Nummer 2, 2019 – Revolution / Reformism

Detta nummer handlar om reformismen och revolutionen. Om två sidor av samma mynt, om en långtgående destruktiv relation, om två oförenliga storheter, om hat, svek och samarbete.

Reformismen är byråkratin, själlösheten, en dagordning för dagordningens skull, att säga att ”det är ju en fin tanke i teorin men vi har en budget att förhålla oss till”.

Reformismen är den förbjudna tanken. Lockelsen i att vara rationell. Att släppa känslorna och se verkligheten. Att dra åt slipsen och bli vuxen någon gång.

Vi har i detta nummer utforskat reformismen. Vad den egentligen innebär, hur den används mot oss, hur den passiviserar oss och förstör alla chanser till att uppnå konkret förändring.

Reformismen är mer än bara ett skällsord vi använder om politiskt veka (vänster)människor. Den är den andra sidan av revolutionsmyntet. Vi väljer inte mellan socialism eller barbari, utan mellan socialism eller reformism.

Vi vill undersöka reformismen men inte som ett självändamål. På sikt ska reformismen inte finnas alls. Vi vill ha ett klasslöst samhälle, inte klassamarbete. Vi vill inte stanna vid åtta timmars arbetsdag, vi vill ha noll timmars arbetsdag.

Samtidigt är begreppet revolution och drömmen om den smärtsamt stort. I tider av välfärdsstatens nedmontering, politiker som vet vad allting kostar men inte vad någonting är värt, och när en reform som gratis glasögon till barn anklagas för att vara extremkommunism så känns vilken jävla vänsterreform som helst som ett nästintill revolutionärt framsteg.

Vi vill flytta fram våra positioner. Vi välkomnar inte eländet, vi kämpar emot det. Historisk sett är det inte revolutionärerna som motarbetar reformer, som sagt nej till välfärdsstaten och möjligheterna för folk att leva så drägliga liv som möjligt.

Ironiskt nog är det reformisterna själva som orsakat sin egen omöjlighet. Alla de som växte upp under välfärdsstatens guldålder är idag de som sitter på positioner runtom i landet och nedmonterar den, som sparkar undan chanserna för alla andra.

Reformismen är världens sämsta pojkvän. Han hävdar att vi har samma mål, att vi måste hålla ihop, att vi inte kan leva utan varandra. Men reformismen drar sig inte för att flörta med högerkrafter. Reformismen kommer hem mitt i natten och bortförklarar sig. Reformismen skäms för oss i offentliga rum, men i hemlighet lovar han oss evig kärlek. Kanske måste vi göra slut.

Det innebär inte att vara alltför romantisk, att vara naiv och att inte gilla läget. Låt oss drömma om en rosenskimrande värld, låt oss drömma om kärlek. Det är egentligen det minsta vi kan begära.

 

4 kommentarer på “Nummer 2, 2019 – Revolution / Reformism

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.