Autonom PR – konfrontation och kommunikation

Våldet skymde politiken. Så lyder den officiella historieskrivningen. De stora demonstrationerna under EU-toppmötet i Göteborg försvann i regnet av gatstenar. Den här sommaren skulle däremot allt gå rätt till. Världsbankens möte i Oslo skulle mötas av fredliga protester och ickevåldsplattformar som täckte hela mötestiden och stängde ute militanta vänstergrupper. I augusti gjorde Göteborg ett nytt försök med det fria ordets festival, Fritt Forum. Den här gången skulle politiken nå ut. Men det blev tyst. Protesterna i Oslo slutade diskuteras dagen efter de hållits och det fria ordets festival passerade obemärkt förbi. Hade folkrörelserna stärkt sina positioner med dessa manifestationer? Knappast. Nu var det snarare ickevåldet som skymde politiken. Vi hade aldrig hört talas om protesterna i Seattle och Prag utan de konfrontationer som skedde där. Utan dem hade globaliseringsrörelsen inte kunnat uppstå och vänstern skulle inte åter göra sig hörd genom massmanifestationer på gatorna runt om hela världen.

Göteborgsprotesterna ekar fortfarande i media ett och ett halvt år efteråt. Men medan vänsterns diskussioner ofta låst sig i paranoia och våld/ickevåldsdiskussioner, har delar av högern analyserat händelserna ur ett helt annat perspektiv.

– Inslaget av våld i protesterna är ganska typiskt för situationen. Västerländsk historia är full av ögonblick då folk har visat missnöje genom att fysiskt angripa maktens symboler och väktare. Ofta har det effekt, och en rättvis analys av de senaste årens toppmötesvåld måste erkänna att det har haft betydelse även denna gång. IMF och Världsbanken har ändrat sig radikalt, WTO har blivit mycket mer känsligt för opinionen och i EU är alla överens om att man snabbt måste hitta nya beslutsformer som folk accepterar. Enbart fredliga demonstrationer hade inte haft så stark genomslagskraft, säger PM Nilsson i en ledare i Expressen på ettårsdagen av Göteborgsprotesterna.

PM Nilsson vänder sig emot avpolitiserandet av de militanta protesterna. Mycket klarare än någon vänsterskribent konstaterar han att:

– Våld är sällan en godtagbar politisk metod, men våld är och kommer att förbli en politisk metod, särskilt i tider då statsmakten är oåtkomlig för folkligt inflytande. I politisk mening är det därför meningslöst att göra skillnad mellan de fredliga och de våldsamma demonstranterna. De protesterar mot ungefär samma sak.

Med pr som vapen

Konfrontationerna har ett tydligt resultat. Våld är effektiv kommunikation. Den slutsatsen dras i pr-företagen Prime PR och United minds rapport ”Med PR som vapen”. Efter toppmötet började Markus Uvell och Emma Hernell på United minds att granska hur den utomparlamentariska vänstern påverkar opinionen. De försökte hitta platser där nya frågor väcks. För opinionen uppstår ju inte på DNs ledarsida, utan hamnar där först när frågorna redan förts upp på dagordningen. Syftet var självklart att ta reda på hur företag kan skydda sig mot vänstern. Men det är inte i första hand gatstenarna och skadegörelsen som oroar utan mer långsiktigt, opinionen och angreppen på företagens varumärken. Risken finns att vanliga konsumenter dras med och att militanta aktioner och konsumentprotester flyter in i varandra. Det gemensamma med Akay, Adbusters, Attac och AFAs praktik är att de alla är hot mot varumärken. Det är inte bara vänstern som läst sin Naomi Klein.

– Det är inte första gången företags varumärken riskerar att skadas av ideologiskt motiverade angrepp. Men dagens vänstervåg skiljer sig kraftigt från 70-talets. Det är en mer individualistiskt inriktad, mer kommunikativt skicklig och mer resultatinriktad vänster som samlar kraft, skriver de båda författarna.

– Många av grupperna agerar mycket medvetet och strategiskt i sin kommunikation. Både den interna kommunikationen mellan de olika grupperna och den externa kommunikationen gentemot allmänhet och massmedier hanteras på ett professionellt sätt.

Högern tittar och lär

En annan person som studerat de autonomas påverkan på opinionen är Martin Borgs. Med en bakgrund i MUF, lyckades han bli vald till årets lobbyist 1997 med en kampanj för reklamradion. Han fortsatte karriären som chef på pr-företaget Hill and Knowlton och under valrörelsen jobbat som presschef och informationsansvarig åt moderaterna.

– De utomparlamentariska grupperna agerar som om de gått varje tillgänglig medieträning hos landets pr-byråer, sade han under ett föredrag på Timbro. Rubriken löd ”Vad kan högern lära av den autonoma vänsterns mediastrategi”. Till skillnad från traditionella lobbyister som inriktar sig direkt på makthavarna tar Borgs upp opinionen som samhällsförändrarens viktigaste vapen. En politiker kan bortse från fakta i sina beslut, men går sällan emot opinionen. Den som sätter den offentliga dagordningen och bestämmer opinionen, bestämmer därför politiken.

– Att utomparlamentariska grupper tagit över löpsedlarna kan många acceptera. Det är ju ändå bara underhållning. Det är kanske allvarligare att samma grupper håller på att vinna problemformuleringsprivilegiet på skolgårdarna också, skriver han i Svensk tidskrift.

Många av de frågor som den utomparlamentariska vänstern varit tidiga att plocka upp har sedan förts in i den centrala debatten och opinionen. Den militanta vänstern har spelat en avgörande roll när det gäller att få upp frågor som feminism, djurrätt, antirasism, globalisering, och diskussioner kring nolltolerans, fängelser och Schengenavtalet på den offentliga dagordningen. De politiska ungdomsförbunden försöker ofta väcka sina frågor genom torra pressmeddelanden, med fakta och statistik. Media nappar sällan på detta. De autonoma lyckas bättre på grund av dramaturgin i aktionerna. När Planka.nu gör en massplankning och startar en bötesfond sänder de ut en färdigdramatiserad bild. Aktionen och scenen i sig visar på en polariserad konflikt, med tydliga aktörer (trafikanter/plankare mot SL/staten), innehållet och budskapet följer med på köpet. När Grön ungdom väljer att starta en bötesfond för plankare istället för att bara gå ut med ett pressmeddelande, visar de att de lärt sig av den autonoma vänsterns aktioner, menar Borgs.

Bra berättande, ända från sagornas tid, har alltid kännetecknats av förmågan att berätta i scener, föra fram tydliga konflikter och humor. Att förmedla känslor är viktigare än fakta.

– Det gäller särskilt våldshandlingar. Våld föder som bekant våld, till exempel från polis eller motdemonstranter. Våld är dessutom spännande i sig, vilket bevisas av vilken Shakespearepjäs som helst. […] Att det politiska våldet ökar, beror på att det är effektiv kommunikation, skriver han.

Att vi är en svag rörelse i konfrontationer, är inte en nackdel utan en fördel menar Borgs. Vår akilleshäl fungerar ofta som vår styrka, vilket ingripandena mot Reclaim the City visar. När storföretag och staten slår mot en svag underifrånrörelse, riskerar de att själva ses som de ”onda”, oavsett om det var de som blev angripna. Folk identifierar sig med ”David”, inte med ”Goliat”.

Myten om generalstrejken

Varje aktion öppnar för kommunikation, sänder ut ett budskap, väcker frågor och ger möjlighet att förankra politiken hos andra. Att den utomparlamentariska vänstern fungerar kommunikativt på detta sätt sker ofta omedvetet. Men vissa grupper har medvetet försökt använda och utforma sådan kommunikation. De italienska vita overallerna arbetade helt utifrån vikten av att skapa myter kring sina aktioner. Opinionen är ett rum som går att ockupera, precis som övriga rum i samhället. De försökte hitta en form att korsa symboliska meningar med verkliga handlingar. Teorierna hittades hos den gamla franska syndikalisten (och sedmera fascisten) Georges Sorel och hans diskussioner kring myternas betydelse för arbetarrörelsen. Enligt Sorel är myten om generalstrejken central inom syndikalismen. Själva bilden av generalstrejken visar hur maktförhållandena ser ut i samhället, hur ett maktövertagande kan gå till och att varje strejk arbetarna går ut i kan vara ett steg mot revolutionen.

– Enligt Sorel var generalstrejken en bild som tillät proletärer att ”alltid föreställa sig deras kommande handling som en kamp där deras sak är garanterad att segra”. […] Den sociala myten om generalstrejken var ”kapabel att väcka instinktivt alla de känslor som motsvarar de olika krigsmanifestationer som förs av socialismen mot det moderna samhället”. Generalstrejken ordnade alla dessa känslor ”i en koordinerad bild, och genom att föra ihop dem, gav till varje av dem dess maximala intensitet […] Vi förses därigenom den intuition av socialismen som språket inte kan ge oss med perfekt klarhet – och vi får det som en helhet, uppfattad ögonblickligen”, sammanfattar Roberto Bui från de vita overallerna Sorels tankar. (Citaten tagna från Sorel)

Ta ett nutida exempel. För Attac är myten om tobinskatten ofta viktigare än skatten i sig. Attacs franska grundare Bernard Cassen har sagt att Tobinskatten i första hand är ett bra pedagogiskt redskap. Genom ett krav och en symbol skapas en bild av finanskapitalismens rörlighet och makt, staternas förlorade kontroll över ekonomin och folket möjligheter att få tillbaka kontrollen. Genom ett enda krav kan Attac förmedla hela sin övergripande analys och antyda hur problemen ska åtgärdas.

Media är ett forum där opinionen formas. Men långt ifrån det enda. Styrkan i den utomparlamentariska vänsterns aktioner är att de kan stå för sig själva. Här gäller det att undvika diket på andra sidan: utan ett verkligt motstånd i botten blir aktionerna bara symboliska, likt Attacs gatuteatrar och Ickevåldsnätverkets symboliska inbrytningar på EU-toppmötet.

När kommunikationen brister

Nog för att det är ett viktigt mål att påverka opinionen. Men ur vänsterns synvinkel finns också en annan viktig beståndsdel i kommunikationen. Kampernas förmåga att kommunicera är avgörande för om de ska spridas både i samhället och globalt och därmed smitta av sig och starta nya kamper. Bristen på kommunikation kan få kampanjer eller aktioner att isoleras och falla platta till marken. I boken Empire beskriver Toni Negri och Michel Hardt hur en stor del av nittiotalets kamper misslyckades att kommunicera. Kamperna har fungerat inom länder, men misslyckats att sprida sig globalt.

– Striderna kommunicerar inte trots att de är supermedialiserade: genom tv, internet och varje annat tänkbart medium, säger de.

Det gäller att hitta en gemensam fiendebild, gemensamma behov och gemensamma ”språk” för kampen.

– De mest radikala och framgångsrika revolterna under senare år har varit: Himmelska fridens torg 1989, intifadan mot staten Israel, majrevolten i Los Angeles 1992, upproret i Chiapas som började 1994 och de strejker som lamslog Frankrike i december 1995 och de som drabbade Sydkorea 1996. Vart och ett av dessa uppror var unikt och grundade sig på akuta regionala angelägenheter i den mening att de inte kunde länkas samman till någon globalt omfattande revolt. Ingen av dessa händelser inspirerade någon kampcykel, eftersom de önskningar och behov som uttrycktes inte kunde översättas till andra kontexter. (Potentiella) revolutionärer i andra delar av världen satte inte upproren i Beijing, Nablus, Los Angeles, Chiapas, Paris eller Söul i relation med sin egen kamp. Dessutom misslyckades dessa strider inte bara med att kommunicera med varandra; de saknade också kommunikation på lokal nivå och flammade hastigt upp för att slockna lika fort. Detta är förmodligen en av vår tids mest centrala och akuta paradoxer: i vår tid, som berömmer sig av sina kommunikationer, har kampen blivit allt annat än kommunikativ, skriver Negri och Hardt i sin sammanfattning av Empire.

Förhoppningsvis är det så vi kan se på globaliseringsrörelsen. Den är ett första försök att skapa ett globalt språk och finna en gemensam global antagonist, i globaliseringen eller Imperiet. Nu gäller det bara att kampen cirkulerar till andra områden än toppmötesprotester och antikrigsmanifestationer. Den stora utmaningen är att få vår vardagskamp att kommunicera globalt.

/ Mathias Wåg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *