I Spegellandet – rapport från en mandatperiod

Detta är en rapport från fyra år som folkvald. Om att ta plats i kommunfullmäktige, ett sammanhang där fascister går fria, folk fjättras till partilinjen och inte ett endaste beslut får tas som kan skada marknaden. Mona Camara Sylvan berättar om sina erfarenheter och vad alternativen för verklig demokrati kan vara.

Text: Mona Camara Sylvan
Illustration: Oskar Ek

2014


En mandatperiod på fyra år räcker alldeles lagom för att få vem som helst att fullständigt tappa geisten.

Den kommunpolitik som förs i offentligheten är klen innehållsmässigt. Det råder en total brist på transparens. Allmänhetens möjlighet till insyn är begränsad till en gång i månaden vid kommunfullmäktiges sammanträde. Få personer kommer dit, få följer sammanträdet via webb-tv. Ett av mina första förslag under gruppledarmötena med andra partiers gruppledare var att kommunen skulle få fler att ta del av sammanträdena genom informationskampanjer, fundera över tillgängliga sätt att kommunicera ut kommunens aktiviteter samt att förlänga talartider och öka möjligheten för diskussion under själva kommunfullmäktigesammanträdet. Men detta slogs ner av partiernas gruppledare: ”Varför ska vi ha så mycket debatt under kommunfullmäktige? Besluten har ju redan grundats i kommunstyrelsen och dess arbetsutskott. Att klubba beslut på kommunfullmäktige är ju mest formalia.” Jag blev helt paff av detta påstående och påpekade att alla partier inte satt i kommunstyrelsen, och att alla ledamöter definitivt inte satt i kommunstyrelsen. Hur skulle de kunna ta del av besluten om de redan tagits innan ärendet ens kommit till fullmäktige? Och kommunstyrelsen var ju inte öppen för allmänheten. Hur skulle kommuninvånare kunna ta del av samtalen om de inte skedde i kommunfullmäktige? Jag förstod snabbt att detta var en rookiefråga, och så många välmenande leenden har jag nog aldrig sett. ”Vi vill inte ha massa käbbel under sammanträdet”, sa en gruppledare. Käbbel?

2015


Sverigedemokraterna styrde konsekvent kommunfullmäktiges sammanträden mellan majoritetens och oppositionens i förhand fastställda replikutbyten. Symbolfrågor blöttes och stöttes utan syfte. Det var ett skräckkabinett av unisona teman där den blå oppositionen ville sälja allt som fanns, och den rödgröna majoritet kontrade det med att vilja sälja allt som fanns. De retoriska lekarna varvades med personangrepp och uttryck som ”det där skedde ju faktiskt under er mandatperiod”. Inkilat i detta sprängstoff rasade fascisterna ostörda med förslag som motiverades med att ”våldtäkten kom till Sverige med invandringen” och menade att kommunen inte borde ta emot några ensamkommande flyktingbarn. När jag påpekade för kommunfullmäktige att enligt kommunallagen ska kommunen syssla med kommunala angelägenheter, och att ett regeringsbeslut inte var en kommunal angelägenhet, var det som att försöka damma av en gammal symaskin: långsamt började hjulen snurra, maskinen hostade lite slött och och till slut fick till och med kommunfullmäktiges ordförande själv gå och slå upp kommunallagen för att se över om det faktiskt gick att neka Sverigedemokraterna att ställa sin interpellation.

Ja det fanns verktyg. Det vidhåller jag än idag. Det hade gått att ta tjuren vid hornen i ett tidigt skede genom att förbjuda nazistisk och rasistisk organisering. Självklart hade det gått att använda olika demokratiska metoder till att kringskära Sverigedemokraternas handlingsutrymme, liksom de omkringliggande fascistiska organisationerna. Men det skedde inte. För när demokratiska regler blivit en självklarhet, något som inte närs, vårdas eller försvaras, kommer det självklart inte finnas någon praxis för hur man gör när den hotas. Allt vi har nu är förljugenhet och populism. Allt består av myter och våld. Måste verkligen allt gå sönder innan det går att bygga något nytt? Efter mitt påpekande den gången avslogs Sverigedemokraternas förfrågan om att diskutera mottagande av ensamkommande flyktingbarn. Förfrågan är en av deras vanliga förevändningar för att ta upp talartid med sin fascistiska dynga. Men så många gånger de aldrig blev stoppade, och så många gånger det faktiskt hade gått att göra något åt det. Nu är det försent. De lokala parlamenten hade sin chans. Men de lät inte bara bli att ta denna chans, de valde till och med att direkt understödja fascismens framväxt genom en uppgörelse som gav marknadskrafterna och fascisterna rätten att beskriva världen. Så nu drunknar våra sociala, ekonomiska och politiska allmänningar i en flodvåg som hägnar in allt; människor, verksamheter, kunskap, arbete, bostäder, kultur, friheter, liv och hälsa. Vi kan inte ens prata om det, för språket är stulet. Kapitalismen och fascismen – två mer samkörda hästkrakar får man leta efter.

När förslaget om att inleda en dialog med landstingets kollektivtrafiknämnd om att införa skattefinansierad kollektivtrafik röstades ner och diskussionen om bilfri innerstad var uppe på agendan blev jag mer sänkt än vanligt. Det var nog efter det sammanträdet som jag helt slutade göra research inför mina anföranden. Det blev en besvikelse för mycket. En situation där jag stod med mitt sönderskrivna anförande, hänvisade till aktuell forskning, lade fram talande exempel från omvärlden och summerade självklarheten i att det vi konsumerar tillsammans ska vi finansiera tillsammans, att kvinnor och låginkomsttagare är överrepresenterade bland kollektivtrafikens resenärer och att transporter är den största miljöboven jämte maten. Den blå oppositionspolitikern som gick i debatt med mig sa väl ungefär ”Men jag gillar att åka snabba bilar genom stan. Och jag har faktiskt en elbil. Folk kan ju faktiskt köpa elbil istället.” Vad svarar man på det? Den frågan är gäller lika mycket för en debatt med marknadsliberaler som med fascister. Någonstans tar ju energin slut. För om det inte spelar någon roll vad man säger, om man verkligen får säga vad som helst, då måste man ju som politiker välja mellan att ramla ner i det politiska underlandet eller inte. Det senare, om än vettigare, är inte mindre läskigt. Det tär på en att försöka upprätthålla en aura av normalitet i sammanhang där alla börjat röra sig mot en obehaglig skevhet. Håller jag på att bli galen? Den frågan ställde jag mig många gånger mot slutet av mandatperioden. Det blev mer och mer som att sitta på tekalaset och föra en konversation med hattmakaren.

2016


Jag minns en ledamot som slutade under mandatperioden. Hen var en ledamot som jag kunde se berördes av saker och som tog ställning när hen kunde. Men liksom de flesta ledamöter så var även hen tvungen att förhålla sig till partilinjen. Vilket ledde till att hen lämnade sin post. Partilinjen, ett fenomen som först fascinerade mig, sen förargade mig och som slutligen gjorde mig helt vansinnig. För vad fan handlar det om egentligen? Man ställer upp i val för ett parti, väljare röstar fram listan som satts av partiet, ibland med personvalsröster, ibland utan. Oavsett hur det har gått till, så sitter varje enskild ledamot på ett personligt mandat. Man har ett personligt ansvar för att förvalta det förtroende man fått. Folket har utnyttjat sin enda demokratiska ”makt” och lagt sin röst på att just vissa ledamöter ska sitta just där de sitter och förvalta deras intressen. Att man då har mage att rösta emot förslag som man vet skulle gynna sina väljare och deras intressen på grund av att partilinjen säger något annat är den mest oansvariga politiska handling man kan begå som partipolitiker. Att man sedan inte röstar emot förslag som man vet strider mot det allmännas intressen eller som strider mot de demokratiska värden som man är satt att slå vakt om, är än värre. Om man nu ska vara partipolitiker så har man väl ändå ett formellt ansvar att stå kvar på den ideologiska grund man flaggat för när man ställde upp i val. Och inte bara slå vakt om det folk som stod vid valurnan på valdagen, utan även framtida generationer. Syftet – trodde jag – var väl att man skulle värna om demokratiska värderingar.

Inte konstigt att marknadskrafterna bara klev in och tog över hela den offentliga ekonomin, och vad värre är, tog makten över hur vi pratar om den offentliga ekonomin. Precis som kommunerna hade få, om ens några, verktyg för att gå i opposition mot fascismen, så fanns inga möjligheter för enskilda ledamöter att gå i strid med sina egna partitoppar för att driva någon form av ideologisk kamp under de marknadsekonomiska anfall som de offentliga rummen utsattes för. Praxis om partilinjen i kombination med vår tids mest dräggiga av rödgröna koalitionsstyren tvingade alla inom den rödgröna majoriteten att rösta för en konkurrensutsättning av kommunens boenden inom äldreomsorgen, att rösta ner förslag om vegetabilisk kost i kommunens måltidstjänster, rösta ner förslag om uppställningsplatser för utsatta EU-migranter, lägga ner fungerande kommunala skolor, motverka subventionerade hyror och ett stopp för bostadsomvandlingar. Och allt detta på grund av den åtråvärda positionen av att sitta i ledande ställning. Makt på det lokala planet flyttar allt längre från de folkvalda i kommunfullmäktige för att koncentreras hos en liten grupp människor i kommunstyrelsen och arbetsutskotten. Makten som ska förvaltas av kommunfullmäktige ligger idag hos kommunstyrelsen och i synnerhet hos dess ordförande. Makten utövas inte bara långt ifrån folket, utan även långt ifrån folkets insyn.

2017


Demokrati. Den första lektionen i SO, samhällskunskap, statskunskap, ”Kära barn, elever, studenter. Demokrati, det betyder folkstyre”. Demos, δῆμος. Folk. Folket ja, Sossemajoriteten med stöd av den blå oppositionen sade under en debatt om politikerarvode att heltidspolitiker utförde ett så tungt och ansvarsfyllt arbete, att de omöjligen kunde klara sig på en månadsinkomst som låg under 70 000 till 85 000 kronor. På åskådarläktaren den dagen satt stadsdirektören. Han som hade över 100 000 kronor i månadslön. På frågan om varför de opponerade sig emot en sänkning på ett par tusenlappar för partitopparna till förmån för de lägst arvoderade fritidspolitiker som fick ett till två tusen kronor i månaden, svarade de att ”det är viktigt att locka kompetenta personer till politiken, annars går de till näringslivet”. Sänkningen som diskuterades skulle minska vissa kommunalrådsarvoden till kanske 60 000 kronor. Knappt.

Nej, det är väl klart att det inte är en nyhet att partipolitik är smutsig, otillgänglig, elitistisk och konserverade. Att partipolitiken är den plats dit aktivister går för att dö. Men ändå försökte jag, och jag skulle inte vilja påstå att mina erfarenheter av partipolitiken varit enbart onda. ”What doesn’t break you makes you stronger”, och så vidare. Jag har fått inblick i ett system som är för komplext och för enkelt på samma gång. Den lokalpolitiska apparaten låg och sjöd i sin självgodhet. Men trots att jag var trött, arg och ibland kände mig helt tillintetgjord, så tänkte jag ändå, äsch, kan fascisterna så kan väl jag.

2018


Kommunpolitiken var och är korrupt. Det saknas transparens och den fanns ingen att utkräva ansvar av. Beslut tas över huvudet på folket, liksom över huvudet på de flesta folkvalda. Marknadens intressen har alltid företräde framför det allmännas. Kampen om bostäder var talande. Det var som att köra huvudet rakt in i en stenvägg. Min inställning var att det var självklart att människans mest grundläggande behov av trygghet och skydd inte är förhandlingsbar; att tak över huvudet inte kan vara villkorat. Det kan inte vara upp till byggherrarnas eller marknadens intressen och önskemål. Politiker kan och bör styra och reglera bostadsmarknaden. Det är det de har fått mandat att göra. Styre genom att reglera. Genom regleringar kan politiker prioritera allmännyttan och slå vakt om en stark gemensam grund för kommuninvånare att stå på när de planerar och organiserar sig kring sitt boende och i sin boendemiljö. Politiker kan reglera byggandet, kan se till att hyresbostäder är norm och att beståndet matchar behovet. Men alla gånger jag lyfte frågan möttes jag av rena villfarelser. Från plan- och byggnadstoppen fick jag höra att det helt enkelt inte gick att säga åt byggherrar och entreprenörer vad, eller hur mycket, de skulle bygga. DET ÄR JU LÖGN. Vad annat än det allmänna kan och ska bestämmer hur välfärden ser ut? Kommunerna kan reglera byggandet genom bland annat marköverlåtelseavtal. De har ju gjort det förr, varför kan de plötslig inte nu? Därför att idén om samhället har ersatts med en idé om marknaden. Och marknaden vågar ingen ställa krav på. Det har vi bittert får erfara sedan lönesänkningarnas decennium. Sedan dess har politiken främsta uppgift varit att underlätta för näringslivet genom snedvridna skatteväxlingar och genomgående privatiseringar och liberaliseringar av våra allmänningar, där fördelningen mellan arbete och kapital förskjutits så att kapitalet fått en allt högre andel av inkomsterna. Men att höra kommunala politiker verkligen ha så lite förtroende för vad det offentliga kunde och borde kräva av marknaden är skrämmande. Det spelar givetvis även in att många politiker idag har stora roller i näringslivet där man tar ur ena fickan och stoppar i den andra. Att hålla sig väl med näringslivet och dess lobbyister är viktigare än att slå vakt om en hållbar välfärd. Och språket spelar roll. Hur vi ramar in frågor och problem. Det är otroligt hur kringskuren diskussionen blivit när till och med vänsterorienterade ledamöter tvingas ta ord som tillväxt i sin mun för att gå i försvar mot fascister. De tvingas diskutera nyanlända i kronor och ören. För så har samtalet utvecklats. De tvingas bemöta argument om att invandring kostar, med att det tvärtom genererar kapital, hur duktiga invandrare är och hur bra de kommer att arbeta i Sverige och på sikt ge avkastning. Var det så vi skulle diskutera? Vems premisser styr samtalet? Vi måste vägra att acceptera formen för samtalet där marknadsekonomiska principer aldrig verkar gå att ifrågasätta.

2019


Nu har det gått snart fem månader. Jag lämnade både kommunen och fullmäktige. Någonstans är jag glad över att jag höll ut. Men jag har fortfarande våldsam magkatarr. Är mer arg än jag var förr, och värst är nog den överhängande domedagskänslan. Jag skyggar allt oftare för Nyhetsmorgon på P1. Livrädd för vad som kommer härnäst.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad vi borde göra. Men jag vet att vi måste vara argare. Mer oresonliga. Vi kan inte kompromissa med individualiseringen av samhället längre. Du behöver inte starta ett företag för att klara dig. Du behöver inte vara en innovatör eller social entreprenör för att skapa förändring eller utvecklas kreativt. Skaffa ingen F-skattsedel. Fakturera inte, kräv lön. Starta ett kooperativ, en ekonomisk förening. Gör vadsomhelst som är något annat. Vi måste vara hårdare. Vi kan inte vara tillväxtkritiska, vi måste vara tillväxtmotståndare. Vi borde inte propagera för fler hyresrätter, vi borde kräva ett förbud mot nybyggnation av bostadsrätter och ombildningar. Vi borde inte verka för skäliga hyror eller för att färre personer ska slussas ut till hemlöshet, vi borde kräva bostadsgaranti. Vi borde inte verka för hårdare regleringar av friskolor, vi måste kräva ett förbud mot friskolor. Vi borde inte verka för att vi i något framförhandlat år 20XX ska ha någon slags procent förnyelsebara energikällor i produktionen, vi borde lagstifta bort miljöskadlig produktion omgående. Vi kan inte vänta på att nya tekniska innovationer dyker upp som gör att vi kan producera och konsumera på samma sätt som nu, vi måste ändra vårt beteende och genom lagar och regleringar tvinga människor i världens avancerade ekonomier att sluta leva liv som leder till planetens undergång. DET RÄCKER INTE MED EN ”VEGETARISK ONSDAG I SKOLAN” ELLER MED LITE ”KÖTT FRÅN NATURBRUK”. FATTA DET MILJÖPARTIETS KOMMUNALRÅD. Och nej, det räcker inte heller med att ”ha mer grönt på tallriken”. Vi ska inte heller ta tuffare tag mot bemanningsföretag, vi ska förbjuda dem. Stoppa alla upphandlingar av välfärdsservice. Ta tillbaka allt som sålts. Vi måste kräva en separation av det allmänna och det privata. Marknaden måste ut ur kommunerna, landstingen och staten. På samma sätt som kyrkan en gång skildes från staten, måste vi nu skilja marknaden, dess traditioner och stryptag på människan, från det allmänna. Dess kanon måste krossas. Vi måste ta tillbaka språket och kalla saker vid sitt rätta namn.

Partier som idag kallar sig mittenpartier går fascisternas ärenden, likväl som de på högerkanten. Vi kritiseras för att polarisera debatten när vi kallar saker för vad det är, men det är de som gjorde det till extremism att vilja att människor ska ha en inkomst det går att leva på, en bostad och möjligheten att gå i skolan och lära på lika villkor som alla andra. De kan slänga sig med ytterkanter hit och vänsterextremister dit. Det förändrar inte faktumet om vad de är: fascisternas möjliggörare. Inte förrän alla gör rent hus inom sina partier, börjar kalla saker för vad de är och erkänner att partipolitikens misslyckats med sitt uppdrag, kan vi börja bygga något nytt tillsammans. Men orkar man vänta?

Måste verkligen allt gå sönder innan det går att bygga något nytt? Jag tänker på en gräsrotsdemokrati som lyfter upp de lokala församlingarna framför staten. Jag tänker på något nytt. Något utan motstycke.

Mona Camara Sylvan är statsvetare från Uppsala, tidigare ledarksribent på ETC Uppsala under partipolitiskt förtroendeuppdrag. Därefter har hon varit verksam inom jourrörelsen och organiserad i Queers Against Fascism (QAF)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.