De är inte folket, de är den nya eliten

2016 har varit ett mörkt år. Det går inte att skaka av sig känslan av att den civiliserade världen faller samman. Den nationalistiska högerkonservatismens frammarsch med valet av Trump till president i USA, Brexit i Storbritannien och Le Pens stigande opinionssiffror inför presidentvalet sänder ut chockvågor av oro. Men vad är det egentligen som faller sönder?

I första hand står vi inför nyliberalismens sammanbrott. Detta har vi sett tecken på länge. Immanuel Wallerstein förutsåg i böckerna After liberalism (1995) och The end of the world as we know it (1999) (på svenska utgiven som Liberalismens död, 2011) att nyliberalismens framväxt skulle bryta sönder den reformistiska liberalismen som överideologi för såväl högern (konservatismen) som liberalismen (mitten) och vänstern (socialismen). Realsocialismens sammanbrott i öst kom att i det tysta sammanfalla med liberalismens bortdöende som reformistisk överideologi, med både den globala revolten 1968 och kalla krigets slut 1989 som viktiga brytpunkter.

Nu ser vi nyliberalismens kris som styrsystem för kapitalismen i efterdyningarna av den ekonomiska krisen 2008 och den aggressiva nedskärnings- och krispolitik som krävdes för att rädda den finansialiserade kapitalismen. I texten ”Livet i Limbo” från brittiska Free Association, som Brand publicerade som ett specialnummer 2010, beskrivs detta som slutet på nyliberalismens sociala löfte, dess samhällsdeal: att arbetarklassen i väst genom lättillgängliga lån snarare än högre lön konstant skulle kunna förbättra sin livssituation och köpkraft. Med den globala krisen försvann inte den nyliberala ekonomiska politiken, men den tappade sin kulturella hegemoni, dess konsensus och den sociala fred som knöts till dess samhällsdeal. Nyliberalismen dog, men vacklade vidare som en ack så farlig zombie.

Det intressanta är att nyliberalismens kris är inte bara dess egna kris. Det är också socialdemokratins kris. Den historiska socialdemokratin hade sin korta blomstring under efterkrigstidens mirakulösa ekonomiska boom, då den ökade ackumulationen gav ett välstånd att omfördela (se till exempel CMS Stockholms Reformismens omöjligheter och Petter Nilsson/David Zachariah i Jacobin). Socialdemokratin genomförde under det tidiga 90-talet sin vändning till nyliberalismen, genom att öppna upp välfärdsstaten för marknaden, privatisera delar av det offentliga och basera ekonomin regionalt på privat-offentliga partnerskap (där det offentliga tog utgifterna och risken, medan det privata tog vinsterna). Denna tredje vägens socialdemokrati stabiliserade nyliberalismen genom att bilda teknokratiska mittenregeringar med de nyliberala under den ekonomiska krisen, för att gemensamt genomdriva åtstramningspaket och krisåtgärder. I land efter land där socialdemokratin suttit med i blocköverskridande regeringar har partiet rasat samman, upplevt en massiv medlemsflykt och en åldrande kärnmedlemsskara utan någon föryngring. Kanske kan Matteo Renzis avgång i Italien, efter folkomröstningen förkastat hans förslag om att riva upp konstitutionen för att ge ökat makt åt teknokratiska regeringar, ses som en sista dödsryckning för tredje vägens socialdemokrati. Den sista blairiten har nu kastat in handduken.

Nyliberalismens kris är också den så kallade identitetspolitikens kris, den främsta oppositionsform som varit möjlig inom nyliberalismens ramar. Ett flertal vänsterteoretiker, som Wendy Brown, Nancy Fraser och David Harvey, har påpekat att den rättighetsrevolution att stärka utsatta gruppers rätt genom erkännande och särrättigheter, var den protestform som hade störst framgångar under nyliberalismen. De identitetspolitiska kraven öppnade upp för utökade rättigheter och social rörlighet, utan att beröra omfördelning av ekonomiskt välstånd och resurser. Kraven på rättigheter krävde en liberal suverän som motpart och en liberal norm som privilegiebrister kunde mätas mot. Med nyliberalismens kris svajar den norm och den motpart som rättighetskraven och identitetspolitiken baserats på.

Parallellt ser vi slutligen också den postkoloniala socialismens sammanbrott. Castro och Chavez död är ett farväl till den modell av antikoloniala kamper som växte fram kring Bandungkonferensen och som fick ett tillfällig ny fart efter globaliseringsrörelsens framgångar i Sydamerika. Som Hamid Dabish påpekar befinner vi oss redan ”post” postkolonialismen. Dabish menar att det finns ingen återvändo från arabiska våren, trots dess misslyckanden. De former av postkoloniala regimer (i bemärkelsen, administratörer av regimer sedan kolonialmakterna tvingades ut), oavsett dess postsocialistiska, islamistiska eller nationalistiska form, befinner sig alla i kris och har svårt att ge nya former av stabilitet eller uppnå socialt stöd. Kvar finns bara en ren repression utan nationella välfärdslösningar. Zapatisterna var en föraning av ett skifte från befrielsenationalism till regional autonomi – den väg den kurdiska rörelsen nu har börjat beträda, bortom Bandung.

Den Nya Eliten

Den konservativa nationalism som nu påbörjat sitt segertåg världen över är på många sätt både en kontinuitet av och en reaktion mot dessa kriser: den har uppkommit ur nyliberalismens hegemonikris genom att ställa upp protektionism mot frihandel och familjen som reproduktiv enhet mot den utplundrade välfärdsstaten. Den har kunnat klumpa samman nyliberalism, liberalism och socialdemokrati till en gemensam elit, de teknokratiska krisregimer som verkat genom trojkan (IMF, EU-kommissionen, ECB). Det är denna motsättning mellan folk och elit som högerpopulismen baseras på. Nyreaktionen har också kunnat slå mot rättighetsrevolution, genom en vädjan till den vita inhemska befolkningens ”rädsla att falla” och nyliberalismens negativa solidaritet. Den turbulens som västs imperialistiska äventyr i Mellanöstern och reaktionen mot arabiska vårens revolt gav upphov till har lyfts av de nationalkonservativa som ett behov av en ickeinterventionistisk utrikespolitik med stängda gränser mot migrationsflödena. Anti-PK, antielit, antiglobalistisk, antimigration, civilisationernas konflikt – där är hela den retoriska kärnan i högerpopulismens projekt.

Men nykonservativa reaktionens framgångar kommer även föra med sig dess motgångar.

Det vi nu har är en nationalkonservativ maktelit som formas, som kommer att gå i otakt med den globala kapitalismens frihandelsbehov. Även om nyliberalismens ekonomiska styrmodeller inte kommer överges helt, så kommer det ändå innebära friktion mellan kapitalet och kapitalets parti. Washingtonkonsensus är hotat inifrån USA självt. Imperiet och kapitalet är inte helt samspelta längre. Givetvis kommer detta inte rubba ägandeförhållanden, attackerna mot fackföreningsrörelsen och arbetsrätten kommer att accelerera och marknadslösningarna i välfärden kommer att fortsätta. Det kommer öppnas en hel del sprickor, förlamningar och blockeringar i systemet som en arbetarrörelse måste vara beredda att exploatera och ta tillfällena när de ges för offensiv kamp.

Som Den Nya Eliten – ställda mot den teknokratiska gamla eliten – kommer nykonservativismens populistiska retorik att falla. Det går inte att utmåla sig som underdog när man har de två största imperialistiska makternas presidenter i ryggen, när migrationspolitiken på EU-nivå svängt i deras riktning, de sitter med som regeringsstödparti i de flesta skandinaviska länderna (utom Sverige), skördar stora framgångar i Östeuropa, går kraftigt framåt i Frankrike, Österrike och Nederländerna. Identitära nyfascististiska tankesmedjor har gått från att vara obskyra marginalfenomen till att nu vara nära presidenternas öra, både i USA och Ryssland. De nationalkonservativa är Den Nya Eliten, som ersatt Den Gamla Eliten – vi bör inte tveka en sekund att lyfta detta faktum. Vi måste hamra in detta. Om vi ska vara populistiska är det just på denna punkt.

En ny oppositions födelse

För vår del, vad återstår? Vad kan vi göra? Med liberalismen, socialdemokratin och postsocialismen ute ur bilden, med möjligheten till identitetspolitik och rättighetskrav administrerade av staten kraftigt inskränkta så står vi utan allierade, men med ett öppet fält framför oss. Det innebär att vi måste återvända till grundbyggstenarna för social förändring: att åter skaffa oss maktmedel som baseras på vår organisering och våra pakter med varandra. Det är där den nya oppositionen har börjat födas och hämtar sin kraft. Strejkvapnet måste komplementeras och slipas vasst igen, i form av den sociala strejken. Vi måste ta det värdefullaste från varje organisationsdiskussion som pågår: den så kallade ”strategisk organiseringen” (organizing model) som tillämpas i facket, folkrörelselinjen med basaktivitet underifrån, social movement unionism – hybridformer mellan basfacklig organisering och sociala rörelser. Det handlar om att sammanbinda kampformer i produktionen (strejken), cirkulationen (blockaden, moralisk ekonomi, gatuprotesten/upploppet), reproduktionen (allmänningen, välfärd underifrån). Det kommer inte finnas några ”rena” kamper längre – om de någonsin funnits.

Att överbrygga en fragmentiserad klass – både nationellt och globalt, med ökade skiktning och ojämlikhet – kräver sociala pakter mellan oss, löftet att lyfta och backa varandra. Detta är solidaritetens grund, både som ekonomisk-social kampform men även i form av lokal organisering, som sociala rörelser. Det gäller att låta dessa storma de politiska arenorna underifrån, i första hand på kommunal nivå: municipalismen. Där måste vi hämta inspiration från nätverken av rebellstäder som växer fram i Barcelona, Chiapas, Neapel och Rojava, ta erfarenheterna från Dorotea och Sollefteå och multiplicera. Kanske kan även en vänsterpopulism spela en viktig roll här, men bara om den lyckas förbinda sig till och relatera till ett uppbyggande av kamper underifrån (utan sociala rörelser och medborgarplattformar, inget Podemos).

Med socialdemokratin, liberalerna och den postkoloniala socialism borta ur bilden är en ny social progressiv rörelse underifrån de enda som kan stå emot. Fri från historiskt bagage, fri att födas.

Är detta bara ett önsketänkande? Snarare en reality check, det narrativ vi måste samlas kring, den enda väg vi kan gå vidare och skapa en progressiv rörelse framåt. Vi måste veta var vi förlorat och var vi kan vinna.

/ Mathias Wåg