Från nazist till socialist

För Kim Fredriksson var nazisternas tro att det europeiska folket håller på att gå under övertygande och han såg ingen motsättning mellan arbetarklassens kamp och nationalism. Men nazisternas borgerliga dragningar och antiintellektualism gjorde att han vände helt och klev ut i offentligheten: som antifascist.

Att revidera en åsikt gör nog de flesta då och då. Men att revidera hela sin världsbild är det nog få som gör. För min egen del kom det att ske gradvis. Jag var utan tvekan socialistiskt lagd, men jag betecknade mig aldrig som nationalsocialist. Jag var däremot nationaldemokrat och etnonationalist rent ideologiskt och försökte på många sätt sammankoppla arbetarklassens kamp med mitt nationalistiska engagemang och högerradikala förklaringsmodeller. 1 maj-tal med citat från Per-Albin Hansson, aktioner mot banker, kampanjer mot liberal lönedumpning med mera kom att prägla mina sista år inom den högerradikala rörelsen. Kanske inte riktigt vad den breda massan anser vara synonymt med nationella.

Jag var på sätt och vis övertygad om att ett avvecklande av det mångkulturella samhället och invandringsstopp var något positivt och kunde gynna ett solidariskt och socialt rättvist samhälle. Man företräder ju inte den typen av åsikter för att man vill vara elak, i grund och botten drogs jag till politiken eftersom jag ville väl.

Som uppväxt i kölvattnet av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet var jag en alla arbetarklassungdomar som köpte dåtidens högerradikala budskap som pumpades ut till dåtidens ungdomar – en ungdom som fick se arbetarklassen betala för kapitalets kris samtidigt som dåtidens största flyktingvåg kom till Sverige från ett brinnande krig på Balkan. Det var inte speciellt svårt att röra ihop dessa två politiska skapelser, speciellt inte när det fanns de som försökte mörka kapitalets skuld i det finansiella kaos som kom att uppstå som en följd av bankernas fria kreditsättning.

Med tiden var det givetvis mer än invandringspolitiken som kom att prägla mitt politiska engagemang. De socialpolitiska frågorna jag brann för sedan tidigt försökte jag utveckla så mycket som möjligt. Kapitalismens skuld i det sjuka samhället var omöjligt att blunda för. Ett alternativ till marknadsekonomin och det kapitalistiska förtrycket var även ett mål som radikala nationalister blickade efter. För min egen del ledde det till att jag via mitt engagemang började söka efter och försöka utveckla en nationalistisk antikapitalism. Något som redan påbörjades så smått inom före detta Nationaldemokraterna. Till exempel minns jag hur både jag själv och andra inom partistyrelsen kom att studera Singapores ekonomiska system, det vill säga statskapitalism. Så här i efterhand kan man ju skratta åt det hela och inse hur dumt det var men med lite eftertanke minns jag ju varför vi började titta på alternativa ekonomiska system. Vi var ju inte som SD, vi var ju revolutionära och ville skapa ett nytt samhälle från grunden och då kan man ju inte behålla roten till de nuvarande samhällsproblemen, den kaosartade marknadsekonomin.

Sökandet efter en nationalistisk antikapitalism började förändra min världsbild och således även mitt strategiska arbete. Jag började se saker ur ett annat perspektiv. Valde att rikta bort fokuset från invandringen till att handla om systemkritik och att angripa systemet på ett sätt som inga andra nationella grupperingar tidigare hade gjort – och det gav ju även resultat. Inte som över en natt utan mer gradvis. Sympatisörerna blev fler och relativt ofta lyckades för ut budskapen genom att hamna i mediernas fokus. Det var ungefär då som jag kom underfund med att det jag sysslade inte höll för mig själv. Förvandlingen var ett faktum, jag förstod ju att det inte går att avskaffa kapitalismen utan att avskaffa löneslaveriet. Vilket är en omöjlighet utifrån ett nationalistiskt perspektiv då folkgemenskapstanken kräver klassfred och att den förtryckta arbetarklassen ska behöva ge upp sina rättfärdiga krav genom att kompromissa med förtryckarna.

Karl Marx var inte bara en författare eller en ideologisk skapare. Om man ska hårdra det är Karl Marx samhällsanalyser och ekonomiska texter nationalekonomi på hög nivå – Det vill säga vetenskap. Jag ska inte förneka att jag rent ideologiskt kom att bli marxist. Precis som progressiva kommunister såg jag marxismen som vilken vetenskap som helst och således som ett verktyg utifrån ett politiskt perspektiv. Förvandlingen till trots kom det att dröja innan jag kunde lämna rent mentalt.

Jag var fostrad i en rörelse där nationalismen utgick från tron att Europas folk riskerar att gå under rent demografiskt vilket föranleder såväl segregering som repatriering som en logisk åtgärd om man inte vill att hela folkslag ska gå under. Konspiratoriskt ja. Antiintellektuellt ja. Övertygande ja. Den formen av tänkande var logisk för mig och många andra.

Undergångstanken och känslan av att slutet är nära och vi måste agera var det som fick mig att dröja mig kvar. Likaså maktanalysen som jag och andra ledande nationella kom att utveckla kändes viktig. Det vill säga tron att välfärdens och kapitalismens kollaps innebär ett mer auktoritärt EU samt mer polisstat och övervakning. Det vill säga att det nuvarande skendemokratiska samhället skulle bli mer diktatoriskt – allt för att skydda det nuvarande systemet. Vilket innebar att vi började se direktdemokrati som en möjlig lösning och åtgärd på framtidens geopolitik.

I samband med detta började jag studera den zapatistiska frihetskampen i Chiapas och hur de frihetliga socialisterna organiserade sig och lyckades bygga upp samhällen, sjukhus och skolor i Mexikos djupa djungel. Deras frihetliga socialism attraherade mig. I ärlighetens namn var jag helt såld. Ursprungsbefolkningen tar tillbaka sitt land och inför sitt eget demokratiska system som i realiteten är demokrati i dess renaste form. Förståelsen att en annan värld är möjlig och insikten att frihetlig socialism som ett hållbart samhälle är reell skakade om mig rejält. Jag kände mig liksom inte som en del av de nationella längre. De kändes liksom så antiintellektuella och vulgärrasismen stod mig upp i halsen. Det var ju så jävla dumt. Jag skrev mindre och mindre. Brydde mig inte om att dyka upp på aktioner och tillställningar. I ungefär samma veva börja människor i de kretsar jag tillhörde gå mer och mer åt borgerligheten vilket jag hade svårt för att acceptera. Jag vantrivdes och började må dåligt psykiskt vilket ledde till ett återfall på mitt tidigare alkoholmissbruk och jag klev in i en djup depression.

I samband med att de konservativa företrädarna inom Nordisk Ungdom ansåg att det var förkastligt att två vuxna aktivister strular med varandra utan att ha förhållande med varandra fick jag nog. Jag tackade för mig och avsade mig alla uppdrag och gav organisationen mina kontakter inom SD och SDU. Därefter söp jag ner mig och föll tillbaka helt i min alkoholism, betedde mig illa, behandlade nära och kära illa, månaderna därefter kom jag att drabbas av en djup personlig kris. I samband med det valde jag att distansera mig från allt negativt och destruktivt och återvände till ett liv i nykterhet.

När man gör en sådan här vändning förändras livet. För min del har det inneburit att jag är mer offentlig som person nuförtiden. Jag valde nämligen att börja tala offentligt om mina tidigare erfarenheter och jag räds inte för att peka ut högerns intellektuella kullerbyttor. Det var ett beslut jag tog efter att ha funderat ett par månader. Det kändes helt enkelt naturligt. Den högerradikala rörelsen är ett hot mot en progressiv demokratisk samhällsutveckling. Idag snart fyra år senare är livet något fattigare rent ekonomiskt. För med publiciteten kommer även hatet och det missas knappast av arbetsköparen när man söker jobb. Däremot är livet rikare på många andra sätt.

Relationerna med mina forna kamrater vilka jag hade lärt känna i den nationella högern avtog först i samband med att jag kom ut som offentlig antifascist i riksmedia. Däremot kvarstod vänskapen med en del. Några har jag kontakt med än idag. Jag hade däremot rätt många politiskt ointresserade vänner och sedan tidigare kände jag flera vänsterradikala personer i Skåne vilket ledde till att mitt sociala liv var ungefär som tidigare fast utan den politiska aktivism jag var van vid.

Idag lever jag ett lugnt familjeliv och rent politiskt har jag valt att stötta människor som har drabbats av klassamhällets värsta sidor genom att stötta solidaritetsrörelsen för hemlösa och fattiga. Jag har även valt att börja engagera mig i antikapitalistiska projekt och debatterar utifrån ett rött perspektiv. Jag utvecklas fortfarande som person och det kommer jag alltid att göra och det är väl det som är den stora skillnaden mellan de högerradikala och progressiva socialister – en bakåtsträvande rörelse kan aldrig avancera och bygga nytt och är det något vårt samhälle verkligen behöver så är det byggandet av ett nytt samhälle där grunden består av demokrati och socialism. Det är även därför jag kämpar för det jag tror på. Demokrati och socialism.

/ Kim Fredriksson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *