Avgå alla. Det argentinska slagordet blev samlande för globaliseringsrörelsen 2001. Det gällde att förändra världen utan att ta makten. Avgå alla som slagord ekade igen under krisprotesterna och den arabiska våren. Regimen ska bort.
Men efter den gamla regimen kom en ny. Makten bytte händer och inget förändrades.
När proteströrelserna ebbade ut återvände de gamla vänsterpartierna i ny skrud. Antikapitalistiska partier och enhetslistor sågs återigen som enda hoppet att skydda sig mot en auktoritär krispolitik ovanifrån. Löften de ännu inte lyckats infria.
Men under torgockupationerna och krisprotesterna 2011 restes också ett annat krav: verklig demokrati nu. Går det att förändra beslutsstrukturerna underifrån?
Det är här en ny form av municipalistiskt experimenterande börjar ta sin form, där sociala rörelser bryter sig in på de parlamentariska arenorna och försöker ändra deras strukturer underifrån i en mer demokratisk riktning. De söker genom öppna medborgarplattformar bryta den statliga makten, bräcka valmaskineriet och återerövra självstyret.
De spanska medborgarplattformarna, det fruktbara sociala samarbetet med kommunen i Neapel och återerövrandet av sjukstugan i Dorotea har alla det gemensamt att de sökt en ny väg bortom det gamla parlamentariska systemet. De har rört sig expansivt utåt med ett språk och en praktik som är enkelt att delta i.
Inspirationskällorna är många. Pariskommunen 1871 och arbetarråden i Sankt Petersburg 1905 är historiska exempel. Zapatisternas autonoma kommuner i Chiapas och den kurdiska demokratiska konfederalism som utövas i Rojava och Bakur – klämda mellan Erdogans imperium och Daesh kalifat. Revolter mot frihandelsavtal och geopolitiska maktintressen. Men också de sociala centrens experimenterande med vallistor till kommunvalen i Italien på 90-talet. Eller de stadsrörelser David Harvey skildrar i Rebel Cities. Luckor och sprickor i kriskapitalismen som förbinds, samverkar och inspireras av varandra.
Finns det en motsvarande rörelse i Sverige? Hitintills har vi sett Sverigedemokraterna skickligt äta upp den skånska missnöjespopulismen och använda de sydsvenska kommunerna som språngbräda för sin marsch mot Stockholm. Men initiativ från vänster? Kanske kan vi se en motsvarande situation nu från norra Sverige, i kampen mot nedläggningar, utplundringar och kapitalismens ackumulation genom fråntagande.
När befolkningen återtar de resurser som tillhör dem, stoppar plundringen av det gemensamma och den ojämna geografiska utvecklingen styrs kursen mot allmänningens principer. Ska en vänster återfödas i Sverige är det denna rörelse den måste baseras på. Då är de municipalistiska experimenten nödvändiga att lära ifrån. Som Per-Anders Svärd påpekar i detta nummer: För att en direktdemokratisk rörelse ska kunna förvandlas till en dubbelmakt som kan utmana staten krävs att den bygger egna demokratiska organ för beslutsfattande, samordning och styrning av viktiga samhällsfunktioner.