Det ansiktslösa motståndet – en arbetsplatsrapport

Vardagsmotstånd på ett svenskt bageri

Jag var under närmare två år anställd som bageriarbetare på ett bageri i södra Sverige tillsammans med ungefär 160 andra; städare och mekaniker inräknade. Från första dagen jag jobbade fick jag veta att bageriet var nedläggningshotat och med tiden blev vi mycket riktigt uppsagda och bageriet stängde. Det påverkade så klart stämningen och kampmetoderna på bageriet och kan vara värt att tänka på när man läser texten. Det gjorde t ex att omsättningen på de anställda var ganska stor och många äldre sökte nya jobb. Flera av mina arbetskamrater var också aktiva i den autonoma rörelsen eller bekanta vänsteraktivister från andra grupper. Dessutom försökte vi aktivt få in nya kamrater på bageriet. Vi ordnade också föredrag med en som jobbade på bageri i Stockholm och en som varit aktiv i en stor cell för flera år sedan. Vi utgjorde ett kompisgäng som mer eller mindre aktivt och regelbundet utbytte erfarenheter och information mellan olika avdelningar. På samma sätt kan man också säga att det existerade liknande grupper av andra anställda som agerade likadant.

De kampmetoder vi använde var i de flesta fall sådant vi lärt oss på andra jobb eller av andra anställda. Kampmetoder det sällan skrivs om eftersom de inte tar sig så ”stora” uttryck som strejker eller ockupationer. Men jag vill hävda att det direkta, utomfackliga vardagsmotståndet är den grundläggande kampen och utan den kan inte facklig eller representativ ”kamp” vara framgångsrik. Därför hoppas jag också att andra blir motiverade att skriva ner sina erfarenheter, för att synliggöra och sprida denna dolda kampform. Genom små, respektlösa steg kan man förvandla stämningen på sin arbetsplats från hopplöshet till kampanda. Denna vardagskamp har vi i Kämpa tillsammans! kommit att kalla ”det ansiktslösa motståndet”.

Det ansiktslösa motståndet

Vi valde det namnet eftersom det beskriver den dolda massmilitansen som är så utbredd inom arbetarkampen. Det är ansiktslöst eftersom det likt en mullvad bökar omkring under jorden för att ibland sticka upp sitt tryne. Det är ansiktslöst eftersom det inte finns några officiella ledare eller representanter som kan få skulden eller ta åt sig äran. Det är ansiktslöst och dolskt när man nickande lyssnar på chefens instruktioner för att sedan ändå göra som man vill. En förutsättning för att det ansiktslösa motståndet skall kunna bli betydelsefullt är att det finns en solidaritet arbetare emellan. Det finns ibland på arbetsplatser eller avdelningar men ofta finns det inte. Då måste det skapas. ”Kompisgänget” spelar ofta en viktig roll i det arbetet. Några kompisar börjar vara solidariska med varandra. De sätter en standard med en klasskampslinje, som sakta smittar av sig och andra hakar på. Man backar upp varandra, turas om att ta extra raster och när chefen frågar efter någon som smitit på rast så har hon gått för att byta ett par trasiga hörselskydd. I skapandet av en sådan här solidaritet är rasterna skitviktiga, men inte så mycket för att man sitter och diskuterar ”Kampmetoder!” utan helt enkelt för att man lär känna varandra.

Vad bör göras?

Som alla andra började jag där med en mängd korttidsvikariet som varade i närmare ett år. Dessa var på en massa olika stationer och avdelningar och gjorde att jag snart fick många kontakter inom bageriet. Man fick snabbt en överblick över vilka avdelningar som var extra tunga eller hade bra arbetskamrater. Något jag hade blivit itutad inom vänstern var i att man skulle ta alla konflikter modigt och rättframt och säga emot om något var fel. Det kanske funkar om man är tills vidare-anställd men som vikarie är det rena fantasier. Jiddrade man för mycket med chefer (eller fackordföranden för den sakens skull) och inte skötte sig kunde man snabbt se sig om i månen efter fler vick. Nya tjejer var dessutom tvungna att jobba extra hårt på de mansdominerade avdelningarna om de skulle kunna accepteras. I den här situationen gäller det att hitta kampmetoder för att göra det tråkiga och monotona arbetet uthärdligt. Då är längre raster viktigt. Inte bara för den återhämtning det innebär utan kanske mer för att kunna snacka med arbetskamraterna.

Raster

När man började fick alla instruktioner om att alla raster skulle stämplas ut. Det fick vi nya snabbt dementerat av de bagare som varit där längre. Sammanlagt hade vi en timmes rast under dagen och om man inte stämplade ut så var drog lönekontoret av den timmen från lönen. Om man stämplade ut men var längre på rast så drog de av mer pengar, men om man inte stämplade ut drog de ändå en timme. Alltså kunde man bara förlora på att stämpla ut. Vi turades istället om att ta längre raster. Det gick bra och allt var frid och fröjd. Eftersom ingen stämplade ut kunde chefen inte säga så mycket. När någon tillfrågades om varför de inte stämplade ut svarade man bara att man glömt det eller att ”någon” sagt att man inte behövde det. Då sa chefen att man skulle stämpla ut i fortsättningen, man sa ”Ja” och sedan sket man i det. När vi senare lärde oss mer om hur produktionen fungerade kunde vi också planera in raster genom att ”klanta oss” eller försena produktionen.

Aikido

Detta sätt att utåt sett gå med på chefens idéer för att sedan göra som man själv vill kan liknas vid Aikido. Att man inte står upp och hävdar en motsatt åsikt om det inte behövs utan helt enkelt glider undan och sedan gör något helt annat. Om det är viktigt för chefen att tro att han bestämde kunde han gärna få göra det, bara det var vi som bestämde i praktiken. Tanken var att det skulle vara så kort tid mellan olika brödsorter som möjligt. Eftersom vi visste att alla våra argument om att det skulle vara stressigare och svårare för oss vid tråget och ugnen och framförallt i packen inte skulle betyda någonting låtsades vi att vi uppriktigt försökte fixa allt så snabbt som möjligt. I verkligheten hänvisade vi till att vi hade fått problem med de gamla maskinerna, att det var ”mjölstopp” men att det löste sig efter ett tag (något som var omöjligt att kontrollera) eller så sölade vi och låtsades som vi var sämre på jobbet än vi verkligen var. Det är alltid bra att inte jobba för fullt för då har man en viss reserv att ta till om det skulle behövas.

”Någon” – nyttan av mytbildning

För att brödet skulle bli så bra som möjligt var det nödvändigt att ha inställningar på maskinerna som gjorde att man var tvungen att övervaka dem oavbrutet, vilket vi skulle göra. Eftersom vi dessutom körde på flera linjer samtidigt blev det en orimlig arbetssituation – fastnade degen på ena linjen måste du fixa det, under tiden kan det fastna på andra linjen också. Vilket det förmodligen gjorde enligt lagen om alltings jävlighet. Lösningen blev naturligtvis att vi körde på helt andra inställningar där degen aldrig fastnade. När basen upptäckte det blev vi alltid mycket förvånade och klagade istället på maskinerna – de glappade förmodligen, eller att nå´n jävel hade ändrat på inställningarna. Det var ju så många som hade jobbat på stationen tidigare och när de gick förbi tyckte de att det kunde ändra lite som de ville. Naturligtvis var det inte någon eller några som pekades ut för dessa illdåd men det drevs faktiskt så långt att basen själv muttrade om det och började spekulera i vem som gick och ändrade på inställningarna jämt och ständigt. Våra kunskaper om arbetsprocessen använde vi på ett dubbelt sätt. När det var chefer som kunde mer eller lika mycket som oss så hävdade vi att vi kunde mindre och när de visste mindre än oss hittade vi på orsaker till att inställningarna var ändrade som de inte visste något om ( ”degen var så klibbig”), och eftersom de var chefer kunde de ju inte fråga oss om det. Vi använde oss också av ord de inte förstod. Vi kallade fika för ”att pensla” t ex. När de frågade hur mycket som fanns kvar att göra kunde vi säga att det bara var lite pensling, de trodde då att det fanns någon seriös arbetsuppgift som hette så. Andra främmande makter kunde vara chefer på andra avdelningar, vår chef pratade nämligen aldrig med en del andra chefer som han var ovän med och vi hävdade att de gett oss andra instruktioner, och eftersom vi var så nya förstod vi inte bättre än att lyda dem.

