Minne
Je e 42 år gammal
Men je kom ihåg när je var två år, å tio år, å 32 år gammal
Hada förstått?
Jaså inte det
Jo je men att je är all dom människan, je hade vart det förr
Ja ibland, då känner je mig som en ettåring, å då gör je sånen, da-da-da
Å å ibland, då blir je fnittrig som en femåring
Å å ibland, då kan je vissel som en treåring, på den hän viset
Å å ibland, då kan je bryta en gren som en trettiåring
Å å ibland, då skjuter je med slangbella som en tioåring
Å je kan ryt, UNDANGUBBAR, som en förtiåring
Å je kan leka med nalle
Å je kan slåss med björn i skogen!
Har ni förstått nu då?
Beppe Wolgers, Dunderklumpens sång, 1974.

Självstyre
Christianias målsättning är att skapa ett självstyrande samhälle, där varje individ fritt kan utvecklas med ansvar för gemenskapen. Detta samhälle ska ekonomiskt stå på egna ben, och den ska sträva efter till att visa att man kan avstå från psykiska och fysiska föroreningar.
Christianias målsättning, 13 november 1971

Uppkomst
Det var vi som föddes nån gång på den tysta tiden
Det var vi som kom från söder om stan
Det var vi som måste skrika livet ur oss
Bara för å veta att vi fanns och va
Thåström, The Haters, 2005

Början
För progressiva människor är nuet början på framtiden.
För konservativa människor är nuet slutet för det förgångna.
Karl Mannheim

Minnesförlust
Man blir förvånad av den ständiga upprepningen om att 1968 är dött, för att inte tala om 1977. Regimen rekryterar sina undersåtar genom övertygelser: jag ska bli gravgrävare, alltså politiska journalist. Paradoxen blir värre när det blir tydligt att det är gravgrävaren som bär på dagens minne om 1968 och decenniet efter. Det försiktiga uppskjutandet av 7 april är gravgrävarens minne: ceremonin (tack vare författarnas dåliga smak) påminner ungefär om en begravning från södra Italien. Den hade kunnat vare mer elegant! Synd! Det är kanske därför som metropolproletariatet, från Berlin till Brixton, från Napoli till Zürich, från Amsterdam till Warszawa, känner till verkligheten och är revolutionär utifrån egenskaper som den inte har fått tack vare minnet. Det som intresserar mig är därför minnesförlusten. Hur kan en revolutionär kunskap existera – och den finns – och med den en revolutionär kunskapsteori om minnesförlusten – en teori som är välgrundad. En teori som inte kräver minnet om rörelsens historia och som står oberoende från sin kontinuitet, uppbrott och problem? Jag föreslår att undersöka minnesförlusten.
Toni Negri, Hyllning till minnesförlusten, Metropoli, Rebbibiafängelset 1981.

Kamp
We’ll be fighting in the streets
With our children at our feet
And the morals that they worship will be gone
And the men who spurred us on
Sit in judgement of all wrong
They decide and the shotgun sings the song
I’ll tip my hat to the new constitution
Take a bow for the new revolution
Smile and grin at the change all around
The change, it had to come
We knew it all along
We were liberated from the fold, that’s all
And the world looks just the same
And history ain’t changed
We don’t get fooled again
’Cause the banners, they are flown in the next war
The Who, Won’t Get Fooled Again, 1971

Trots
Res er, all ungdom, gån ut i hopen,
skaffa er vapen och visa ert mod;
lyss till de enande manande ropen,
räds ej att giva för saken ert blod.
Nöj er ej längre med skrattet och hånet,
Nöj er ej längre med sparkar och slag,
nej ge tillbaka och tacka för lånet,
Gå in i trotsiga ungdomens lag.
Albin Browning, Till strid!, Brand 1919.

Praktik
dessa [marxistleninistiska] organisationer bjuder inte något politiskt perspektiv åt de tusentals lärlingar och ungdomar som av sin politisering under studentrörelsen drog slutsatsen att de skulle undandra sig utsugningen i företagen. de föreslår dem istället att återigen anpassa sig till den kapitalistiska utsugningen. gentemot ungdomskriminaliteten intar de i praktiken samma ståndpunkt som fängelsedirektörerna, gentemot kamraterna på kåken samma ståndpunkt som deras domare, gentemot underground samma ståndpunkt som socialarbetarna.
utan praktik är läsningen av kapitalet bara borgerliga studier, utan praktik är programmatiska deklarationer bara struntprat, utan praktik är den proletära internationalismen bara skrävel. att ta ställning för proletariatet i teorin innebär att ta ställning för det även i praktiken.
raf, begreppet stadsgerilla, april 1971.

Svek
You are failing us. But the young people are starting to understand your betrayal. The eyes of all future generations are upon you. And if you choose to fail us, I say: We will never forgive you.
We will not let you get away with this. Right here, right now is where we draw the line. The world is waking up. And change is coming, whether you like it or not.
Greta Thunberg, tal inför FN 23 september 2019.

Undergång
Spex: Tanken på nedstörtande nybyggen (Einstürzende Neubauten) för tankarna till en domedagsfilosofi.
Blixa: Vi kan ta den politiska diskussion. För mig är det här undergångens epok, den yttersta tiden – det är slutgiltigt. Det kommer att gå i ytterligare tre eller fyra år, sen är det över. Undergången är undergången. Och om någon vill prata om något positivt med mig lyssnar jag inte ens på det.
Spex: Det låter ganska hopplöst.
Blixa: Det är inte vad det innebär. Jag gillar kollapsen och jag gillar att leva med en positiv känsla av de yttersta dagarna. Jag dansar framför undergången, jag är inte emot det. Jag vill att det sker så snart som möjligt. Jag vill framkalla det med dessa berättelser, forcera fram det.
FM: Se dig bara runt: Du har kärnkraftverk överallt, du kan inte längre dricka vattnet, fisken är förgiftad …
Spex: Och du bara accepterar det?
F.M.: Nej, vi ber folk att ockupera hus, att öppna käften…
Blixa: Att förlika sig med det skulle innebära att man ställer sig utanför. Man måste göra något, men inte på grund av känslan av att du kan driva hela processen framåt. RAF gjorde sin grej, de störtade inte regeringen, de hade inte ihjäl Schleyer för att han ledde näringslivet, utan för att för att kristdemokraterna skulle komma till makten, så att fascismen skulle vinna snabbare i Västtyskland. De ville driva på den här processen, de ville påskynda undergången som ändå var på väg- jag vill inget hellre.
F.M.: Vår destruktivism rör sig i en annan riktning. Vi vill till exempel att husen ska kollapsa. Därav vårt namn. Jag tycker om det. Jag pallar inte se den här skiten längre.
Spex nr 9, 1981.