Vad hände med de gröna?

Miljöpartiet växte fram ur ett flertal radikala rörelser på 70-talet. Men åren vid makten har visat svårigheter att hitta en balans mellan att hålla fast vid ens ideologi och att behålla makten. När makten prioriteras blir risken att reformerna man ville genomföra aldrig blir gjorda.

Vi gröna växte fram under sjuttiotalet som den partipolitiska grenen av både freds-, kvinno-, antikärnkrafts- och miljörörelsen. I början hette det ofta framtidspartiet eller miljöpartiet och de kunde bestå av människor från olika samhällsklasser och utbildning även om högutbildade alltid varit överrepresenterade. Ofta var det en ganska aktivistisk kultur och många som tidigare sysslat med civil olydnad gick nu med i partiet. En del av självbilden var att vara emot etablissemanget samtidigt som man hade en stark tro på att människor egentligen vill gott. Till skillnad från tidigare marxistiska rörelser talade man mindre om härskande klasser och mer om strukturer, de kunde vara storföretag, patriarkat, militärindustriella komplex eller tillväxtberoende ekonomi.
De gröna såg inte längre människor eller klasser som sina motståndare utan de strukturer som hindrar människor att göra de fria (och goda) val de egentligen vill göra. Som den första postindustriella politiska rörelsen handlade inte längre kampen om att producera det människor behöver för sin överlevnad och hur det ska fördelas utan hur vi ska få andra delar av livet än det materiella att växa för att spara på planetens resurser till framtida generationer. Det var inte längre ”mer av allt” som alla partier ägnat sig åt dittills där, efter bekännelsen till tillväxtens hegemoni, de andra partierna började kampen om hur det skapade välståndet ska fördelas.

Även vad gäller fördelningen av välståndet skiljer sig de gröna från andra genom att alltid i högre grad betona den globala rättvisan, inte bara den inom landet, precis som socialistiska rörelser i början av förra seklet, såg gröna att det inte fanns någon chans för fredlig och miljömässigt hållbar utveckling här hemma så länge andra tvingas göra vad som helst för att överleva en dag till.

Man kan säga att de gröna har socialismens syn på att rättvis fördelning är något gott, faktiskt mer hårdnackat än många socialister eftersom gröna ofta förespråkar medborgarlön/garanterade inkomster, även för de som inte arbetar. Rättvisa betyder för många att man ska göra allt man kan för att få ett lönearbete och om man misslyckas kan man få medel att överleva. Gröna som utgår från att människor vill göra något även utan tvång ser att en basinkomst är en frihetsreform där människor kan frigöra sig från förtryck, det må vara ett förhållande eller en dysfunktionell arbetsplats. Även för de som inte får ett lönearbete kommer de flesta att skapa egna arbeten i antingen ideellt eller betalda. De grönas syn visar sig faktiskt stämma bra efter olika försök med medborgarlön. I ett välkänt exempel från USA drog sig inte en enda människa frivilligt tillbaka från arbetsmarknaden, men de lade mer tid på att hitta ett bättre jobb, när de var mellan två jobb.

Miljöpartiet i Sverige och i nästan alla andra länder skaffade språkrör av båda könen (detta skedde innan debatten om vad könstillhörighet är) istället för partiledare. Just för att de gröna var emot förtryckande strukturer så skapades partierna ofta utan traditionell ledning med arbetsutskott, partistyrelse och istället med olika direktdemokratiska beslutsstrukturer.

När väl 80-talet kom så började gröna partier komma in i olika kommuner och började få politiker som hade vana att kompromissa med det grå samhället. När man blir heltidspolitiker så brukar det innebära att man tillbringar mer tid med politiska ”motståndare”, journalister och lobbyister än med partivänner och gräsrötter. Då börjar ryggdunkandet för varje ”ogrönt” förslag och de syrliga kommentarerna för varje ”orealistisk utopi”. Den sociala indefinieringen på arbetsplatsen gör att gruppen i riksdagen, särskilt vid organiserade samarbeten, känner sig bekväm med att försvara det man gör och mindre bekväm med det man vill. Åtminstone om det inte rör sig om annat än förskjutningar inom det givna systemet.

Ju mer välbetalda tjänstemän ett nytt parti får desto större är risken/chansen att människor som gärna skriver upp på en enskild förändring, men som inte egentligen är intresserad av grön ideologi söker sig till partiet som kan erbjuda en snabbare karriärväg än de traditionella partiernas tioåriga inkörsportar.

