Liberal Debatt blir frihetliga socialister

Under det kalla kriget stod liberalerna tydligt på USAs sida. Men i slutet av 60-talet kommer Vietnamkriget och sociala problem i förgrunden, och då börjar USA-imperialism och kapitalism att ifrågasättas i stor skala. Största steget tog det liberala studentförbundet och tidskriften Liberal Debatt som blev – frihetliga socialister.

De första åren
När Sveriges Liberala Studentförbund bildades 1947 antogs en resolution som betonade liberalismens två fronter: mot socialism och mot konservatism. Fram tills 1955 betraktades SLS mest som ett diskussionsfprum, men det året började politiskt arbete ta form. SLS började göra politiska uttalanden. Fyra år efter det (1959) kom deras första förbundsprogram: ”Ett liberalt samhälle”.

Tre år efter bildandet, 1950, hade man anslutit sig till den internationella organisationen ”World Federation of Liberal and Radical Youth”, WFLRY. Organisationen syftade till att samla världens liberala och radikala ungdomsorganisationer. Som villkor för medlemskap ställdes bland annat att organisationerna skulle vara ”socialt framtåsträvande”, demokratiska, icke-marxistiska men ”religiöst och filosofiskt toleranta”. De skulle även vara emot ekonomisk laissez-faire men för ett system grundat på fria marknader. Enligt Jörgen Ullenhag var det främst engagemanget i tre frågor som under 50-talet utgjorde förbundets politiska profil: Studiefinansieringsfrågan där man yrkade på att akademiska studier skulle finansieras genom statliga stipendier, vilket förbundets lokala organisation i Lund ansåg socialistiskt men som ändå antogs. Statskyrkofrågan där man ansåg att kyrkan borde skiljas från staten och statsskicksfrågan, där man uttalade sig för att republik borde införas i Sverige. SLS var en formellt självständig organisation, men fick ett årligt anslag av Folkpartiet (Fp). De brukade även uppfattas som deras studentförbund, vilket ledde till en oro över att partiet skulle få ett direkt inflytande över förbundet.

När SLS började ge ut Liberal debatt 1948 var partiet tidskriftens primära finansiär.
Samarbetet mellan dem gick bra till en början. Men några år senare började studentförbundet uttrycka oro över att vara Fps snarare än förbundets tidskrift. Efter flera års strider om detta antogs 1962 förslaget att både redaktör och redaktionskommitté skulle utses av SLS. 1958 började SLS aktivt driva på Fp i vissa frågor, bland annat för ett tydligare ställningstagande mot högern och centerpartiet, mot monarkin och statskyrkan.

Under 60-talet växte Sveriges Liberala Studentförbund och fler klubbar bildades i bland annat Umeå, Örebro, Karlstad och Växjö. SLS engagerade sig i fler samhällspolitiska ämnen som utrikespolitik, familjepolitik och kultur. Utöver Liberal Debatt startade också de lokala klubbarna runtom i landet tidningar. SLS fanns representerat i bland annat Svenska nykterhetsfrämjandet, Amnesty och kommitten för Vietnam. Verksamheten blev överlag mer utåtriktad genom aktioner och inlägg i pressen. Under 60-talets första år kändes kalla krigets verkningar fortfarande av, och liberalers tydliga positionering var starkt. Lena Lennerhed skriver i Välfärdens rebeller att ”I kampen mellan demokrati och diktatur såg de liberala studenterna USA som demokratins garant i världen. Den sovjetiska politiken bedömdes vara aggressivt expansionistisk. Dess mål var kommunismens seger i alla länder, resonerade man, och den ”fria världen” var hotad”. Den främste inspiratören och ”andlige ledaren” var Tingsten, som ställde krav på republik och kyrkans skiljande från staten i DN, hävdade att ideologierna är döda, hade en anti-kommunistisk hållning och förde fram krav på svenskt kärnvapenförsvar.

Kulturradikalitet
Under 60-talets första halva växte SLS betydligt. Man hade börjat engagera sig i kulturradikala frågor betydligt mer. I numret Radikal som kom ut -62 är det mycket av dessa kulturradikala idéer som förs fram. Det är på den här tiden man börjar formulera skyddet av individen mot auktoriteter och ställde sig emot det ”förmynderi” som samhället utövade. Denna inriktning var inspirerad mycket av Bengt Nerman som 1962 kom ut med boken Demokratins kultursyn, som rör särskilt statens förmynderi i förhållande till bildning. För SLS var boken viktig, de började kalla sig kulturdemokrater och aktiviteterna i förbundet ökade. Man började speciellt att värna om det man kallade kulturell frihet, en frihet som bland annat byggde på att staten inte värderar eller ställer sig bakom någon kulturuppfattning. SLS ville se ökade kulturanslag men inte att de skulle ges efter bedömningen på kvalitet, vilket ju vore ett statligt beslut och förmynderi. Däremot skulle de utformas efter idén om minoriteternas rätt till kultur. Allas kulturbehov måste tillgodoses i en demokrati, även minoriteters. ”Det statliga stödet skulle ta vid där marknadskrafterna inte räckte till”, menade man. Till skillnad från Nermans kultursyn som kommunikativt och baserat på utbyte mellan jämlikar, dynamiskt och bortom producent och konsument, definierade SLS genomgående kultur som ”produkter” som ”konsumeras”. Den individuella friheten i kulturområdet hade som förutsättning yttrandefrihet och valfrihet. Man ville inte tala om kulturens innehåll eller betydelse. Det som Nerman såg som tendenser inom folkbildningen: förmyndarattityder och fostrarambitioner tolkades på sina håll i SLS som synonymt med folkbildningen självt, att folkbildning är en slags förmynderi. I samma veva kritiserade SLS även TV/Radioavgiften.

Även i fråga om sexualiteten intog SLS en radikal hållning som tillsammans med andra krafter i samhället agerade för uppluckringar av sedlighetslagarna och för fri aborträtt. Den fria aborten ansågs i början av 60-talet inte som en rättighet inom FPU eller Fp som tog hänsyn till minoriteten ”de frisinnade”, kristna m.fl. SLS gjorde däremot inte det och kongressen ställde sig bakom friare abortlagar. Lagen började så småningom luckras upp och var alltså i praktiken redan satt i system när den formellt klubbades igenom 1974. Den fria sexualiteten, uttryckt som att sexualiteten var vars och ens ensak, skulle dock även gälla rätten att prostituera sig. Att ifrågasätta rätten att prostituera sig var ett uttryck för förmynderi. Förhållandet till moral, hur man förstod den eller vad man förespråkade, uttrycktes på olika sätt, men sammanfattat kan man säga att man å ena sidan ville luckra upp det man uppfattade som en kristen moral, å andra sidan inte ville hamna i total amoralism och därför förespråkade något ”etiskt minimum” i samhället. Den röda tråden är en övertygelse om att ”samhället” kan förhålla sig neutralt.

1966 började SLS arbeta för humanisering av kriminalvården. Man tryckte på de kriminellas behov av återanpassning till samhället, vilket skulle ske genom att leva under bra villkor med rättigheter som övriga samhället har under fängelsetiden. Man yrkade för mindre anläggningar, frivård och marknadsmässiga löner för det arbete som utfördes där. Brevcensur och isolering borde avskaffas, vård istället för straff. I många lokala klubbar skriver förbundets medlemmar inlägg om hur droger som inte ger skada på sikt bör legaliseras medan man på riksförbundsnivå talar om ökade vårdinsatser mot narkotika- och alkoholmissbruk. Främst handlade det om att börja erkänna narkomani som ett sjukdomstillstånd precis som alkoholism. Ett tillstånd som ska bemötas med vård, inte straff. Ett kort engagemang i mentalvården började också blossa upp på den här tiden. Men fokus var inte på vården så mycket som patienternas rättigheter, som att få kräva ut journal. Man menade också att vissa tvångvårdades på lösa grunder.

Sociala problem, kollektiv identifiering
I slutet av 60-talet blev behovet som man tyckte att man fyllde genom radikal kulturdebatt mindre. Om man hade tyckt att ideologieran var död, och det behövdes en del radikalitet och diskussion så att demokratin inte skulle stagnera, så var de kulturradikala frågorna något som kom i skymundan i och med Vietnamkriget. Många som hade tidigare varit positivt inställda till USA började backa från sitt stöd. 1967 tog man bort förbundets förbud mot att diskutera med kommunister.

Engagemanget i sociala frågor började också ta en ny vändning. Per Gahrton, tidigare redaktör för Liberal debatt och FPU-ordförande hade stort inflytande här. Han tog avstånd från förbundets tidigare linje i att fängelserna skulle främst bli vårdinstanser. Så länge folk är inspärrade är detta tvång mot människor fortfarande densamma menade han. Gahrton kallade fängelser, vårdanstalter och andra slutna hem för förvaring snarare än återanpassning. Han tog också avstånd från sjukdomstänkandet – att alkoholister och narkomaner var sjuka – utan menade att detta bara gjorde något som i grunden var ett socialt problem till ett individuellt och därmed missade man även att ge problemet en social lösning. Gahrton var en stor förgrundsfigur för vänsterliberalerna. Gahrton inspirerade många att gå med i FPU, däribland bloggaren och tidigare FPU:aren Erik Rodenborg som var aktiv i början av 70-talet. Gahrton föreslog tidigt förbud mot barnaga, stödde palestinierna, FNL och kritiserade representanter för det svenska näringslivet. Det pågick ofta konspiratoriska kuppförsök mot honom från annat håll i FPU. Många av Gahrtons stöttare stod längre till vänster än han själv. De stod bland annat bakom ett ekonomiskt program som han själv tog avstånd ifrån skriver Rodenborg.

Efter en del interna diskussioner togs slutligen ett beslut om namnbyte 1968, till att nu heta Liberala förbundet. Man menade till exempel att studenter som grupp är väldigt olika och att SLS i sina värderingar ibland hade mer gemensamt med icke- studenter. Men det är också ett tecken på deras långsamma vänstervridning. Birgitta Gröndahl menar i I Äventyrens år att namnbytets syfte var att markera folklighet och jämlikhetssträvan. ”…De liberala studenterna tänjde på socialliberalismen så att den kom att innefatta även ett ifrågasättande av kapitalismen. Men så långt som till att ta steget över till socialdemokrati eller kommunism kunde de givetvis inte gå” skriver Gröndahl.

Anarkistiska tankegångar
Flera liberala grundidéer reviderades därefter. 1970 antog man i programförklaringen om liberalism att valet av metod, reformism eller revolution, måste avgöras av den konkreta situation man befinner sig i. 1971 beslutade man att förbundets syfte måste är att arbeta för lika välfärds- och maktfördelning för alla människor i ett samhälle som byggts på en i huvudsakligen ”decentraliserad ekonomi”. 1971 publicerades ”Manifest för frihet och jämlikhet” i Liberal debatt. Här presenterades nu en helt ny uppfattning om den valfrihet man tidigare värnat så mycket om:
”De statskapitalistiska ländernas totalitära ideologi har sin motpol i den privatkapitalistiska struktur-diktaturen som går under det skönt klingande namnet ‘valfrihet’… Hyllningen av den fullständiga valfriheten bereder vägen för en amoralisk och opolitisk hållning till de situationer i vilka människor försätts.”

Samtidigt börjar frihetsbegreppet att förändras. Från att tidigare ha handlat om valfrihet till att nu handla om en positiv frihet till ett gott och meningsfullt liv. Eller till tolkningen att kollektivet kunde ge individen en stor frihet. Men på vissa sätt går denna utveckling inte så långt i praktiken. Det är tankefrön som inte utvecklas, skriver Lennerhed. För det är fortfarande ”lika konsumtionsmöjligheter” som är i fokus, tillsammans med ”tillgång till arbete, utbildning och annan service, god fysisk och psykisk miljö etc.” Inte heller kopplar de konsumtion till att vara en maktlös eller ojämlik position som bör överkommas. Lennerhed skriver:
”Intressant här är att trots alla de förändringar förbundet genomgått; dess avsteg från liberalismen, närmandet till socialismen, så var synen på människan oförändrat densamma som tidigare. Och det blir motsägelsefullt. Liberala Förbundet önskade bryta ner alla ”auktoritära strukturer”, decentralisera makten till ”folket”, men samtidigt gavs människor genomgående rollen av ”kunder” och ”konsumenter”.”

Men Liberala Förbundet har en annan fråga också som upprör FPU mycket, olika taktiker för större om inte total löntagarstyre. Även ”lika konsumtionsmöjligheter” var en form av fördelningspolitik. Tanken var att alla skulle ha lika stort konsumtionsutrymme efter att de nödvändiga utgifterna var betalda. De var även för någon form av generell inkomst för alla skriver Erik Rodenborg. Tesen utvecklas vidare i boken ”Jämlikt och olikt” från 1970 av Richard Murray, Ingela Söderbaum och Arne Granholm.

Liberala Förbundet tog upp mer kontakter med syndikalister och andra på den utomparlamentariska vänsterkanten. I en motion som skrevs 1969 menade man att människan är en oförnuftig varelse och samhälle måste anpassas efter detta – bli så tolerant som möjligt. Så gott det går borde ingen människa få bestämma över en annan, idealet var ett samhälle med ”ett minimum av tvång och ett maximum av informationsflöde”. Motionen tolkades på olika sätt i förbundet. Vissa tyckte denna människosyn och ideal var en fara för gräsrotsdemokrati och demokrati överhuvudtaget, andra att den var djupt demokratisk. Den fick till slut bifall. Rickard Murray, aom också var Liberala Förbundets ordförande 1970 menade att det är för att den främst uppfattades som att den vände sig mot allt förmynderi, mot all centralmakt. Det fanns en antydd anarkism och direktdemokrati i den. Murray var kvar och drivande även under det skifte till frihetlig vänster som skedde. Birgitta Gröndahl skriver vidare om när frihetlig som begrepp började anammas:
”Hos rådssocialister och syndikalister fann de emellertid meningsfränder och kontakter togs. Jag minns en konferens på vår kursgård Stensnäs, där syndikalister bekantade sig med inbjudna studentliberaler. De liberala studenterna anammade ordet frihetlig som av syndikalister används som en lite förmildrande synonym till anarkistisk. Liberala förbundet bytte namn till Frihetlig vänster och senare till Frihetliga socialisters förbund. Vid en kongress 1972 skulle det bestämmas om namnbyte även för förbundets tidskrift, Liberal debatt. Det beslöts med 24 röster mot 7 att namnet skulle bli Frihetlig socialistisk tidskrift, FST.”

Även inom FPU sågs det många drag åt vänster, bortom vänsterliberalismen. Marxistiska ekonomiska analyser och maktperspektiv på tidens krig och förbrytelser influerade liberalerna mycket, även i FPU. Folkpartisten Olle Wästberg, tidigare vice ordförande i FPU skriver 1977 apropå de som gick över till eller demonstrerade med socialister:
”Den grundläggande orsaken var, att så många hade svårt att stå emot vänsterns kritik av det liberala ekonomiska systemet. FPU hade i för liten utsträckning ägnat sig åt ekonomisk skolning. Medlemmar blev FPU-are på internationell solidaritet, på jämlikhet i Sverige, på maktspridning och företagsdemokrati, men sällan därför de ville ha marknadsekonomi och trodde att en liberal ekonomi bättre än andra ekonomiska system kan åstadkomma och fördela välstånd.”

Det fanns en splittring även i FPU kring just vänsterliberalen Per Gahrton och den långt mer högerstående och Fp-lojale Lars Leijonborg. Leijonborg tog också över ordförandeposten efter Gahrton (50-49 röster). I en intervju i TV1 1971 uttrycker Lars Leijonborg sitt ogillande i att ungliberaler i FPU ”också i förbundsstyrelsen år efter år röstar på VPK”. Innan namnbytet deklarerar Liberal Debatt att den ”vulgära antikommunismens” tid är förbi i FPU och Liberala förbundet, och de analyserar U-ländernas situation i termer av imperialism och social revolution. Liberal Debatt citerar även ett uttalande av Liberala Klubben i Stockholm som har fått upp ögonen för kapitalismkritik. ”… det dominerande draget i västkapitalismens utveckling efter andra världskriget utgörs av kapitalets och därmed den ekonomiska maktens allt starkare koncentration”. (Liberal Debatt nr 8, 1970). Denna koncentration fortsätter de, gynnar USA-kapitalet, och Sveriges förbindelse med USA kommer att försvåra en radikal samhällsomvandling i Sverige.

Gröndahl fortsätter med att beskriva åren på FST och konflikterna kring detta kontroversiella namnbyte. Förbundet Frihetlig vänster verkade kort ha upplösts skrev hon. Vart tog de vägen, undrar hon, dessa unga människor med nyväckt entusiasm? Hon spekulerar i att de inte gått tillbaka till liberalismen, men att de kände sig främmande för frihetliga socialister, och om de nu blivit socialister kanske anslöt sig till Clarté, NFL-grupperna eller rentav maoisterna i KFML. Förbundet Frihetlig Vänsters upplösning skapade även ifrågasättanden och försök till att stoppa FST. Kongressens beslut att byta namn ifrågasattes i hopp om att stoppa FST. Folkpartiet försökte på ett landsmöte i Göteborg ”återföra tidskriften till liberalismen” som det står i FST nr 6-7 1972. Per Gahrton var måhända vänsterliberal men han sade sig inte kunna medverka i en tidskrift med ordet socialistisk i namnet. Gröndahl skriver även om avmattningen av redaktionen. Efter femårsjubiléet för FST var det flertal andra som lämnade tidskriften; Doktorander som efter färdiga avhandlingar stod på tröskeln till annan verksamhet, delar av de ursprungliga redaktionsmedlemmarna bildade Stockholmspartiet, och tidskriften lämnades över till yngre krafter. Frihetlig socialistisk tidskrift existerade under åren 1972 – 1983.

Källor:
Lena Lennerhed (1989), Välfärdens Rebeller: Sveriges liberala studentförbund och kulturradikalismen under 1960-talet
Erik Rodenborg (2009/2011), http://kiremaj70.blogspot.se
Crister Skoglund (2013), Studentrevolten 1968, C-skoglund.se
Olle Wästberg (1977), Folkpartiets Ungdomsförbund i Svensk Tidskrift

Samira Ariadad är skribent och tillsammans med Kajsa Ekis Ekman redaktör för detta nummer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *