Reformisthelvetet – En resa från svart till grått

Många aktiva inom den utomparlamentariska vänstern börjar sin aktivistiska bana hos de reformistiska partierna och dess ungdomsförbund. Det finns också de som gör det motsatta. Vi låter Stellan berätta om sin resa från anarkismen till socialdemokratin.

Som tonåring, i mitten av 90-talet, lockades jag genom punken till anarkismen – en inspiration jag fortfarande har kvar i viss mån. Men idag kallar jag det såklart kampen för den demokratiska socialismen, för att göra mig begriplig. Demokratins utveckling är fortfarande central för mig.

I 20-årsåldern utvecklades klasstoltheten på grund av min familjebakgrund. I samma veva begav jag mig ut på resor och så vidare. Snart var jag boende i södra Sverige. Ganska snabbt efter det befann jag och mina vänner oss i en inbördeskrigsliknande situation med de lokala nassarna. Efter ett antal allvarliga händelser sökte jag mig medvetet mot en numera ganska ökänd grupp som jag i mångt och mycket kunde identifiera mig med i början av 2000-talet.

Inom några månader hade min bakgrund, mina erfarenheter från bråken med nassarna, mitt förakt för ”töntvänstern” och mina alltjämt typiska arbetarjobb på osäkra anställningar och mitt egna kaosartade liv gjort mig till en övertygad revolutionär. Det som drev mig till den positionen var också att jag antagligen för första gången hittade karaktärer av samma ”skrot och korn” som mig själv.

I denna grupp var jag aktiv i flera år. Största behållningen av detta var den utvecklingen jag själv och andra gjorde inom det teoretiska området. Då vår revolutionära praktik, förutom att hamna i otroligt många slagsmål med nazister, i stort följde den reformistiska vänsterns målsättningar så började det med åren etableras ”gråzoner” mellan oss och legitima politiska och fackliga företrädare. De ”gråzonerna” ledde förr eller senare till många samtal och kontakter och vänskaper slöts mellan unga revolutionärer och äldre, ofta fackligt engagerade arbetare och här och där lite vänsterpartister och socialdemokrater.

Det i sin tur var väl det som satte mig på en bana som senare skulle lämna det ”revolutionära” till förmån för det mer sakpolitiska. Var poserandet eller maten-på-bordet frågorna det centrala? Att slåss för ett arbetarkollektiv eller drömma på pojkrummen? Skapar vi socialism genom att drömma om att dö i revolutionen, eller att få med oss en majoritet?De politiska samtalen kom att påverka min politiska hållning flera år innan jag definitivt avskrev inbördeskrig som en lösning på politiska problem. Då vi, i synnerhet i en krets kring undertecknad, höll oss på avstånd från övriga vänsterns åsikter i stort, existerade det en parallell reformistisk teori tillsammans med en revolutionär praktik. Vår ambition var att slåss för arbetarklassen, inte vänstern. Då kommer man förr eller senare i kontakt med den socialdemokratiska basen i arbetarklassens organisationer. För vänstern, som stod utanför allt detta, och avskrev oss som barnsliga revolutionärer (eller illitterata huliganer) så var det svårt att förstå vad som hände. I realiteten kan vi väl tala om ”radikala socialdemokrater” bland vissa medlemmar, även om ingångarna för alla var spretiga ur en ideologisk synvinkel. Med det sagt förblev många medlemmar också fasta vid sin tro om anarkismen, eller leninismen. Men att vissa medlemmar tog intryck från våra kontakter med organisationer utanför vår bubbla går inte att förneka.

I och med att jag blev äldre så hade också behovet att tillhöra något spännande avtagit och de verkliga problemen med till exempel jobb och bostadslöshet hade börja ställa till det för egen del. När jag närmade mig 30 engagerade jag mig istället kring frågor som jag själv berördes av och sålunda var vägen och huvudargumentet för reformismen på plats. Äventyret fick ge vika för förmågan att betala räkningar. Genom engagemang på min arbetsplats och sedan i lokalsamhället, då jag flyttade till ett område där socialdemokratin av mer klassiskt snitt fortfarande är stark och dominerar föreningslivet, så blev ”gråzonen” mindre och mindre över tid. Ofta märktes det att det var sossarna som höll med en. Samtidigt hade jag i min vetgirighet under åren plöjt den reformistiska rörelsens historia och teorier och funnit den fortfarande mer levande och full av visioner än den traditionella vänstern som jag under 2000-talet sett rasa ihop och tappa självförtroendet.

När dagen kom och jag knackade på dörren och officiellt bad om att få ingå i den reformistiska vänstern, det förhatliga sossepartiet, bejublades det lokalt. På den lokala fabriken sprang fackfolk in och berättade detta med nöje. Med all kunskap och erfarenhet i ryggen så begriper jag nu att de sett mig som ”en av sina egna” i flera år innan jag själv stod där och knackade på med ett ”Nåja det är ju bättre än att förväxlas med hippies i alla fall” och fick omvärdera min självbild som den ständiga radikalen.

Hur är reformismen? Bara förjävlig. Men det ligger i dess natur. Allt vilar på politisk majoritet, underlag, beslut, statistik och ett evigt malande. Politiken är inte vacker, utan dötrist. Men helt nödvändig för de politiskt, ekonomiskt och socialt svagare grupperna i samhället. Ställt mot det revolutionära: det ständiga äventyret, experimenterandet, lyxen att förhålla sig teoretiskt kring saker och ting så är den alltjämt levererande för medlemmar och medborgare. Den har förmågan att förhålla sig till folks vardag och materiella behov och på så sätt kan stärka socialismen över en längre period. Bygga rörelser som inte bara kretsar kring unga män med starka åsikter, utan inkluderar alla. Det är också därför min historia inte är unik. Ser vi oss omkring nu så är de flesta, även de radikala organisationerna, reformistiska organisationer. Det revolutionära får återkomma när vi åtminstone kan säkerställa reformismen. Om det revolutionära är kampen om en utopi så är det reformistiska den gråa, repetetiva uthållighetskampen. Skyttegravskriget. Och idag, tills vi blivit starkare, är det exakt det vi ska ägna oss åt. Spännande? Knappast. Men klasskampen är inte heller någon tebjudning.

Stellan är fackligt aktiv och demokratisk socialist

Text: Stellan
Illustration: Mika

2 kommentarer på “Reformisthelvetet – En resa från svart till grått

  1. Intressant berättelse. Tråkigt att hans anarkism inte gick djupare än ett vurm för den direkta aktionen, det brukar man ju växa ur i takt med att man behöver skaffa arbete och bli vuxen, men men bra att ha radikalt folk överallt antar jag 😉

  2. Stor humor. En människa som tror att socialdemokraterna är reformister som sakta men säkert inför socialismen. Misstänker att den grupp han tillhörde mer ägnade sig åt stenkastning än att försöka förstå politik, ekonomi eller ideologi. Eller logik. Fast vänta nu… Är den här från arkivet? Typ från Brand på 20-talet eller något? Är det en gammal Albert Jensen eller något? Då blev det mer begripligt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.