Occupy Wall Street återupptäcker den radikala fantasin

Det var på tiden. Samtalet om krisens effekter har äntligen påbörjats. Där den bör föras, på torget framför Wall Streets börshus. En generation som berövats sin framtid går nu ut på gatorna för att kräva svar.

Varför ockuperar människor Wall Street? Varför lyckades ockupationen på bara några dagar skicka ut gnistor över hela USA, inspirera hundratals människor att skicka pizzor, pengar, utrustning och nu att starta egna rörelser kallade Occupy Chicago, Occupy Florida, Occupy Denver eller Occupy LA?

Det finns uppenbara skäl. Vi ser början på en trotsig självhävdelse från en ny generation amerikaner, en generation som förstår att när de kommer att vara färdiga med sina utbildningar finns inga jobb för dem, ingen framtid. Det enda de kommer ha kvar är en enorm obetalbar skuld. De flesta har en arbetarklass­ eller på annat sätt anspråkslös bakgrund, ungdomar som följt de rekommendationer de getts: studera, sök in till högskolan och som nu inte bara straffas för det, utan även står inför en förödmjukande behandling som försatta i personlig konkurs, moraliskt förkastliga.

Är det verkligen förvånande att de vill säga ett och annat till de finansiella höjdare som bestulit dem på deras framtid?

I både USA och Europa ser vi resultatet av ett kolossalt socialt misslyckande. Ockupanterna är just den sortens människor,
fulla med idéer, vars energi ett sunt samhälle skulle kunna använda för att förbättra livet för alla. Istället an­vänder de nu sina förmågor för att försöka få hela systemet att falla.

Men det ultimata misslyckandet var vår föreställningsförmåga, vår fantasi. Det vi möter idag kan ses som det krav på ett offentligt samtal som vi alla borde ha haft redan 2008. Det var ett ögonblick när allt verkade möjligt, när hela världens finansiella arkitektur var nära kollaps.

Allt vi hade fått höra under det senaste decenniet har visat sig vara lögn. Marknader klarar sig inte själva, de som skapade de finansiella instrumenten var inte ofelbara genier och skulder behövdes egentligen inte betalas tillbaka. I själva verket visade sig pengar vara ett politiskt instrument, biljoner dollar kunde trummas fram över natten om regeringar eller centralbanker krävs det. Även finanstidningen The Economist hade rubriker som ”Kapitalism: Var det en så bra idé?”

Tiden verkade rätt för att ifrågasätta allt: hur marknader, pengar och skuld fungerar, att till och med ställa fråga vad en ”ekonomi” är till för. Detta varade i kanske två veckor. Det kolossala historiska misslyckandet var att vi alla satte händerna för öronen och försökte återupprätta allt som det hade varit tidigare.

Kanske är det inte förvånande. Det blir alltmer uppenbart att den verkliga prioriteringen för världens makthavare under de senaste decennierna inte varit att skapa en livskraftig form av kapitalism, utan snarare att övertyga oss alla att dagens form av kapitalism är det enda tänkbara ekonomiska systemet, så dess brister framstår som irrelevanta. Som en följd av detta sitter vi alla förstummade när hela systemet faller samman.

Vad vi nu vet är att den ekonomiska krisen som bröt ut på 1970­talet aldrig riktigt upphörde. Det spacklades över med billiga kreditlån hemma och massiv plundring ut­ omlands ­ det som kom att kallas ”tredje världens skuldkris”. Men det globala syd slog tillbaka. Globaliseringsrörelsen var i slutändan framgångsrik: IMF drevs ut ur Östasien och Latinamerika, precis som den nu drivs ut från Mellanöstern. Som en följd av detta har skuldkrisen kommit hem till Europa och Nordamerika och bemöts här med exakt samma metod: förklara att det råder en ekonomisk kris, utse förment neutrala teknokrater att hantera den och sedan under åtstramningspolitikens namn delta i en orgie av plundring.

Den form av motstånd som har vuxit fram är påfallande lik den gamla globala rättviserörelsen: vi ser förkastande av gam­ maldags partipolitik, samma betoning på mångfald, samma experimenterande med nya former av demokrati underifrån. Det som är annorlunda är målet: för tio år sedan riktades kamperna mot de nya globala byråkratierna (WTO, IMF, Världs­ banken, NAFTA), institutioner utan något demokratisk förankring, som bara fanns för att tjäna det transnationella kapitalet. Medan protesterna idag riktas mot hela de politiska klasserna i länder som Grekland, Spanien och nu i USA – av exakt samma anledning. Det är därför som demonstranter ofta är skeptiska inför att ställa formella krav, eftersom det kan innebära att erkänna legitimiteten för politikerna som de riktas mot.

När historien äntligen kommer att skrivas är det troligt att hela denna protestvåg som startade med arabiska våren kommer att bli ihågkommen som början på en våg av förhandlingar om det amerikanska imperiets upplösning. Trettio år av ett konstant prioriterande av propaganda före innehåll och bortsopandet av allt som kunde se ut som minsta politisk grund för en opposition kan få framtidsutsikterna att verka dystra för de unga demonstranterna. Det är uppenbart att de rika är fast beslutna att sno åt sig en så stor andel av kakan som de bara kan. Och att de är beredda att kasta en hel generation unga åt vargarna för att komma åt den rikedomen. Men historien är inte på deras sida.

Det vore nog klokt om vi börjar titta på hur de europeiska koloniala imperiernas rasade samman. Dessa ledde självklart inte till att de rika lyckades roffa åt sig hela kakan, utan till skapandet av den moderna välfärdsstaten. Vi vet inte exakt vad som kommer att komma ut ur denna kampcykel. Men om ockupanterna äntligen lyckas bryta den 30-­åriga järnbur som fantasin suttit fängslad i, kommer allt åter­ igen framstå möjligt ­ som under de första veckorna efter september 2008 ­ och ockupanterna på Wall Street och i andra städer runtom i USA kommer att ha gjort oss den största tjänst som är möjlig att göra.

David Graeber
Anarkisten David Graeber är professor i antropologi och en av initiativtagarna till Occupy Wallstreet. Han bor i New York.

Illustration: Mattias Elftorp

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *