I sin bok, Skuld: De första 5000 åren, menar antropologen David Graeber att själva grunden för alla samhällen, det som faktiskt gör samhället möjligt – även det kapitalistiska – är kommunism. Graeber menar då inte kommunism med stort K, som politisk ideologi och som i arbetarnas övertagande av produktionsmedlen. I stället talar Graeber om vad han kallar ”baseline communism.” Med det menar han att så länge människor inte betraktar sig som fiender, behovet verkar rimligt och kostnaden inte anses för hög, så kommer människor att agera utifrån principen av var och en efter förmåga – till var och en efter behov.

Denna kommunism belyser betydelsen av allas vårt ömsesidiga beroende av varandra i samhället. I grunden handlar det om att hjälpas åt, om inte annat för att det är det mest effektiva sättet att få något gjort på.

Även om principen finns i alla samhällen, ser jag den ofta tydligast i Norrland, eller snarare i glesbygd och småstäder. Jag kommer själv från en visserligen inte så liten stad i norr och har alltid tagit det för givet att man hjälps åt, att släktingar, grannar och vänner ställer upp. Och att jag i min tur har en skyldighet att hjälpa dem. Det är djupt rotat i mig och jag har därför ofta blivit konfunderad när jag mött andra som inte frågar om hjälp, som menar att det är en dygd att klara sig själv. För ingen klarar sig själv, det är liksom grejen med att vara människor i ett samhälle – att vi är beroende av varandra.

Min ena bror, som fortfarande bor i den norrländska stad jag växte upp i, har nyligen byggt om sitt hus. När han behövde gräva upp tomten för att lägga ny grund, kom en bekant till familjen med sin grävmaskin. De drack kaffe ihop och min brorsdotter fick sitta med i hytten. Det hela var också redan bekostat eftersom min bror tidigare dragit el hos mannen med grävaren. Det var det enklaste och rimligaste sättet att lägga upp arbetet på för de båda.

I storstaden jag flyttat till känns det upplägget nästan omöjligt att föreställa sig.

Graebers bok kom ut 2011. Det har gått tolv år sedan dess och västvärldens städer har förändrats markant av den så kallade gig-ekonomin. Företag inom gig-ekonomin erbjuder och tjänar mycket pengar på appar som förmedlar tjänster för matinköp, hemstädning, barnpassning, transport och mycket, mycket mer. Tjänsterna marknadsförs som bekvämligheter, som sätt att spara tid på i den stressiga vardagen. Men jag tycker att det ligger närmare till hands att beskriva det de säljer som tjänsten: köpa sig fri från de relationer som utgör samhällsgemenskapen.

Den gig-ekonomi som är mest framträdande i storstäder, men som sakta men säkert tar över även mindre städer, urholkar således det mest grundläggande och effektiva sätt att ordna samhällen på, att hjälpas åt med basala uppgifter utan konstanta överlägganden om ekonomisk vinning. 

Graeber menar att kommunism utgör grunden även för ekonomiskt transaktionella relationer, som traditionell handel. Den som till exempel har en butik eller restaurang tvingas ha en relation till kunderna som handlar där och de tvingas hjälpas åt och förhålla sig till varandra. Men den relationen försvinner när betalningen sker anonymt via en app och matvarorna lämnas utanför dörren. Upplevelsen av att tillsammans utgöra samhället och att tvingas förhålla sig till varandra går förlorad.

Men det är trots allt ett fenomen för städerna, och mest påtagligt i de större. Foodora finns inte på landet och vill man ha tillgång till butiker och restauranger där måste man lära känna grannarna som handlar där, personalen som jobbar där, och man får gemensamt kämpa för att de ska få finnas kvar. 

Avsaknad av marknadens ”utbud” och ”bekvämligheter” tas nästan alltid upp som något negativt när människor någon annanstans ifrån talar om norrländska samhällen. Denna påstådda avsaknad är också något som växande kommuner i norr ständigt nervöst förhåller sig till i sin marknadsföring. Men det finns ingen avsaknad i norr – det är bara att man tvingas ha relationer till de andra som lever där.

Helena är en del av Brands redaktion och en av redaktörerna för detta nummer.