Generationer bildas av händelser och politiska generationer av politiska händelser. Det är den röda tråden och temat i detta nummer av Brand. I år är ett jubileernas år. Det är 50 år sedan Almstriden, 40 år sedan ungdomsupploppen och husockupationerna svepte över Europa, 30 år sedan murens och realsocialismens fall, 20 år sedan Göteborgskravallerna och 10 år sedan arabiska våren. Alla dessa händelser kommer vi få höra om i år. Men det finns en fara i nostalgi och tillbakablickande, speciellt för en vänster som är svag, sitter i sin pandemilockdown och som lockas av att hellre leva i historien än att ta sikte på en ny framtid. Nostalgin och jubileumsfirandena kan bli en järnbur som låser oss vid historiska former istället för att analysera de nya lägen vi befinner oss i och vilka nya framtider nuet öppnar. Kanske behöver det unga proletariatet inget minne, som Toni Negri så provokativt hävdade från Rebbibiafängelset, just när den autonoma rörelsen kraschade samman. Generationer behöver lära av men lika mycket bryta med tidigare generationer och traditioner.
Ett annat sätt att närma sig sin nutidshistoria är betrakta den ur just perspektivet med händelser som formar generationer. Då kanske vi kan lära oss något av den, kommunicera med våra kamrater som gått före oss och se hur de agerat i de händelser som format dem. Hur de kunde inte bara formas av, utan också forma händelserna. Keir Milburn beskriver i sin bok Generation Left generationsanalysen som inte en ersättning för en klassanalys, utan ett komplement. För att förstå klassen måste vi förstå dess sammansättning. För att förstå dess sammansättning behöver vi inte bara förstå de ekonomiska och tekniska förändringar och omorganiseringar den utsatts för, utan även de politiska segrar och förluster som format den. Deras segrar och bakslag lever kvar i generationssegmenten inom klassen och är med och formar dagens klassammansättning. Varför röstar generationer som de gör, varför förhåller de sig olika till välfärd, bostadsrätter, facklig organisering, partimedlemskap och opinionsbildning idag?
Det här numret har låtit jubileerna bli en numerologi; vi gör tidvisa nedslag i den autonoma och anarkistiska rörelsens historia med tioårsintervaller. På så sätt fångar vi inte bara de stora händelserna, åren då allting hände, massorna gick ut på gatorna och alla uppsving var på sin topp – utan även åren de vände, då kulmen passerades, då reaktionen vaknade och repressionen tilltog. År då vissa dörrar öppnades och andra stängdes. Reaktionen kom och med det behovet att svara på repressionen, organisera sig inte bara för attack utan också för självförsvar. Åren allt tog en mörk vändning, rörelser gick under jorden, progressiva rörelser blev militanta – eller rentutav självdestruktiva. Vad som hände när masstödet började ebba ut. Kanske är de autonoma mer än någon annan vänsterströmning en rörelse uppkommen ur denna dubbla rörelse, attacken och självförsvaret, manöverkriget och positionskriget, stormningen av himlen och byggandet av bunkrar. Autonoma är de som rest sig ur mörkret när den övriga vänstern vikit ner sig.
Det här numret blir först spännande om man lägger nostalgins glasögon åt sidan och ser det som en dialog över generationer. Om likheter och olikheter, om vad som formar en, hur man lever och överlever. Hur vi – som Dunderklumpen – låter alla våra åldrar och generationer leva i oss, utan att tappa vår gemensamma blick för framtiden, eller glömma att vår styrka alltid varit att drömma framåt.
