Vi maskerar oss för att bli synliga, brukar zapatisterna säga. Det här numret handlar om de osynliga kamperna, små mikrokamper i vardagslivet som sällan synliggörs. Men de finns där som små termiter och tuggar långsamt sönder kapitalismen. Kämpa tillsammans och deras autonoma vänner berättar här om sin kamp på ett nedläggningshotat bageri. I ett upprop uppmanar de vänstern att skriva ner sina vardagskamper på jobb och i skola, för att synliggöra och medvetandegöra grunderna för klasskampen. Andra aktivister från den utomparlamentariska vänstern går också mot en ny öppenhet. Anarkistfederationen i Sverige och Globala Rötter i Danmark försöker båda två hitta sätt att arbeta öppet för att bryta sig ur den utomparlamentariska vänsterns isolering.
Men trots att vi är en liten och ljusskygg rörelse lyckas vi ändå alltid sätta våra frågor på den offentliga dagordningen och påverka opinionen. Nu försöker högerns pr-bolag studera hur vi gör och komma på hur de ska skydda sig mot aktivisternas kommunikativa förmåga.
Vi öppnar också som vanligt i det här numret fönstret till de mest osynliga, fångarna på kåkar, häkten och rättspsyk. Och de osynliga aktionsgrupperna publicerar sina pressmeddelanden från nattliga räder.
Motstånd går att hitta överallt, bara man är tillräckligt observant. Små individuella kamper möts och blir kollektiva. Kollektiva kamper sprids och blir rörelser. Rörelserna kopplas samman och blir kampcykler. Att försöka känna igen dessa mekanismer måste vara A och O för oss. Från mörker stiga vi mot ljuset, från intet allt vi skola bli.
Brandredaktionen