Vi storknar. Varje vecka en ny kulturdebatt. Alla ska ta ställning. Alla ska twittra. Vi drunknar i åsikter. Och med debatterna kommer metadebatterna. Om ”kulturvänstern” som har tagit universitet och tidningsredaktioner till sin bastion. Varför är kulturdebatten så viktig för högern idag? Kanske är det för att det är det enda forum där de kan vara populister: de har redan den ekonomiska och politiska makten. Men i kulturdebatten kan de utmåla en bild av sig själva som ”vanligt folk”, skildra sig själva som underdogs, mot en statsfeministisk kulturmarxistisk kulturvänster. En myt som passar dem perfekt. I sitt raseri över den ”politiska korrektheten” möts den etablerade högern och extremhögern, antifeminister och flyktingmotståndare. Kan vi vinna dessa debatter eller har vi redan förlorat om vi försöker diskutera med dem på deras grundpremisser?
Vi oroas. Högerpopulismen i sig skulle inte vara så oroväckande om det inte var för att den flyttar hela den politiska debatten åt höger, rycker bort den från en socioekonomisk diskussion och styr över den på en kulturell moralisk. Den skulle inte heller vara så oroväckande om den inte bildade ett block med en reaktionär högermobilisering på gatorna. I krisens kölvatten framstår fascismen återigen som ett alternativ. Och som ett dubbelt hot för vänstern: dels ett fysiskt hot mot oss, våra lokaler, vår möjlighet att mötas och organisera. Och dels ett politiskt och socialt hot, genom att försöka tränga in i arbetarklassen och ersätta vår organisering, ta över ett socialt missnöje och rikta mot ett annat håll, mot syndabockar i samhällets utkant.
Vi rasar. Vi är förbannade och vet att vi inte kan backa mer. Vi står redan med ryggen mot väggen. Vi har inget annat val än att göra motstånd mot en auktoritär krispolitik ovanifrån och reaktionär mobilisering underifrån. Och vi vet att vår lösning inte kan vara reaktiv och bara svara på deras provokationer. Utan måste bli aktiv, måste ta formen av en egen politik, egen social organisering och att ge egna svar på den oro som alla känner i samhället idag. Vi måste bemöta fascismen som det dubbla hotet, fysiskt och politiskt. Det politiska svaret är att bedriva en intressantare klasspolitik, som klarar av att sammanföra gemensamma intressen, oavsett arbetarklassens kön, hudfärg eller sexualitet. En klasspolitik som inte bortser från maktstrukturer som drabbar ickevita och ickeheterosexuella, utan skapar utrymmen för dessa som tränger in i, och tar kampen med, den officiella socioekonomiska politiken från högerhåll och inte separerar kultur från ekonomi. Vi får varken blunda för den del som faller utanför samhällsnormen eller den del, de vita manliga fabriksarbetare i bruksorter, som högerextremismen försöker fånga upp. Vi måste både vara där högerextremisterna är och där de inte är. Nyckeln till vår framgång är att skapa en ny universell politik, där våra olikheter blir en styrka och förbinds i gemensamma projekt snarare än en erkännandets och representationens politik. Det handlar om en kamp om samhällsekonomin men den kampen är i grund och botten alltid materiell, inte enbart kulturell.
