Nummer 4, 2015 – Åsiktsbytarna

Alla har träffat dem. Människor som tycker en sak passionerat, för att plötsligt dyka upp en dag och tycka tvärtom – lika passionerat. Det finns de som går från nazism till kommunism och från kommunism till nazism. Det finns de som tar mer försiktiga steg, som mellan socialdemokratin och vänstern, eller anarkismen och libertarianismen.
Det finns epoker då hela generationer byter politisk åsikt – som 68:orna som radikaliserades snabbt, varav en inte obetydlig del sedan växlade tillbaka till borgerligheten när vänstern blivit omodern. Det finns hela politiska rörelser som byter riktning, som Miljöpartiet.

Hur går detta till? Det reder vi ut i detta nummer av Brand. Vi har snackat med Mohamed Omar, Sveriges mesta åsiktsbytare, Jan Sjunneson som började med att ockupera hus och nu är SD-are, den kända radikalfeministen Fanny Åström som startat LUF-förening en gång i tiden, och många fler.

Det som förenar de flesta är en tro på åsiktens makt – så mycket att själva åsikten kommer att bli materia. Många – men inte alla – drivs också av en tro på sin egen betydelse och känner att de måste starta en förening och deklarera vad de tycker för hela landet så fort de tycker något nytt. En annan sak som kommer fram är subkulturers betydelse. Många människor går med i en rörelse för att de har råkat hamna i en subkultur som dominerar under deras ungdom, och tycker som rörelsen av bara farten. Subkulturer har demoniserats under det senaste årtiondet, men när vi frågat människor varför de gått med i en politisk rörelse är det ofta för att den hade de bästa festerna, den mest livliga kulturen och de intressantaste personerna. Fredrik Virtanen har sagt: ”Muf gick jag med i för att jag trodde att tjejen jag var kär i var med. Det var hon inte. Marxist blev jag eftersom jag började umgås med vänsternissar på den ärevördiga men då närmast insomnade tidningen Fib/Kulturfront. Jag har senare lagt någon röst på Folkpartiet. Det var medan jag bodde i New York, tio år sedan, man blir lätt liberal där.”

Att byta åsikt ofta kan ses som löjligt, något för kappvändare och opportunister. Men det är också ett utslag av genuin reflektion och ett ständigt omprövande av den egna ideologin. Tyvärr går alltför många den klassiska vägen; ”den som inte är röd när hen är ung har inget hjärta, den som inte är blå när hen är gammal har ingen hjärna.” Ett citat som tillskrivits både Churchill och Tingsten. Istället för att fördjupa sin revolutionära ideologi stannar den ofta vid den initiala ytligheten och misstas för den, och personen hoppar över till etablissemanget, på samma ytliga sätt. Gemensamt för många åsiktsbytare är att de är som före detta rökare – de hatar sin tidigare åsikt som pesten och alla som fortfarande tycker så.

Finns det också en könsdimension i det hela? Ebba Witt Brattström berättar i en intervju om varför så få kvinnor har lämnat feminismen. Allt detta och mycket mer i nya Brand – håll till godo! Ni får inte heller missa en tidig dikt av Per G, som avslöjar några av sin ungdoms fantasier. Något han har lämnat sedan dess – eller?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *