Kapitalismen hamnar inte i kriser, kapitalismen är kriser. Den är en ständig jakt på områdena med de högsta vinsterna. Bakom varje kris ser vi en stor omstrukturering och vi måste hålla ögonen öppna för vad som sker. För nu går det snabbt. Statsekonomier omvandlas, enorma resurser förs över från skattebetalare för att täcka bankväsendets förluster, inkomstklyftorna vidgas till jättegap.
Medan eurokrisen rasar håller hela EU på att omformas i det tysta: allt mer makt centraliseras till EU-kommissionen, Europeiska centralbanken och IMF. Politiska beslut maskeras som nödvändighet, demokratiska processer som omöjiga. Se bara på det ramaskrik som grekiska kravet på en lokal folkomröstning om eurosamarbetet orsakade!
”Giftemålet mellan kapitalism och demokrati är över”, menar Slavoj Zizek. Vi rör oss mot en auktoritär kapitalism utan sociala rättigheter á la asiatisk modell. Men är det något nytt? I många delar av världen har detta giftemål aldrig varit någon självklarhet. Det är inget konstigt att kravet på demokrati blivit så centralt i den globala protestvåg som svept över världen.
Revoltvågen har kastat diktaturer över ända, men ännu inte lyckats förändra den politiska eller ekonomiska inriktningen. Men samtidigt ackumuleras erfarenheter i de sociala protesterna – det finns inget sätt att tvinga tillbaka dem där de var förut.
Förra numret av Brand ägnade vi åt hur kampcykeln som klumpigt kallats ”den arabiska våren” spillt över till Europa, till de indignerades torgockupationer och motstånd mot krispolitiken. Vi fortsätter att samla intryck och erfarenheter från denna protestvåg i detta nummer. Med Occupy Wall Street i New York har krisprotesterna spridit sig rakt in i den gamla hegemoniska maktens hjärta, med en ny massrörelse som börjar ta form över hela USA.
Krispolitiken och centraliseringen av den politiska makten får intressanta konsekvenser. Enskilda kamper får mer direkta kopplingar till andra samhällsområden och går bortom sin partikularitet. I det här numret beskriver vi den roll en syndikalistisk strejk inom en offentlig myndighet, på vårdhemmet Björkbacken i Göteborg och kampen mot höghastighetsjärnvägen utanför Turin i Italien har fått en betydelse som överskrider deras lokalitet och blir en angelägenhet för större delar av samhället.
Krisprotesterna inspirerar, väcker resonans och kommunicerar med varandra. Kommunikationen självt har politiseras av den. I det här numret tar vi upp hur nätaktivismen tagit steget ut på gatorna. Är det ens en poäng att skilja på virtuella och reella kamper, är det inte en falsk separation av aktion, information och kommunikation?
Hacking är inte bara begränsat till nätaktivism, utan handlar om att dissikera och förändra system och infrastrukturer i allmänhet. För att visa det köttsliga i hacking besöker Brand de hackspaces där hacktivismen har ett fysiskt rum. Vad är hackspacens relation till sociala kamper? Vi ser närmare på hur hackerrörelsen Anonymous kom att involvera sig i den arabiska våren och politiserats av den. Vi frågar hur den klassiska hackervärlden kan utsträcka sig till fler politiska områden och samarbeta med fler grupper? Det är dags att störta den klåpiga kapitalistiska ordning de kallar fungerande, hacka på!
