Avgiftssamhället

Avgiftssamhället breder ut sig. Det gemensamma inhägnas och belägs med avgifter. Men det finns metoder för att bromsa avgiftssamhället och utöka allmänningarna.

I tider av ekonomisk kris tydliggörs konsekvenserna av ett samhälle där allt kostar pengar och där välfärden har auktionerats ut till lägst bjudande. I avgiftssamhället slår krisen flera gånger om och din personliga ekonomi, styrka och nätverk avgör hur väl du klarar dig. Men det finns sätt att göra motstånd. Planka.nu berättar om metoderna som underminerar avgiftssamhället.

För oss som vill ha ett samhälle utan exploatering och rovdrift är varje allmänning en oas att vila i. Varje inhägnad och avgiftsbeläggning blir ett knivhugg som gör oss svagare. Allmänningarna är tillgängliga utan motprestationer och avgifter, de erbjuder trygghet och ger oss kollektiv styrka. Det är den styrkan som borgerligheten försöker minska genom nedmonteringen av välfärden. För de vill att vi ska vara rädda. Att vi ska oroa oss över räntor, studielån och resekostnader, för oplanerade tandläkarbesök och akuta färder till sjukhus. När vardagen är en kamp för att hålla huvudet över ytan så är det svårt att prioritera kampen för ett annat samhälle. Den gamla devisen att revolutionen kommer när människor får det illa nog har visat sig vara ofullständig. Det är först när vi inte behöver oroa oss för att klara dagen som vi kan börja drömma om och kräva vår rättmätiga del av morgondagen.

I år var Sverige ett samhälle fram till den tionde juli. Vi hjälptes åt efter förmåga för att tillsammans möjliggöra det som vi alla behöver. Dagen efter firades traditionsenligt av den samlade borgerligheten som en frihetens dag. Skattefridagen kallas den av högerns propagandainstitut. Den dag då den genomsnittlige löntagaren har tjänat ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna betala årets alla skatter. Vad som firas är alltså en fiktiv brytpunkt som signalerar övergången från det offentliga till det privata. Denna dag skulle infalla betydligt tidigare på året om den firades för att uppmärksamma skatter som den genomsnittlige löntagaren inte betalar: förmögenhetsskatt, vinstskatt, etcetera. Men om vi bortser från det faktumet så kan vi ändå konstatera att det är en märklig form av frihet som firas. Frihet att slippa hjälpa till, att slippa se sina medmänniskor, frihet att tänka på sig själv och skita i andra. Frihet att låtsas att vi inte behöver varandra, frihet från samhället och ansvaret för allas välmående.

När pärlhalsbanden lagts tillbaka i skrinen, slipsarna knutits av pannan, champagnen blivit avslagen och det egoistiska frihetsfirandet avtagit kvarstår frågan: vad skulle hända om denna dag försköts ett dygn framåt, eller varför inte en hel vecka, en månad? Vilka samhälleliga möjligheter skulle uppenbara sig om vi valde att lägga bara lite mer på det gemensamma? Hur många dagar skulle vi behöva arbeta tillsammans för att göra kollektivtrafiken avgiftsfri, bygga ut biblioteken eller införa gratis tandvård? I relation till det meningslösa överflöd av datorer, teveapparater, bilar och andra konsumtionsvaror som alldeles för många lever i framstår några hjälpsamma dagar extra som en petitess. Men en petitess med enormt positiva konsekvenser.

Det är självfallet en något förenklad bild vi målat upp – i tider av privatskolor och vårdval går tyvärr inte varje inbetald skattekrona till att bygga mer samhälle – men den fyller en pedagogisk funktion. Avgiftssamhället breder ut sig, skattefridagen firas tidigare och tidigare på året. De med gott om pengar men ont om medmänsklighet jublade när avgiftstrycket slog till med full kraft. Avgiftstrycket ger oss ett samhälle där en miljonär och en arbetslös ska betala lika mycket för kollektivtrafiken, en bankchef och en bagare lika mycket för tandvården. Med en perverterad form av logik argumenterar avgiftsvurmarna för att detta är rättvisa och att friheten växer i takt med avgifterna.

Det liberala ”fria samhället” har nått vägs ände. De traditionella friheterna som exempelvis ekonomisk och politisk frihet måste omvärderas. Det beror inte på att dessa friheter har blivit betydelselösa. Tvärtom har de blivit alltför betydelsefulla för att rymmas inom vårt nuvarande samhälle. Vi måste därför hitta nya former för att förverkliga dem. Dessa nya former kommer med nödvändighet att utgöra negationer till de nu härskande. Ekonomisk frihet kan alltså inte förstås som rätten att starta, äga och driva företag, utan måste betyda frihet från ekonomi: frihet från de ekonomiska krafternas och relationernas herravälde, frihet från den dagliga kampen för tillvaron, från tvånget att tjäna sitt levebröd. Avgiftssamhället står i direkt motsättning till ekonomisk frihet och verkar genom att disciplinera och låsa fast oss i ett ekonomiskt ekorrhjul.

I avgiftssamhället är a-kassan för dålig för att du ska våga byta jobb, i avgiftssamhället har rätten till bostad förvandlats till bostadsrätt, bildning strukits ur utbildning och demokrati ersatts med plånboksröstning. Den som tvingas äga sin bostad bryr sig mer om räntehöjningar och vinstmarginaler än stadsplanering och gemenskap. Den som tvingas ta dyra lån för sin utbildning bryr sig mer om karriär och tävlan än bildning och samarbete. Den som tvingas ta ett skitjobb utan möjlighet till ordentlig a-kassa står med mössan i hand och blir vid sin läst. I avgiftssamhället ersätts fritid med fortbildning och den lilla frihet du har är begränsad i såväl tid som rum av arbetet och privatiseringen av det offentliga.

I tider av ekonomisk kris tydliggörs hur avgiftssamhället inte ens är ett fungerande sätt att organisera en ekonomi byggd på kapitalackumulation och privata vinster likt den vi har i Sverige idag. Med fungerande sociala skyddsnät – a-kassa, sjukförsäkringar och liknande – så dämpas de värsta kriseffekterna. De som förlorar sina jobb behöver inte stå helt utblottade utan kan klara sig genom ersättning från socialförsäkringarna. De som bor i hyresrätt behöver inte oroa sig för stora svängningar i de löpande boendeutgifterna. Men i avgiftssamhället drabbar krisen flera gånger om: först förlorar du jobbet, sedan får du inte ordentlig a-kassa att leva på och till sist blir du av med bostaden som du inte längre kan betala för.

En ekonomisk kris blir i avgiftssamhället en dubbel kris, en personlig såväl som en samhällelig kris. I Vårdguiden läser vi att ”hur du reagerar på en kris beror på vad som utlöst den, om den utlösande händelsen kommer plötsligt och hur stark påfrestningen är. En psykiskt stark person med ett stabilt nätverk har bättre förutsättningar att hantera en kris än en person som inte är lika stark och som har ett sämre nätverk.” Även om framställningen inte handlar om vad som händer vid en ekonomisk kris kan den bidra till att förklara också det. Ovanstående faktorer förstärks där samhället är svagt: avgiftssamhället avkräver oss alla att vara psykiskt och ekonomiskt starka personer med stabila nätverk. Närvarande familj och släktingar förutsätts i avgiftssamhället och konservativa familjebildningar kommer på modet igen. Den som inte vet att ta hand om sig själv, ”nätverka” och styra upp sin tillvaro får skylla sig själv.

Men det är inte bara den ekonomiska situationen som gör att avgiftssamhället krisar. Snarare kan det skenande avgiftstrycket ses som ett symptom på en mer generell samhällskris. Vi lever i ett samhälle där skatten utan problem kan sänkas med hundratals miljarder, medan billig tandvård, avgiftsfri kollektivtrafik och allmännyttiga bostäder verkar närmast omöjligt att ens diskutera. Att sänka skatten och höja avgifterna framställs som det mest effektiva sättet att organisera ekonomin på. Så effektivt att det, trots eventuellt negativa fördelningspolitiska konsekvenser, är bäst för alla på sikt. Så är dock inte fallet, avgiftstrycket slår inte bara orättvist, det är också fullständigt beroende av omfattande byråkrati och genomgripande kontrollsystem.

Att köra en tunnelbana kostar exakt lika mycket oavsett om pengarna som betalar för det tas in från avgifter eller via skattsedeln. Men tas pengarna in via avgifter krävs det spärrar, kontrollanter, biljettsystem, återförsäljare, spärrvakter, ordningsvakter och byråkrati för att avgifterna ska kunna realiseras. En skattefinansiering kräver bara att människor betalar skatt. I Stockholms kollektivtrafik kostar det cirka en halv miljard kronor per år att upprätthålla avgiftstrycket. En halv miljard som vid införandet av en avgiftsfri kollektivtrafik istället skulle kunna användas till att utöka och förbättra trafiken.

Avgiftssamhället är i högsta grad något vi måste förhålla oss politiskt till. När nödvändiga och önskvärda samhällsfunktioner – oavsett om det handlar om vård, kollektivtrafik, bibliotek eller skidspår – avgiftsbeläggs så betyder inte det att vi bara kan sluta att använda dem. Om du inte är nöjd med kollektivtrafiken kan du inte välja en annan kollektivtrafik eller sluta att åka till jobbet. Att protestera mot att bibliotek privatiseras genom att börja köpa istället för att låna böcker är ingen lösning. Men det betyder inte att det inte går att bekämpa avgiftssamhället. De senaste åren har vi sett otaliga exempel på finurligt motstånd. Tre former har särskilt utmärkt sig genom sin spridning och effektivitet: avgiftsstrejker, ockupationer och allmänningar.

Planka.nu och den p-kassa som vi driver är ett exempel på hur en avgiftsstrejk kan gå till. Kollektivtrafikanter går samman och vägrar att betala för biljetterna. Via en gemensam bötesfond delar vi på den ekonomiska risken som det innebär att planka om man skulle åka fast i en biljettkontroll. På detta sätt kan vi som kollektivtrafikanter minska resekostnaderna från 9480 till 1200 kronor per år. Avgiftsstrejken kan med fördel även brukas i skidspåret eller på museet. Så länge man är tillräckligt många som avgiftsvägrar och så länge vägran sker kollektivt är det en väldigt effektiv kampform. Men avgiftsstrejken fungerar inte i alla situationer. Om en grupp människor behöver en lokal kan det till exempel vara knepigt att hyra den av kommunen utan att betala. Samma sak om biblioteken börjar ta ut avgifter för lån.

Men det finns andra metoder. När tillgängligheten till lokaler är för dålig ockuperar vi, svårare än så behöver det inte vara att vägra avgiftstrycket. Istället för att göda SF:s biografmonopol kan vi ordna piratbiovisningar i parker och i husen vi ockuperat. I den avgiftsbefriade kollektivtrafiken kan vi cirkulera böcker som vi läst och på nollkronorsloppisar kan vi dela med oss av saker vi inte längre behöver. På oanvänd mark kan vi enkelt närproducera grönsaker, så slipper vi köpa dem på bondens sinnessjukt prissatta marknad. På nätet kan vi dela erfarenheter, musik, text och film.

I avgiftssamhället blir människor bötfällda för att de pissar i en buske eftersom de offentliga toaletterna är avgiftsbelagda. Ett klistermärke över låset så att det inte går igen löser detta på kort sikt, ett samhälle som ser till allas behov löser det på lång sikt.

 

Planka.nu
Planka.nu är ett nätverk av grupper som arbetar för avgiftsfri kollektivtrafik.

Illustration: Rebecka L Manzuoli

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *