Fack off!

Om menlösheten med att banka huvudet i väggen

Den här texten ska läsas som en komplettering till Varg I Veum´s text om utomfacklig arbetsplatskamp. Du undrar varför vi kämpade utomfackligt? Det var aldrig en medveten strategi att försöka få in vänsteraktivister på arbetsplatsen, mer än att det är trevligt att jobba med folk man känner. Likadant var det inte fråga om en väl genomtänkt strategi som övergavs till förmån för en annan. Det blev som det blev och här förklarar jag varför. Valet av fack vid det tillfället var inte svårt. Som ny på en arbetsplats med runt hundra anställda har man inte så mycket att säga till om ensam. Den ende SAC-medlemmen var dessutom bageriets värsta bas. När fler kamrater kom in på bageriet gick vi mer eller mindre in för att försöka ”radikalisera facket inifrån”.

Vi trodde uppriktigt att någon skulle uppskatta ett gäng kämpande ungdomar. Vår strategi var däremot minst sagt suddig. Man måste ha klart för sig att en radikalisering av en lokal fackklubb kanske är möjlig på ett 10-årsperspektiv eller mer, och att bageriet i det skedet hade varit nedläggningshotat de senaste åren. Trots den förutsättningen tycker vi idag att vi gav LO ett ärligt försök.

Röstsedels-lotto

Vi hade en naiv illusion om att personer skulle uppmuntras till engagemang. Att det åtminstone skulle finnas en ”repressiv tolerans” som i andra institutioner i samhället. Det vill säga att man låter radikalerna hållas som ett alibi så länge det inte blir för störande.

I det offentliga utrymmet släpps kritiker fram för att ge en bild av demokrati och yttrandefrihet. Detta är tydligast inom media. Låt hända att oliktänkare förpassas till kultursidor och sämsta sändningstid. Det finns i alla fall ett utrymme att röra sig på, om än begränsat. Så fungerar det inte inom LO-facken. Där har tvärtom socialdemokratin total kontroll från toppskiktet ner till minsta funktionär och ombud.

Detta märktes tydligast när vi åkte på facklig helgkurs för ungdomar. Där fick vi lära oss om SAP:s och LO:s historia, alla förbättringar man drivit igenom, om arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter och att det var en skyldighet att rösta oavsett på vilket parti. Kursledarna gjorde ingen hemlighet att de var aktiva i både partiet och facket. Vår kursledaren blev för övrigt heligt förbannad när en snubbe berättade hur han röstade. Han höll med om att det var en demokratisk plikt att rösta men visste inte på vilket parti. Så han drog helt enkelt lott om vilket parti han skulle rösta på och senaste valet blev det Moderaterna. Vi andra skrattade så vi grät.

Låt gå för att de flesta på kursen såg den som betald semester (man får ersättning för förlorad arbetsinkomst) och inte höll med om allt. Kursen gjorde det ändå klart för oss att man ska vara aktiv sosse för att komma upp sig i facket. En workshop vi hade på kursen var att skriva motioner till en låtsas-kongress. I vår grupp skrev vi en om att fredsplikten skulle avskaffas. Den blev inte sådär himla väl mottagen av kursledaren.

Det finns också några exempel på hur fackligt förtroendevalda blivit åthutade och fått avgå när de uttryckt obehagliga åsikter, t.ex. att man borde demonstrera i Göteborg 2001. Detta trots att de varit ledande och aktiva socialdemokrater.

Den ”röde” patriarken

Bageriets fackklubb styrdes av ombudet och en mer eller mindre lojal styrelse. Alltför länge lät vi oss luras av hans radikala retorik, men insåg senare att hans snack inte betydde nåt. När han snackade med bagarna var han militant, men i verkligheten ”sög han chefens kuk” som en i packeteringen uttryckte det. Senare kom han att kallas ”Edamerosten” – röd på utsidan, men gul inuti (gult är klassförräderiets färg). Som ställets fackpamp tog han sig personliga friheter som hette duga. Han tog längre raster, lät andra göra skitjobbet och bad inte sällan andra hoppa in för att han själv hade ”fackliga uppgifter” att sköta. Istället för att motverka uppsägningar och förflyttningar, uppmuntrade han det när det passade. Han ville kunna välja och vraka vem som skulle jobba på hans mini-avdelning och de som kom i bråk med honom försvann snabbt.

Ett exempel var när han i princip sa upp en kamrat, vi kan kalla honom Johnny. Efter att Edamerosten varit inne och snackat med avdelningschefen blev Johnny inkallad. Med någon dålig ursäkt om nedskärning blev han erbjuden ett annat jobb på 10 timmar i veckan och ombedd att skriva på ett papper. 18 år gammal och med liten arbetserfarenhet skrev Johnny på och lurades därmed att säga upp sig själv. Senare blev andra erbjudna precis samma pass som han haft innan. Några kamrater, som var medvetna om situationen, tackade nej och menade att det var Johnnys jobb. När vi konfronterade Edamerosten och frågade vad han sysslade med kom han med skitsnack om att ”Johnny arbetade dåligt” varpå han undrade vad vi var för gäng som kom och hotade folk. Vi hade nämligen, vår vana trogen, kommit ner 3 pers för att snacka med honom. Även om Johnny slutade fungerade det kanske som en liten varning till honom.

Vid ett annat tillfälle krävde en kamrat 2 (två) kronor högre timlön, eftersom hans arbetsuppgift hade förändrats, från hantlangare till ugnsskötare. Enligt kollektivavtalet var saken klar, men ombudet tyckte att kravet var orimligt. Han tyckte att kvalifikationen var att man skulle ”kunna sköta ugnen”. Vid det här läget var det uppenbart att han ogillade vår attityd. Efter hans förhandlingar blev det klart att både Edamerosten och givetvis företagsledningen bröt mot kollektivavtalet.

Missnöjet jäser

En rad händelser fick oss att mer och mer tappa tron på facket och ta saken i egna händer. Vid ett tillfälle cirkulerade en protestlista som krävde att vi skulle få klart besked av ledningen angående nedläggningshotet. Edamerosten tyckte listan var ”löjlig”, fastän den resulterade i ett öppet möte med ledningen. Hans inställning berodde nog på att den som tagit initiativ till listan var hans personliga dödsfiende.

Några av oss, som jobbat på stället runt ett år, gick på mötet för att kolla läget. Skulle bageriet stängas ville man ju få reda på det. Någon i fackstyrelsen tyckte att var konstigt att ”visstidarna var närvarande”. Den ”ni behöver inte bry er, vi äldre sköter facket”-attityden var för övrigt genomgående.

En annan, avgörande situation var klubbens årsmöte. För det första var det rena rama lekstugan. Edamerostens dödsfiende berättade att han anklagades för att ha ritat ett hakkors i pannan på ett foto som Edamerosten satt upp på sig själv. En allmän smutskastning tog vid, men eftersom det enda alternativet var en bas som ville bli ordförande röstade vi på Edamerosten. Vid denna tidpunkten hade vi fortfarande ett visst förtroende för honom. Vi var förbluffade över bristen på mötesdisciplin trots att vi varit med i vänstern länge.

För det andra hade en kamrat lämnat in några motioner till årsmötet. En handlade om avskaffandet av partistödet samt fredsplikten och en annan om ungdomsrepresentationen i klubbstyrelsen. De hamnade säkerligen i papperskorgen, för de togs aldrig upp på mötet.

Dom gräver sin egen grav

Ett av problemen vi såg på arbetsplatsen var att det fanns en stor andel ungdomar och studenter som arbetade extra på helger och som vikarier. När det blev strul och någon vägrade arbeta utgjorde dessa en arbetskraftsreserv som hade väldigt lite kontakt med andra på arbetsplatsen. Detta var kedjans svagaste länk. Vi tjatade oss till att facket ordnade ett möte för att se till att visstidarna kunde sina rättigheter och skapa sammanhållning. Trots att det var väldigt svårt att nå folk och alla hade olika arbetstider dök en del upp. Om facket hade varit intresserat av kamp hade det varit denna gruppen man försökt organisera. Bland andra Frances Tuuloskorpi, ordförande i Stockholmsbagarens Livsklubb, har lyft fram denna kritiken (sök på folkmakt.nu).

Innebandy någon?

Exemplen protestlistan och ”rättighets-mötet” synliggör ytterligare en aspekt av fenomenet fackpamp. Alla initiativ som inte togs av Edamerosten personligen ogillades. All facklig ”kamp” skulle ske genom honom och på hans villkor. Han hade ensamrätten på att förhandla med ledningen.

Det finns också rent strukturella svårigheter att som ung få sin röst hörd. Ungdomar är ofta visstidsanställda, även om man jobbar heltid eller mer. För att kunna bli vald till fackklubbens styrelse måste du ha fast anställning. Är du ung så är du nog också mer flexibel och du kanske inte vill jobba kvar så länge. Ungdomar är helt enkelt opålitliga och det vore jävligt jobbigt med förändring.

För att få någon som helst kontakt med facket utanför arbetsplatsen gick vi till mötena med stadens Ungdomssektion. Efter att ha presenterat förslag på vad vi ville göra för att förbättra situationen för ungdomar i livsmedelsindustrin, menade gruppledaren efter en pinsam tystnad:

– Vi kanske ska ha en innebandyturnering. Det hade vi förra året och det var jätteskoj! Vi tappade hakan, gick därifrån och kom inte tillbaks. Svaret är talande för det är så här man ska förstå LO-facken idag. Billigare försäkringar, familjeutflykter till Lisseberg och innebandy för ungdomarna. Om man inte är socialdemokrat, då facket kan vara en språngbräda för ens politiska karriär.

Summan av kardemumman

I efterhand ser vi mer klartsynt på misstroendet mot facket bland de andra arbetarna. Missnöjet var förstås främst riktat mot Edamerosten som person, men ibland även mot facket som sådant. ”250 spänn i månaden och vad får du? En fickalmanacka en gång om året och rabatt på Friskis & Svettis. Dom bajsar dig i munnen!”. Å andra sidan snackade de flesta skit om allt och alla utan att mena något speciellt, så vi fäste inte särskilt stor vikt vid just skitsnacket om facket. För att sammanfatta det hela så blev all kamp som inte föll Edamerosten och klubbstyrelsen i smaken motarbetad. I många fall var det troligare att få sin vilja igenom om man pratade med basen, istället för att gå omvägen genom fackombudet.

Dessa förutsättningar: nedläggningshotet och att vi ständigt blev ifrågasatta, ignorerade och motarbetade gjorde att vi fick kämpa utanför facket istället.

Inom vänstern förekommer olika varianter på det gamla slagordet ”Gör LO-facket till arbetarklassens kamporganisation”. Det är en fin tanke, men jag tror att man i varje given situation kan bedöma hur realistisk den är utifrån följande frågor:

– Vad kan vi uppnå genom facket?
– Vilka fördelar/nackdelar finns det att ta det genom facket?
– Är det en omväg att gå genom facket?

/ AsPeS & Co, Kämpa Tillsammans!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.