Hälsovårdsnämnden var en annan stor auktoritet. Om de någonsin hade sagt något vet jag inte men vi hävdade i alla fall att de hade synpunkter på det sättet cheferna sa att vi skulle städa ( man fick en massa mjöl i lungorna av det sättet) och eftersom lagen och Hälsovårdsnämnden rimligtvis måste stå över våra chefer kunde vi inte ta på vårt ansvar att städa på det sättet.

Osolidariska arbetskamrater

Som på många andra arbetsplatser fanns det en liten förrädare och rövslickare på vår avdelning. Han vägrade agera solidariskt med arbetskamraterna genom att själv smita undan så andra fick mer arbete. Medan vi gemensamt jobbade för mindre kontroll och mindre arbetsbörda drabbade hans smitningar alla andra. Dessutom var han chefens lilla rövslickare och fick de bästa arbetstiderna och semestertiderna. Vid enstaka tillfällen tjallade han dessutom ner folk för att de tog längre raster. Speciellt försökte han bossa med alla nya. Sätten att hantera det problemet var många, någon hotade honom, vi sa till alla nya att de inte skulle låta sig bossas av honom och vägrade hjälpa honom när han fick problem. Han var i det närmaste helt isolerad på arbetsplatsen och illa omtyckt av alla. Till slut började han på ett annat jobb där han tydligen är lika illa omtyckt. Han var hela tiden ett problem som inte försvann förrän han slutade, däremot hade vi till slut en viss balans. Han slutade t ex med att tjalla och då slutade vi ha kontroll över vad han gjorde och vilka raster han själv tog. På sätt och vis använde vi ändå honom som ett avskräckande exempel för nya – de fick i honom se vad det innebar att agera osolidariskt mot sina arbetskamrater. Nämligen att hånas, förlöjligas och vara totalt utfryst.

Inget rent mjöl i påsen

Samtidigt som vårt arbetslag gjorde ungefär 3000 bröd i timmen som såldes för 15-20 kr st. led cheferna av missuppfattningen att vi skulle behöva betala för brödet vi tog hem, men vänligt nog bara halva priset. Som tur var såg folk på golvet det lite mer nyktert. Alla förbättrade sin ekonomi genom att ta med bröd och kakor hem till familj, vänner, grannar, kollektiv, folkkök eller till försäljning/byteshandel med jourbutikerna. Egentligen skulle allt skrivas upp i en bok men det glömdes bort när man skulle gå hem. Annars kunde man också hämta en nyckel för att själv öppna lådan och ta de påsar man fick när man skulle köpa något. Efterhand gick det så långt att vi bara plockade på oss även om någon chef var närvarande. Detta motiverades också med att själva arbetet var en stöld från oss och hur som helst snodde säkert cheferna också. När det dök upp argt anslag om att en stor, dyr sak var borta och att chefen för den avdelningen krävde att den skulle lämnas tillbaka klottrades det snabbt på anslaget att ”Du kan ju alltid leta i ditt garage!”

”Sluta kladda, annnaaarrs kommer Chefen!!” – kommunikation och förlöjligande

För de som inte var fast anställda var det, som jag tidigare nämnt, svårt att protestera. Då fick mer anonym kommunikation en viktig funktion – speciellt då klotter på toaletterna. Det publicerades en del lysande exempel på arbetarkultur bl.a. i form av poesi, limerickar och teckningar. Här är en dikt av Aspes:

Nitlotten
När jag fick jobb blev jag gla’
Men större otur kan man knappast ha
För redan nästa da’
Kom chefen och sa
”Slit, din store skit,
du måste skapa mer profit”
Ja, ägarna blir rika och feta
Utan att själva behöva arbeta
Men när verksamheten går back
Då går VD´n till attack
Slaktar några tusen jobb
Som en annan liten snobb
Och AF kan man knappast lita på
När vi från bageriet tvingas gå
Nej, när vi väl sparken fått
Är vår enda chans en Bingolott!

Den dikten blev så populär att andra bagare tryckte upp och spred den vidare i bageriet. En annan pärla var en teckning som föreställde bageriet i form av ett koncentrationsläger med baser sittande i kulsprutetorn. Efter ett tag började jag gå till olika toaletter bara för att det var kul att kolla på klottret som hånade ledningen, nidteckningarna och de politiska debatter som fördes där. En viktig sak med klottret var förlöjligandet av cheferna, med hjälp av förlöjligande så underminerades deras auktoritet och vårt humör blev bättre. Istället för att fråga om chefen gjort sin dagliga inspektionsrunda än sa man t ex ”Har gubbtjyven visat sin feta röv än?”. När jag en gång blev nerkallad till chefen för skäll av någon anledning hade någon hjälte lagt in en skärmsläckare som sa ”Chefen och baserna = åsnor!” (chefen var ingen stjärna på datorer och kunde inte ändra det). Det förstörde lite den allvarliga stämningen som skulle råda i den utskällningen.

Arbetsmoral – ett tveeggat svärd

För att kunna behålla jobbet var det vettigt att försöka lära sig så mycket som möjligt på kortast tänkbara tid. Samtidigt var det en svår balansgång mot ”att visa framfötter” eller rent fjäskande. Ingen vettig människa ville smila in sig hos chefen, dra upp arbetstempot eller få arbetsuppgifter man knappt behärskade. Samtidigt lyssnade speciellt de äldre anställda mer på ens åsikter hur duktigare man var (om man inte kaxade såklart). Många av de som framställer sig som solidariska med ledningen och talar sig varma för arbetsmoral agerade ändå helt tvärtom. Läpparnas bekännelse kan fungera som en försvarsmekanism, en rökridå och fasad för att de personligen ska klara ryggen, lättare komma undan med saker och slippa få skit uppifrån. Cheferna uppmuntrade ”arbetsmoralen” och pratade om närmast mytologiska gamla bagare som med handen kunde känna skillnad på om degen var 28,5 grader varm eller hela 29. Lösningen var helt enkelt att försöka visa att man kunde sitt jobb utan att det gick ut över andra genom högre arbetstempo. Om vi som var unga, skulle jobbat hårt skulle vi kunnat göra andra arbetslösa genom att det hade öppnat upp för ledningen att sparka folk eller slippa ringa in vikarier.

Rena jävla lekstugan…

Arbetet i sig var rätt tråkigt och på många ställen rätt fysisk ansträngande. Man kunde stå på samma fläck hela dagen och packa bröd eller lägga formar på ett löpande band. För att kunna stå ut fanns det en rå humor och diverse påhitt. Man drev hjärtligt med varandra och mindre hjärtligt med cheferna ( ”Vi ringer tullen och säger att han har ett halvt kilo amfetamin i röven!”). Någon gång när vi hade många på upplärning gjorde vi plats genom att köra undan deggrytor, tejpade ihop en boll av plastemballage och hade sedan fotbollsmatch i med tre i varje lag. Periodvis hade vi degkrig dagligen (naturligtvis användes inte den degen till bröd). Förutom att det var kul är det svårt för chefen att säga till på skarpen när man bara plojar och lekar.

Tillsvidare-anställda som sköldar

Efterhand började vi med att de kamrater som var tillsvidare-anställda eller var utbildade på fasta platser fick agera som ett slags ”sköldar” för andra. De fick framföra krav till chefen och kunde jiddra mer öppet eftersom de inte kunde kickas hur som helst. När det kom nya personer gillade baserna att säga till dom att vi var deras ”chefer” eftersom vi varit där längre. Det försökte vi snabbt ta ur dem genom ett rätt bra argument – vi berättade att vi hade samma lön som dom. Att basen sa till dom att vi var deras chefer kunde vi lätt använda mot ledningen, när de nya sattes att göra meningslösa skitjobb sa vi att de kunde göra nåt roligare eller ta kafferast istället – och klagade basen på dom kunde de bara hänvisa till oss – cheferna.

Kollektiv styrka

Mot slutet av tiden på bageriet var det rätt lite att göra så vi ville gå hem med full betalning innan arbetstiden var slut, det vägrade chefen och hävdade att vi skulle städa extremt noga. Man kunde annars tycka att det skulle bli ordentligt städat när hela kåken skulle rivas. Några dagar efter beskedet att vi inte fick gå hem tidigare blev det ett stort haveri i ett annat bageri och hela södra Sverige riskerade bli utan några sorter av vårt bröd. Chefen bara meddelade det och sa att det nog skulle bli fem timmars övertid. Vi nickade bara och kom i sedan överens om att gå hem i vanlig tid utan att säga till chefen i onödan. Det började snart tisslas och tasslas om att vi inte skulle baka färdigt allt bröd eftersom vi sagt till de i packen att det inte skulle bli någon övertid när de frågade hur länge det skulle jobbas. Vuxna karlar som var dubbelt så gamla som oss sprang omkring och såg antingen oroliga ut (cheferna) eller fnissiga (bagarna). När väl vår avdelningschef ringde och frågade vad som hände sa vi bara att vi slutat köra för dagen och bara hade att städa klart och gå hem väntade vi oss världens utskällning! Han blev istället helt uppgiven och sa bara ”Jaha”. Det var en underbar känsla att gå hem den dagen.

Vid ett tillfälle ville ledningen ändra arbetstiderna för några av oss en dag i veckan, de ville att vi skulle börja jobba tre timmar tidigare – något vi absolut inte ville. Facket ville att vi skulle få mer lön för den tiden, företaget tyckte vi skulle ha samma lön och vi ville ha extra, betald ledighet om vi överhuvudtaget skulle gå med på det. En dag när vi kom till jobbet hade uslingen till fackbas skrivit på papper utan vårt godkännande (det får han alltså – han har förhandlingsrätt för oss oavsett om vi vill det eller inte). När han väl kom dit gick vi ner till fikarummet (var annars…) och konfronterade honom. Han förklarade sig med att han gått med på tiderna men de inte var överens om tiderna (hmm..) och det utvecklade sig till ett gigantiskt gräl som vi var så inne i att vi inte märkte att fler och fler arbetare kom dit. I alla fall så sa vi att vi inte skulle dyka upp förrän vår ordinarie arbetstid började, vilket en annan arbetare glatt konstaterade var vild strejk. Han kontrade med att vi kanske var i fel bransch om vi inte ville ha sådana arbetstider. Andra nytillkomna åhörare började, halvt på skämt, nominera en ny fackordföranden. Till slut gick vi med orden att han fick gå med på vilka tider han ville, men vi tänkte komma vår vanliga tid. Det dök aldrig upp några instruktioner om nya tider så jag antar att han sprang till chefen och de kom överens om att strunta i det. Då beslutade vi oss också för att strunta i att måla hans bil i klassförrädarens gula färg.

Nedläggning

Till slut kom i alla fall nerläggningsbeslutet. Det kom som en lättnad för många som bara hade gått och väntat och bara ville ha besked. Eftersom samma företag lagt ner så många andra bagerier på andra orter utan motstånd fanns det heller ingen som var beredd att kämpa för att behålla bageriet. Vi tyckte väl överlag att det ändå var ett skitjobb och vi kunde lika gärna ta ett annat skitjobb.

Lite slutsatser

Det ansiktslösa motståndet handlar till stor del om små vardagliga konflikter och är en kampform som alla kan delta i. På så sätt kan kampformen också motverka hierarkierna som finns inom arbetarklassen – den ger praktiska möjligheter att kämpa tillsammans. Istället för att vänta i evighet på några stora, röda fackgubbar ska fixa allt är det bara att sätta igång själv. Motivet för den enskilde arbetaren att delta i kan variera väldigt mycket. Det kan handla om att man tjänar på det, att man förhåller sig solidariskt med arbetskamraterna eller andra arbetare (t ex de som köper brödet vi bakade), att man drivs av en brinnande politiskt övertygelse, att det görs som personlig hämnd mot ledningen eller enskilda chefer, att det förenklar arbetet eller att det helt enkelt är roligt!

Varg I Veum, medlem i Kämpa tillsammans!

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu