Text: Helena Hägglund Illustration: Knut Stahle

Alaa Abdelfattah och hungerstrejkens genealogi

Under sin 150-åriga historia har hungerstrejken hunnit beskrivas som allt från en särskilt kvinnlig till en särskilt katolsk kampmetod. Men det går en röd tråd från Ryska narodniker till dagens fängslade regimkritiker.

När denna text skrivs har Alaa Abdelfattah inte druckit vatten på sju dagar. I samband med klimattoppmötet COP27 i den egyptiska turiststaden Sharm el-Sheikh har Egyptens mest inflytelserika politiska aktivist trappat upp den hungerstrejk han inledde i april, efter att suttit fängslad nästan oavbrutet sedan den egyptiska revolutionen 2011. Upptrappningen har hittills gett vissa resultat. Internationella människorättsorganisationer, som Amnesty och Human Rights Watch, jobbar outtröttligt för att pressa den egyptiska presidenten att släppa Alaa Abdelfattah. Samtidigt pågår protester mot regimens behandling av honom på flera platser runt om i världen. Men från hans cell kommer inga nyheter. Ingen får träffa honom, varken hans familj eller hans advokat. Ingen vet just nu hur han mår eller ens om han fortfarande lever.

Alaa Abdelfattah är just nu den mest kände politiske fången som hungerstrejkar, i Egypten och kanske i hela världen. Men hungerstrejk som politiskt verktyg har en lång historia. Från ryska revolutionärer i slutet av 1800-talet spreds metoden till brittiska suffragetter och kom senare att bli en viktig del av den irländska befrielsekampen. Den användes under 2000-talet av fångar på Guantanamo Bay och används fortfarande i stor skala av palestinska fångar i israeliska fängelser. På varje plats och för varje kamp där hungerstrejken använts så har den färgats av just den kampens innehåll och mål.

Narodniker och suffragetter
Många forskare menar att den moderna formen av hungerstrejk av frihetsberövade uppstod i Ryssland, innan revolutionen. Den första hungerstrejken ska ha startat i ett Sankt Petersburg-fängelse 1878. 193 internerade narodniker upphörde då helt att äta mat som en protesthandling mot hur illa de behandlades. Nyheten om de intagnas protest spreds i Ryssland och militärpolisens chef dödades av anhängare till de hungerstrejkande på grund av sin likgiltighet inför fångarnas krav.

Trettio år senare, med suffragetten Marion Wallace Dunlop, kom hungerstrejken till Storbritannien. Efter att ha fängslats och frihetsberövats vid tre tillfällen för sin aktivism inledde hon 1909 den första hungerstrejken i landet som protest mot att hon inte lagförts som politisk fånge. Efter 91 timmar släpptes hon. Wallace Dunlops framgång ledde till att fler suffragetter kom att använda sig av hungerstrejk som politisk kampmetod. De hungerstrejkandes egna berättelser spreds i suffragetternas tidningar och snart var hungerstrejk en etablerad del av suffragettrörelsen. Enligt historikern James Vernon spreds hungerstrejken snabbt bland suffragetterna då den framställdes som en kvinnlig typ av protest. Hungestrejken krävde disciplin, hängivenhet och osjälviskhet, vilket suffragetterna ansåg var typiskt kvinnliga egenskaper.

Irländska republikaner
Suffragetternas hungerstrejker inspirerade irländska republikaner att ta till samma metod. Hungerstrejk kom att bli tätt sammanflätat med den irländska befrielserörelsen under hela 1900-talet, idén om metoden som speciellt lämpad för kvinnor hade då helt försvunnit. I stället beskriver James Vernon att de irländska separatisterna började förknippa hungerstrejker med en blandning av katolsk renhet och avhållsamhet och en keltisk tradition av att fasta vid oförrätt. Detta var, enligt Vernon, ett effektivt sätt att göra hungerstrejken till något unikt irländskt.

Thomas Ashe var en av flera tusen republikaner att fängslas efter påskupproret i Dublin 1916, som hade till mål att utlysa en irländsk republik, fri från brittiskt styre. Året efter inledde han den första hungerstrejken som irländsk republikan. Strejken varade i fem dagar innan Ashe dog till följd av att ha tvångsmatats. Hans död blev mycket uppmärksammad och ett startskott för hungerstrejk som kampmetod bland irländska republikaner. Tre år senare avled författaren och Sinn Féin-politikern Terence MacSwiney i brittiskt fängelse efter att ha hungerstrejkat i sjuttiofyra dagar. Hans strejk hade följts runt om i världen och ledde till hård kritik av det brittiska styrets brutalitet.

Sex decennier senare, år 1981, inleddes ännu en uppmärksammad irländsk masshungerstrejk. Den kände IRA-ledaren Bobby Sands var en av flera som hungerstrejkade för att bli erkända som politiska fångar. Sands valdes till parlamentsledamot under strejken, vilket väckte stort medialt intresse. Premiärministern, Margaret Thatcher, bemötte inte något av de strejkandes krav, varken innan eller efter Sands valseger. Som en konsekvens av det svalt Bobby Sands och nio andra frihetsberövade ihjäl i fängelset. 100 000 människor deltog under Sands begravning och strejken kom att radikalisera den irländska republikanska rörelsen framöver.

Likt de irländska separatisterna använde indiska nationalister under 1930-talet hungerstrejk som vapen mot det förtryckande brittiska imperiet. Hungerstrejker har sedan dess använts i många olika kontexter. Ofta har de fungerat som protest mot politiskt motiverade frihetsberövanden utan rättegångar och domar. Hungerstrejkerna i Guantánamo-fängelset som pågick i omgångar mellan 2005 och 2013 är exempel på hur intagna tagit till självsvält som sista utväg för att få något så basalt som tidsbestämda straff.

Fängslade palestinier
Israels användning av det de kallar ”administrativt frihetsberövande” eller ”administrativt förvar” är det mest välkända exemplet på hur frihetsberövanden utan rättegång systematiserats. I den palestinska befrielsekampen har hungerstrejker använts återkommande ända sedan 1968, ofta kopplat till användningen av administrativt frihetsberövande.

Enligt folkrätten får människor endast i undantagsfall frihetsberövas under betydande tid utan rättegång. Men Israel har genom åren frihetsberövat tusentals palestinier från några månader upp till flera år, utan vare sig rättegång eller information om vad de anklagas för. Enligt människorättsorganisationen B’Tselem har det sedan 2002 inte gått en enda månad utan att Israel hållit minst 100 palestinier i administrativt förvar.

Genom åren har de palestinska fångarna visserligen lyckats driva igenom vissa krav med sina hungerstrejker, även om segrarna varit begränsade. Efter massiva protester år 2012 och år 2017, då 2500 respektive 800 palestinska fångar hungerstrejkade, fick fångarna igenom vissa smärre lättnader i användandet av administrativt frihetsberövande. Men i Palestina är hungerstrejker inte bara en taktik för att få igenom förbättringar för de fängslade. Sociologen Ashjan Ajour, som intervjuat hungerstrejkande palestinska fångar, beskriver hur de ser sin egen kropp som en symbol för den palestinska frihetskampen. De drar paralleller mellan sina egna förtvinande kroppar och den kollektiva palestinska idén om motstånd, där kroppar dör medan idéer överlever. Svälten blir den ultimata motståndshandlingen mot förtryckarregimens dominans då den är självvald och således transformeras den fängslade och avhumaniserade palestinska fången i sitt yttersta till ett subjekt.

Det är den palestinska traditionen av hungerstrejk som inspirerade Alaa Abdelfattah i Egypten. I sin bok med fängelseanteckningar, You have not yet been defeated, som gavs ut 2021, beskriver Alaa Abdelfattah hur han under ett besök i Gaza 2012 besökte en solidaritetshungerstrejk med familjemedlemmar till hungerstrejkande fängslade palestinier. Det var uppenbarligen en viktig händelse för honom och något han återkommer till i boken. I en av bokens sista texter, från september 2021, skriver han att sedan han besökte solidaritetsstrejken i Gaza har han hungerstrejkat vid fyra tillfällen (då är den nuvarande inte inräknad). Han skriver att ”varje gång jag hungerstrejkar påminns jag om de frihetsberövade palestiniernas strejk. Palestina finns alltid i mina tankar.” Hans hungerstrejk kan därför ses som en solidaritetshandling med palestinska fångar. Med den palestinska förståelsen av hungerstrejk blir också titeln på hans bok blir än mer begriplig. Även om Alaa Abdelfattah och hans kropp besegras i fängelset har inte den egyptiska revolutionens krav på bröd, frihet och social rättvisa besegrats.

Helena Hägglund är frilansjournalist
och doktorand i journalistik

Läs utdrag ur Alaa Abdelfattahs You have not yet been defeated

Brand är ett ideellt projekt som finns till endast tack vare våra prenumeranter. För endast 300 kronor om året får du fyra packade nummer och stöttar dessutom en viktig infrastruktur och spridningsplats för vänsterns ideer.

→ Prenumerera nu