Carlo Giuliani – en av oss

Jag började engagera mig i den autonoma vänstern i slutet av 1980-talet. Trots att mina kamrater och jag var kritiska mot Sovjets auktoritära styre skapade Sovjetunionens sammanbrott mycket osäkerhet. Det proklamerades ”historiens slut” med kapitalismen och den borgerliga demokratin som sista kapitlet. Kampen har i stort sett varit defensiv sedan dess; mot nyliberalismen, mot xenofobi och rasism, mot en ny våg av högerextremistiska och fascistiska rörelser.

Men det fanns en kort period som var annorlunda. Från 1999 till 2001 kändes det som att något stort var på gång. Något där, för en gångs skull, vi satt agendan och andra fick reagera. Det fanns en global och mångfaldig rörelse, horisontal och antiauktoritär, inspirerad från aktivister i Syd, som lyckades med att störa, och ibland rentav omöjliggöra, de ekonomiska och politiska eliternas sammankomster. Rörelsen följde en dröm om frihet och jämlikhet. Det skapades exempel av ett annat samhälle i miniatyrformat. Ständig tillväxt och kommersialiseringen av allt och alla ifrågasatts. Konfrontationerna med statsmakten var många, men rörelsen backade inte. Konfrontationerna fler och fler, och de blev hårdare.

En varm sommardag år 2001 i Genua i Italien eskalerade statsmaktens repression av rörelsen. Den 23-åriga Carlo Giuliani, en av tusentals människor som protesterade mot G8-mötet som hölls i staden, sköts ihjäl av en polis från nära håll. Det var tragiskt och chockerande. För rörelsen blev det en vändpunkt. Nu var vi på defensiven igen.

Våran stora och breda rörelse hade inte varit förberedd för den sortens eskalation. Därmed menar jag inte att militansnivån inte var tillräckligt hög. Hade några grupper försökt att möta statens våld med samma våld kunde resultatet blivit förödande. Men kollektivt, som rörelse, visste vi helt enkelt inte hur vi skulle svara. Det fanns ingen enhet i den vackra mångfalden som präglade rörelsen. Inget strategiskt perspektiv. Känslor av uppgivenhet, rädsla och interna tvister kom ikapp oss.

Efter den 11 september 2001 stängde en enormt upptrappad övervakningsapparat för gott det fönstret av förändring som sken så ljust under två hoppfulla år. Fast det egentligen kändes så redan den 23 juli 2001, när Carlo Giuliani tog sina sista andetag på Piazza Alimonda. Dagen måste minnas. Carlo måste minnas. Det finns ingen slut till historien. Ödet vänder. En dag ska det vara frihet och jämlikhet.

/ Gabriel Kuhn

Gabriel Kuhn är autonom aktivist och författare. En av hans senaste böcker är Liberating Sápmi: Indigenous Resistance in Europe’s Far North (PM Press, 2020).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.