av 13 i regeringen som skrev under den israeliska självständighetsförklaringen var födda i Europa. Det internationella erkännandet av Israel drevs igenom av USA och europeiska stater. Hela territoriet var direkt koloniserat av Storbritannien fram tills dess. 

Migrationen av mizrahijudar till Israel skedde till övervägande del efter Israels internationella erkännande. I hög grad fördrevs de från sina hemländer som en reaktion på just detta erkännande. Ett fruktansvärt brott mot dem, men som alltså inte förklarar varför Israel bildades.

Deras flykt till Israel förklarar heller inte hur Israel som bosättarkolonialt projekt har kunnat vidmakthållas. Det har möjliggjorts av kapital, vapen och diplomati från främst USA – alla som läser denna text lär känna till det militära biståndet såväl som alla veton i FN:s säkerhetsråd. Men också från Sverige och andra europeiska länder. 

Ända sedan 1948 har Israel erkänts som en västerländsk stat av de andra väststaterna. Landet är integrerat med Europa och Nordamerika, inte bara militärt, diplomatiskt och ekonomiskt utan även kulturellt. Israel är med och tävlar i Europamästerskapet i fotboll såväl som i Eurovision Song Contest. Relationen är så nära och stark att kritik av Israel beskrivits som ett uttryck för “hat mot USA” i republikanska valkampanjer. 

Alla historiska skeenden är extremt komplexa om vi studerar dem noggrant. Men det hindrar oss inte från att kunna göra politiska analyser av deras huvuddrag eller ta ställning i de politiska konflikter de producerar. Mizrahijudarna är en del av Israel, men det ändrar inte på faktumet att det i grunden är en europeisk-amerikansk bosättarstat. Det ändrar inte på faktumet att palestinierna utsatts och utsätts för ett våld som i högsta grad kan beskrivas som kolonialt, där USA och europeiska stater spelar en huvudroll. 

Att avfärda sådana beskrivningar som “förenklingar” som inte tar hänsyn till “komplexiteten” är kanske inte att göra de fördrivna palestinierna helt osynliga. Men fördrivningen av dem förminskas och överslätas. Det blir svårbegripligt när den antirasistiska vänstern manas till “förståelse” för de som idag alltjämt ser Israel som en “symbol för hopp” samtidigt som de dödade i Gaza de senaste två månaderna räknas i femsiffriga tal.

Men det kanske största problemet med resonemanget är hur det flyttar fokus från de statsmakter och politiska formationer som konflikten handlar om, och deras maktbaser och intressen. Folkmordet på palestinierna ställs mot judarnas utsatthet för antisemitism, istället för mot europeisk-amerikansk imperialism och mot dagens israeliska apartheidstat. Denna apartheidstat reduceras istället i denna del av diskussionen till de judar som råkar vara medborgare i den, även om samma poddavsnitt i andra delar säger sig vilja göra det motsatta.

Från Jordanfloden till Levantinska sjön

Att det är fel att försöka välja sida mellan de två folken, judar och palestinier, är en punkt som återkommer i poddavsnittet. Den görs rentav till en huvudfråga i diskussionen av min tidigare text. Det finns visserligen inget exempel på att jag skrivit något sådant. Men texten anses implicera det eftersom den ställer upp en tydlig motsättning mellan ockupationsmakt och ockuperad, mellan bosättare och fördriven och så vidare. Ett ytterligare exempel som tas upp i podden är diskussionen om slagordet “From the river to the sea” som sägs vara delvis antisemitiskt.

Dessa båda talepunkter blir begripliga när de sätts i ljuset av resonemanget ovan, om hur de “båda sidorna” som förtjänar förståelse är de båda folken – det israeliska och det palestinska. Staten Israel identifieras med sin judiska befolkning och en hård, “förenklad” kritik av staten Israel kan därmed kallas antisemitisk.

Det är förvisso sant att stödet för det pågående folkmordet är rätt kompakt bland judiska israeler i stort, inte bara bland de mer radikala bosättare som sedan länge själva hållit på att utöva samma sak handgripligen på Västbanken. Men vi ska samtidigt vara medvetna om att Israel är en militariserad, vid det här laget mer eller mindre fascistisk stat. Kritik tystas med stenhård repression. Den israeliska juden Sofia Orr från nätverket Mesarvot berättar om detta i en intervju jag gjorde åt Brand härom veckan.

I konflikten mellan ockupationsmakt och ockuperad står Sofia inte på ockupationsmaktens sida, utan på de ockuperades. När bosättarna fördriver palestinier på Västbanken står hon heller inte på bosättarnas sida. Under sådan repression som hon berättar om vore det kanske orealistiskt att förvänta sig att alla i Israel ska dela hennes mod. Men oavsett vad enskilda israeliska medborgare står för personligen så är kamp mot ockupationsmakten inte detsamma som kamp mot israeliska judar.

Ockupationsmakten är inte ett folk utan en statsapparat sammankopplad med olika kapitalistiska operationer, politiska rörelser och en internationell geopolitisk formation. Det är mot detta kampen står och det är i den konflikten som det är lätt att ta ställning. Om vi inte slätar över det koloniala våldet blir “From the river to the sea” den logiska slutsatsen. Då blir palestiniernas nationella befrielse också frågan om allas befrielse.

Internationell solidaritet mot islamofobi

En fråga som lyfts flera gånger i podden är att min text och annat tal som “förenklar” konflikten implicerar att israeliska judar ska fördrivas från mellanöstern. Vart ska de judar som fötts i Israel då ta vägen, eller de vars anfäder flytt dit från Bagdad eller Benghazi, frågar de medverkande retoriskt. På liknande sätt diskuteras en annan aspekt av “From the river to the sea”-parollen: man måste tänka på vad som ska hända sen, påpekas det.

I diskussionen om lösningar hamnar poddarna samtidigt själva i det de varnar för. Situationen beskrivs som hopplös eftersom “båda sidorna” påstås vara rent folkmordiska, “det är bara (sic) det att den ena har makten att [begå] folkmord” och det “finns inga bra palestinska grupper”. 

I själva verket finns en levande palestinsk vänster såväl i diasporan som i de ockuperade territorierna och i Israel, i form av olika partier såväl som mer autonoma eller frihetliga grupper. Deras relativt svaga position beror kanske mer på brutal repression än på brist på mottaglighet för deras idéer. Deras kamp förtjänar solidaritet och synliggörande.

I poddavsnittets avfärdande av de palestinska rörelserna hörs tyvärr ekon av islamofoba troper om palestinier som antidemokrater och terrorister. Antisemitism är, som Krakelpodden påpekar, inte “något för sig” utan en av rasismens olika former, som framträder i en mängd skepnader, med olika kopplingar till andra sorters rasism i olika kontexter. Denna poäng tänker jag blir betydelsefull när det gäller Palestinafrågan. Det är en fråga som mobiliserar den form av rasism som intagit en särställning på vår samtids politiska dagordning: islamofobin och rasismen mot araber.

Denna särställning innebär inte att islamofobin är “något för sig”, den hänger också ihop med övriga rasistiska strukturer. Det är en särställning som snarare märks på intensiteten och utbredningen. Men intensiteten och utbredningen gör att de frågor som mobiliserar denna form av rasism ställer krav på oss att vara uppmärksamma inte bara på de explicita uttrycken för hat mot muslimer och araber, utan även på de diskursiva strukturer som sedimenterar och reproducerar den. 

Det handlar till exempel om diskurser som beskriver araber/muslimer som särskilt oupplysta, odemokratiska och konservativt religiösa. Om diskurser som beskriver dem som särskilt våldsamma och positivt inställda till terror. Och om tal om araber/muslimer som särskilt antisemitiska. Dessa gamla troper har spridits särskilt intensivt de senaste drygt 20 åren, för att legitimera imperialistisk krigföring i Mellanöstern såväl som rasistisk högerpolitik på hemmaplan.

När det gäller Palestinafrågan ställs de på sin spets. Palestinierna beskrivs ständigt som ett säkerhetshot, som antidemokrater, som terrorister, som barbarer. Detta kommer inte bara från Sverigedemokraterna och deras stödpartier, utan även från de rödgröna partierna. Det genomsyrar rapporteringen i massmedia såväl som det offentliga politiska samtalet. Det är mot palestinierna som rasismen mot araber dras till sin folkmordiska ytterlighet.

Diskussionen om de “båda sidorna” osynliggör också frågans internationella karaktär. Denna internationella aspekt förklarar i hög grad det svenska rasistblockets massiva mobilisering för folkmordet och mot den rörelse mot bosättarkolonialism och apartheid som börjar formera sig globalt. De ser samma sak som alla till vänster borde se: hur angreppen mot Gazas befolkning hänger ihop med rasismen i Sverige. När moderater och sverigedemokrater attackerar Palestinarörelsen handlar det inte om att skydda judar utan om att skydda sitt politiska projekt.

I konfrontation med Tidöregeringen politiseras nu en ung generation svenskar som för första gången i sina liv deltar i antirasistiska mobiliseringar. Vi ser nu massiva och ihärdiga demonstrationer, uppsving för BDS-kampanjen, fackliga blockader och direkta aktioner. Det finns flera nätverk och organisationer att engagera sig i här i Sverige.  En nervös vänster som tvekar kring att delta är en skänk från ovan inte bara för Netanyahu, Ben-Gvir och Genocide Joe, utan också för Kristersson och Åkesson.

Vad tror du att det hände sen?

Precis som Förintelsen inte kan legitimera Nakban kan Nakban inte legitimera en fördrivning av judar. Men om vi låter bli att identifiera ockupationsmakten, bosättarrörelsen och det pågående folkmordet med det judiska folket så är frågan om vilken framtid vi vill se inte nödvändigtvis så svår. 

I en vacker recension i Flamman polemiserade Isak Gerson i somras mot den sionistiska drömmen om en etnisk stat: “I stället kan vi drömma om mångkulturella samhällen som det Östeuropa där judendomens moderna inriktningar såg sitt ljus, det moriska Spanien eller Egypten där de stora medeltida rabbinerna levde och verkade, eller det Babylon där vår Talmud skrevs. Vi kan drömma om det i Israel och Palestina, såväl som där vi bor.”

Den israeliska ickesionistiska vänstern, den palestinska vänstern och den internationella vänstern är i allt större utsträckning på väg att bli eniga med Gerson. Det behövs en enstatslösning, med lika rättigheter för alla, rätt till återvändande för fördrivna palestinier och opartiska rättsprocesser för krigs- och folkrättsbrott. Jag vill tro att de medverkande i Krakelpodden, textens läsare och jag är hyfsat överens här.

Vägen dit är det svåra, när ytterhögern dominerar israelisk politik och deras geopolitiska stöd från väst är kompakt. Men geopolitiska situationer har en tendens att ändras. Om vi fortsätter kämpa för att isolera den israeliska statsmakten kan det mycket väl visa sig att vi blir mer framgångsrika framöver än vi varit hittills. Och vem vet vilket motstånd som då blir möjligt för våra kamrater på apartheidmurens bägge sidor.