Den som vill åka till månen kommer nog aldrig dit om man inte börjar med små flygturer nära marken. Risken är dock att om man sysslar med att utveckla sin flygförmåga och koncentrerar all sin energi dit kommer man till slut glömma att det var till månen man egentligen ville. Till slut släpper man drömmarna och förbättrar istället samhället steg för steg. Men alla steg går inte åt rätt håll, när man i ett antal år försvarat politik som går åt fel håll kan det ibland upplevas som enklare att byta politik, eller gömma det man vill långt ner i ett partiprogram, på säkert avstånd från partiledardebatter och valmanifest.

Även för ”gamla rävar” i partiet som ofta tagit ansvar i majoritet på kommunal nivå kommer det som ett logiskt krav att man borde bilda regering nationellt. Det som traditionell media beskriver som ”tokiga idéer” blir obekväma för den som siktar på regering. Sedan 2002 har vi haft språkrör som har sett regeringsmakten som rätt sätt att påverka. Själv ser jag påverkan som ett samspel mellan vilja att förklara mål och sedan förmåga att gå dit. Ibland måste man betona ideologin för att förskjuta debattens fokus och först när det finns stöd för verklig förändring sätter man sig i en regering som vill och har skaffat sig mandat för dessa förändringar. Sedan kommer en tid när man genomför dessa beslut, men efter några år i regering är risken stor att idéutvecklingen avstannar och då behövs en ny tid av att betona värderingar.

Men istället för att se till att partistyrelse och ledning innehåller element som betonar olika bitar i detta samspel är det lätt hänt att det som kan uppfattas som intern kritik skuffas undan och man ser till att bara ”ideologifalangen” eller bara ”maktfalangen” sitter med runt bordet. Det är det effektivaste sättet att bara få nackdelarna från respektive sida. Kompromissar man för ofta med uppgörelser som avlägsnar oss från partiets mål för få sitta vid makten, får man till slut mindre makt. Om man är alltför renlärig kan andra partierna avfärda åsikterna och inte påverkas av dem. Om dessa båda strömningar får chans att balansera varandra kan partiet få maximal påverkan, men viljan att bli av med kritiken leder till motsatsen.

Ibland kallas denna process för att ett parti mognar och är redo att sätta sig vid makten, men en avgörande skillnad är att socialdemokraterna för ett sekel sedan när de satte sig vid makten hade tillräckligt med inflytande och stöd för att genomföra de viktigaste förändringarna. Rösträtten, arbetares organisation och välfärdsstaten. Men redan då tvingades de själva svika sina ideal t.ex. kring nedrustning.

Jag ser en allvarlig risk för att de gröna inte vågar driva de unika värden som vi står för. Det är inte begränsat till en miljövänlig politik. Det är synen på människan som en fri varelse, som om man får ekonomisk och politisk frihet och man får verka i ett globalt rättvist och hållbart ekonomisk system så kommer det leda till ett bättre samhälle. För stora delar av världens befolkning finns ett ekonomiskt överflöd som vid bättre fördelning skulle kunna frigöra människor från långa arbetsdagar där utvecklingen kan användas till att få oss att växa som människor snarare än våra plånböcker. Samtidigt röstoptimerar de gröna ofta för framtida generationer, djur eller människor långt bort som inte har rösträtt. Vi utgår just från synen att människor förnuftigt borde avstå från en del för att andra ska få bättre, vilket till slut leder till att båda jag och alla
andra kan få ett rikare liv. Denna syn på långsiktiga mål är inte direkt anpassade för en vädjan till direkt behovstillfredsställelse som ofta kan ge röster.

Det politiska samtalet i Sverige har under de senaste åren alltmer handlat om punktåtgärder avsedda att ge direkta resultat utan att de skrivs in i en ideologisk berättelse. Detta debattklimat missgynnar det gröna sättet att drivapolitik. Istället för att ta strid mot detta debattklimat har tyvärr vi gröna alltmer fastnat i dess garn. Det unikt gröna är också att vi inte tror på disciplinerande åtgärder för att ”tvinga” folk i arbete. Med alltmer automatisering kommer antalet timmar betalt arbete inte räcka till 8 timmar, men vi vill bejaka den utvecklingen. Vi är övertygade om att människor kommer välja att göra nytta på annat sätt genom frivilligt engagemang även om man arbetar kortare dagar, eller åtminstone kan tillbringa mer tid med att vara just människa och inte reduceras till en kugge i ett ekonomiskt hamsterhjul.

Jag ser en uppenbar risk att denna kritik mot tillväxttänk och arbetslinje anses obekväm och att miljöpolitiken avpolitiseras – går från att vara en systemkritik till att handla om miljöteknik. Då minskar den också i betydelse och till skillnad från socialdemokratin så finns det en risk att de reformer den gröna rörelsen skapades för att genomföra aldrig blir gjorda.

Carl Schlyter är miljöpartistisk riksdagsledamot och riksdagens ordförande i EU-nämnden. Texten publicerades ursprungligen i Brand nr 4 2015 – Åsiktsbytarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *