När socialismen var ung

Brand var ungsocialisternas tidning. Ungdomen hade en särskild roll att fylla i kampen. Varför var begrepp som ung och ungdom så centrala för den tidiga rörelsen?

Tidningen Brand grundas 1898 av ungsocialisterna, en bångstyrig och brokig samling revolutionärer och bohemer. Under drygt ett årtionde, fram till storstrejken 1909, är ungsocialisterna den dominerade oppositionen till vänster om Socialdemokraterna. Därefter hamnar de i skymundan när först SAC bildas 1910 och sen Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (som blir kommunistpartiet) 1917.

Ungsocialisterna gör sig kända genom sin hetsiga propaganda mot religion, militarism och monarki, men även för att förespråka kärlek utan giftermål och preventivmedel. De är kritiska till parlamentarismen och anammar tidigt idén om generalstrejk. Uteslutning av ledande ungsocialister ur Socialdemokraterna och våldsdåd som kopplades till rörelsen – som sprängningen av strejkbrytarbåten Amalthea – skapar stor uppmärksamhet.

Den ungsocialistiska ideologin är till en början brokig – radikal så klart – men inte särskilt tydligt formulerad. Åsiktsfriheten är stor. De anarkistiska influenserna är starka, men det är ingen klart definierad anarkistisk organisation.

Det man slås av som nutida läsare av Brand är den betydelse som ung och ungdom har i deras tankevärld. Några exempel:

”Våra unga friska tankar och idéer ska verka likt bomber och spränga bort den konservativa, liberala och socialdemokratiska reaktionens bålverk.”

”Ej blott de till åren unga, utan alla till tanken och sinnet unga, bör sluta sig till vår frihetsälskande skara!”

I en jubileumsskrift från 1917 – 25 år efter att den första klubben bildats – skriver den då 57-årige Hinke Bergegren en saga om ”Ungdomslandet” och förklarar: ”Och dit måste vi dock nå, för att få kraft, mod och hänförelse i vår strid för revolutionen, för proletariatets frigörelse från klassorättvisor, förtryck och nöd.”

Hur ska man förstå detta med ung och ungdom? Å ena sidan så var ungsocialisterna, i alla fall i början, tydligt en självorganiserad ungdomsrörelse, skapad helt utan stöd från Socialdemokraterna. När den första klubben bildades i Stockholm 1892 så sattes maxåldern till 15 år, medan ingen gräns sattes neråt.

Å andra sidan så står också ungdom tydligt för något annat. 1908 byter man namn från Svenska Socialistiska Ungdomsförbundet till Sveriges Ungsocialistiska Parti, med motiveringen att man inte bara ska organisera ungdomar, utan även äldre radikala arbetare, som är ”i sinnet unga”, utifrån att man ser sig som den enda radikala oppositionen. Man har nu vänt på åldersgränsen: 15 år är nu nedre gräns, medan övre gräns saknas. Även om de flesta fortfarande är unga, så finns det nu framträdande ungsocialister i 40- och 50-årsåldern, men ”ung” hänger kvar i namnet och ideologin.

En förklaring är att ungdomen låg i tiden. I Tyskland uppstod ungdomsrörelser som ett nytt politiskt fenomen i mitten av 1800-talet och fick snart efterföljare runt om i Europa. Vid sidan om klass och nation blev ungdom ett begrepp att mobiliseras kring, som kunde fyllas med olika innehåll. Ungdom kopplades till hänförelse, dådkraft och förnyelse och ställdes mot det gamla och förlegade, vare sig man ville mobilisera för nationell, demokratisk eller social förnyelse. Ungdomen sågs inte sällan som en form av elit eller avantgarde som skulle gå före i kampen.

Bakom ungdom som politiskt begrepp låg också uppkomsten av gruppen ungdomar som en specifik social kategori. I ett mer traditionellt samhälle, oavsett om det var landsbygdens jordbrukssamhälle eller städernas skrån, var det ofta självklart att man tog samma yrke som sina föräldrar och barndomen övergick mer eller mindre direkt i vuxenlivet.

1800-talets stora samhällsförändringar med urbanisering och industrialisering skapade en helt annan rörlighet. För en ung arbetare fanns nu en arbetsmarknad där man fick söka sig fram och sälja sin arbetskraft bäst man kunde. Nu sköttes det på ett helt annat sätt än tidigare in en ungdomstid, mellan barndom och vuxenliv, där individen tvingades göra avgörande livsval. Ungdomstiden blev på så sätt en brytningstid. Samtidigt byggdes skolsystemet ut i land efter land, och även allmän värnplikt, vilket skapade samhörigheter för unga – framförallt unga män – som grupp och förlängde ungdomstiden innan arbetslivet.

Den snabba befolkningstillväxten under 1800-talet gjorde också att befolkningen blev allt yngre, med stora ungdomsgenerationer som samlades i de växande städerna, ibland som skrämmande ungdomsgäng. Lägg dessutom till en känsla av snabb förändring och en tid där gammalt och nytt tydligt stod mot varandra, och det är inte underligt att ungdom blev ett så centralt begrepp. Ungdomen började också teoretiseras i pedagogik och psykologi.

Kring sekelskiftet blev ungdom ett riktigt modeord också i Sverige med mängder av ungdomstidningar, ungdomsorganisationer och ungdomsmöten; man kan tala om en ungdomskult. Det är alltså ur den här myllan ungsocialismen spirar. Som vi såg i de inledande citaten så kopplas ungdom till egenskaper som kraft, mod och hänförelse, som behövs för frigörelsen, och unga idéer kan spränga bort reaktionens bålverk.

Brand utmärktes tidigt av en den stora mängden skönlitterärt material, både kampdikter, noveller och berättelser. Där framträder en romantisk och starkt dualistisk världsbild, vilket historiken Emma Hilborn skrivit om i Världar i Brand. Forntidens mörker, där överhet, präster och militärer vill hålla kvar folket ställs mot upplysningen ljus.

Mytiska gestalter som Loke, Prometeus, Lucifer – och framförallt Satan – lyfts fram som symboler för upprorsanda, strid mellan förtryckare och förtryckta, mörker och ljus. De kopplas samman med vetenskap och fritt tänkande. Det verkliga helvetet finns istället på jorden, i fabrikernas arbete och städernas gränder.

I kampdiktningen beskrivs ett gammalt förlegat samhälle som är dömt till att snart störta samman. Känsloyttringarna är kraftfulla och bildspråket starkt, man vill tända världsbranden, i vars fotspår det nya ska danas. Man skriver om murkna murar, åldrade samhällsformer, förruttnande fästen, möglig prästmoral och mumietorra dogmer. Mot detta ska stormar, vågor, bränder och väldiga cykloner dra fram och förvandla det gamla till grus och aska. Uppgörelsens timme tycks nära och socialismen snart förestående.

I den här föreställningsvärlden knyts också ungdomen till det nya och får en speciell roll i kampen. Ungdom är kraft, känsla, mod och den nya värld som väntar. Motsatsen till ungdom är det gamla, döende och förkrympta:

Undan gubbar, fega trälar,
dvärgfolkets fega stam
Undan, undan lumpna själar
ungdomen vill tränga fram
Brand, nr 5 1904, Undan gamle

Men samtidigt som ungsocialisterna plockar från sin tids bredare strömningar och tankegods så behöver man också förstå dem som en specifik rörelse i Sverige åren kring sekelskiftet.

Det socialdemokratiska parti som motvilligt fick en ungdomsrörelse på halsen, var självt ett mycket ungt parti, yngre än man kanske föreställer sig. Partiet bildades 1889, bara tre år före den första ungdomsklubben. På Socialdemokraternas första kongress var medelåldern 27 år och en veteran i partiet som August Palm hade just fyllt 40. De partiföreträdare som ungsocialisterna snart beskyllde för gubbvälde var ofta själva inte mer än i 30-årsåldern, bara ett tiotal år äldre än ungklubbisterna, om ens det.

Men det fanns några betydande skillnader. Socialdemokraterna, som första konstituerande organisation, hade ställt sig avvisade till ungdomsretoriken, som de såg som borgerlig, och hade behov av att betona det som enade arbetare över generationerna.

För ungsocialisterna fanns det ju däremot redan en äldre organisation som man kunde definiera sig gentemot, just genom sin ungdom. Utifrån tidens retorik blev det lätt att sammansmälta konflikten radikalitet/reformism, med konflikten ungt/gammalt; ungdomens glöd ställdes mot det man såg som undfallenhet och feghet.

De 10 åren mellan Socialdemokraternas första kongress och Brands start är också en tid av snabb samhällsförändring, där industrialiseringen, urbaniseringen och arbetarrörelsens tillväxt tar ett rejält språng. Till detta kommer också en stor massmedial expansion, där tidningar och böcker blivit billigare och nu spreds som aldrig förr. Stora skaror av arbetarklassen blev läsare, men också skribenter.

För många ungsocialister möjliggjorde det en form av ny position som arbetarskribent och arbetarbohem med en ny individualitet. Ungsocialisterna var också kända för sin kaxiga attityd och sin självmedvetna klädstil, med löst knutna halsdukar och öppna kragar, och blev en kontrast mot det socialdemokratiska skötsamhetsidealet.

Däremot var inte ungsocialisterna, eller andra samtida ungdomsorganisationer, särskilt identitetspolitiska. Ungdom gav politisk legitimitet, men man slöt sig inte samman för att bevaka sina egna intressen som social grupp. Propagandan handlar inte om ungdomars representation eller utsatthet på arbetet eller liknande, utan om rollen i den övergripande kampen.

Historikern Henrik Berggren menar att det generellt var först på 30-talet, efter mer än 30 år av massiv ungdomsorganisering, som olika ungdomsorganisationer började driva specifika ungdomsfrågor i någon större utsträckning. Det började med organiseringen som ungdom – först därefter började man se gemensamma intressen som grupp.

Men det finns ett stort undantag från detta för ungsocialisternas del. Det som mer än något annat kom att formera generationen efter sekelskiftet, som på sätt och vis också blir en tydlig ungdomsfråga, är kampen mot militarismen.

Årtiondena före och efter sekelskiftet införs allmän värnplikt i land efter land. Samtidigt tog också den kapprustning fart, som skulle kulminera i första världskriget. I Sverige infördes allmän värnplikt 1901. För ungsocialisterna blev det här den mest centrala frågan att samlas kring. De reagerade starkt mot att unga män skulle underkasta sig ett års disciplin och därefter riskera att kastas ut i krig mot andra länders arbetare, för att försvara ett fientligt fosterland. Om det blev krig så menade ungsocialisterna att arbetarnas svar skulle vara att lägga ner vapnen och gå ut i generalstrejk.

Man brukar tala om hur första världskriget kom att forma krigsgenerationen, men också under årtiondena före kriget så formade kapprustningen och hotet om krig den generation som försökte kämpa emot detta.

Ungsocialisterna sprider antimilitaristisk propaganda på regementen, går till mönstring under röda fanor och Brand fylls med dikter och berättelser om krigets hemskheter. För ungsocialisterna var den främsta hjälten i Brands berättelser värnplikts- och krigsvägraren, som kastas i fängelse, eller till och med arkebuseras, hellre än att underkasta sig den militära disciplinen. Många ungsocialister döms också till fängelse eller straffarbete för att ha spridit propagandan eller själva vägrat värnplikt. Ungsocialisternas massiva mobilisering kan också ha bidragit till att hindra att det blev krig med Norge 1905, vid unionsupplösningen

Till skillnad från de kanske 10 år äldre socialdemokraterna, som var betydligt mer kompromissvilliga kring värnplikt och upprustning, så rörde frågan om värnplikt direkt ungsocialisterna och deras generationskamrater.

I ungsocialisterna unga socialism kopplas flera ungdomsperspektiv samman. Det romantiska ungdomsidealet, som egentligen är frikopplat från ålder, sammanstrålar med arbetarungdomarnas faktiska självorganisering och med formerandet av 00-talets radikala arbetargeneration, som i mycket formas dels kring tillgången till en ny medial offentlighet, dels i kampen mot värnplikt och militarisering.

/ Fredrik Samuelsson

Källor och vidare läsning
Den finns ingen vetenskaplig historisk översikt över ungsocialismens historia, utan de främsta källorna är Ungsocialismen. Jubileumsskrift, av Hinke Bergegren från 1917 och Ungsocialismen. En krönika, av Karl Fernström från 1950. Då både Bergegren och Fernström varit redaktörer för Brand så är de parter i målet, men samtidigt med kunskap inifrån rörelsen.

I Lennart K. Perssons avhandling Syndikalismen i Sverige 1903-1922, från 1975, beskrivs också ungsocialismens ideologiska utveckling och relation till SAC.

Emma Hilborns avhandling Världar i Brand. Fiktion, politik och romantik i det tidiga 1900-talets ungsocialistiska press, 2014, är främsta källan till analysen av ungsocialismens romantiska dualism och kopplingen till framväxande tidningsmarknad och antimilitarism.

Henrik Berggrens avhandling Seklets Ungdom. Retorik, politik och modernitet 1900-1939 från 1995 är främsta källan för ungdomsbegreppets historik både i Europa och Sverige och specifikt för den ungsocialistiska rörelsen.

Eva Blomberg skriver om den ungsocialistisk klädstilen i ”Syndikalistiska modelejen” i antologin Ett sekel av syndikalism, 2012. Där finns också snygga foton på ungsocialister.

För en sammanställning och analys av kampdiktningen se Hatets sånger, tidig svensk socialistisk diktning (1885-1910), redaktörer Bruno Jacobs, Sebastian Osorio och Fredrik Samuelsson, 1999 och ”En revoltens ton som bars af skälfvande smärta” av Fredrik Samuelsson i Ett sekel av syndikalism, 2012.

En historisk översikt
1892 bildas den första socialdemokratiska ungdomsklubben i Stockholm. Övre åldersgräns sätts till 15 år, ingen åldersgräns sätts nedåt. Snart höjs dock åldersgränsen till 20 år. De närmaste åren bildas klubbar runt om i Sverige.
1897 sluter klubbarna sig samman till Svenska Socialistiska Ungdomsförbundet.
1901 är det tydligt att rörelsen blivit något äldre. Nu gäller det omvända. Den undre åldersgränsen sätts till 15 år, men ingen åldersgräns finns uppåt.
1903 bildar en utbrytargrupp det mer partilojala Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, allmänt kallade ”ungdemokraterna” (men som snart blir en ny vänsteropposition, som 1917 blir grunden till det nya vänsterparti som sen blir kommunistiskt – men det är en annan saga)
1908 utesluts ledande ungsocialister ur Socialdemokraterna. Ungsocialisterna bryter nu helt med partiet och ändrar sitt namn till Sveriges Ungsocialistiska Parti.
1909 är ungsocialisterna aktiva i storstrejken, men många straffas hårt efter nederlaget, svartlistas och tvingas emigrera.
1910 deltar många ungsocialister i bildandet av SAC, men samtidigt tappar rörelsen i medlemmar och aktivitet och börjar en långsam nedgång. När det nya vänsterpartiet bildas 1917 hamnar ungsocialismen i bakgrunden än mer. Brand blomstrar periodvis, t.ex. som plantskola för 30-talets arbetarförfattare, men ungsocialismen för en tynande tillvaro.
1934 byter man namn till Anarkistiska Propagandaförbundet, som försvinner helt ut historien någon gång under 60-talet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.