XI

Jag minns den första tiden i fängelset 2011, innan jag hade flyttats till Torafängelset. Jag befann mig i en liten cell på en så kallad ”säkerhetsklassad” avdelning i Bab el-Khalq. Det fanns ingen toalett i cellen. Dörrarna låstes upp under femton minuter varje morgon, och hundratals fångar trängde sig fram till skitiga bås utan dörrar eller draperier. Efter den första morgonen åt jag inget på fem dagar. Det var ingen hungerstrejk – jag ville bara inte behöva gå på toaletten.

Fängelsemyndigheten betraktar mig som en privilegierad fånge. När man visiteras är i regel hela kroppen utsatt. Fången har oftast ingen rätt eller möjlighet att kontrollera sin kropp, inte ens sina inälvor.

Kroppsvisiteringar är förnedrande för alla, men fångens klasstillhörighet avgör hur långt man
kan gå. När fångar kommer tillbaka från ett förhör eller misstänks bära på smuggel- eller stöldgods, tvingar man dem för det mesta att kräkas eller bajsa inför öppna ögon genom att hälla i dem någon undergörande brygd gjord på olja, vatten, rengöringsmedel, cigarettaska och andra okända ingredienser.

I samma veva som jag återvände till fängelset efter revolutionen omkom Essam Atta under en tvångsvisitering i Torafängelset. Han hade vägrat underkasta sig denna förödmjukande process. Fängelsemyndigheten menade sig veta att han bar på ett simkort. När detta inte gick att hitta blev man tvungen att genomsöka hans kroppshålor. Hans vägran var ett tecken på hans skuld. Undersökningen övergick i misshandel. Han bands fast och trolldrycken pumpades in i hans kropp. Inrikesministeriet hävdar än i dag att dessa metoder är en del av en reguljär visitering – ingen tortyr eller systematisk förnedring. Essam Attas kropp var skyldig eftersom den inte fick fram det telefonchip den påstods bära på, trots den uppsatte polismannens anvisningar. Inte nog med det, den vägrade att leva trots att proceduren var ett rent rutinärende.

XII

Den speciella grupp av fångar som sitter inspärrade i den hårt övervakade del av Tora som kallas Skorpionfängelset hade under flera år inte fått ta emot några besökare. Två månader innan jag skulle släppas beslutade plötsligt fängelsemyndigheten – såvida nu inte beslutet fattades någon annanstans – att besöksförbudet skulle utsträckas till att gälla alla politiska fångar. Eftersom den officiella hållningen är att alla fångar är vanliga brottslingar och att några politiska fångar inte existerar, stod det inget om beslutet i pressen. Och eftersom vi icke-existerande politiska fångar endast har tillåtelse att läsa de statsägda organen, fick vi inte reda på något. Besöken upphörde bara. Jag visste inte ens att bestämmelsen gällde andra fångar än mig själv eftersom jag var den ende politiske fången i min cellavdelning. Jag plågades i en vecka av hemska tankar på att min familj hade råkat ut för någon svår olycka som gjorde att de inte kunde komma. En natt blev jag hastigt och lustigt inkallad till fängelsedirektionen. Utan förvarning befann jag mig plötsligt i en lastbil omgiven av en beväpnad säkerhetsstyrka. Ett knappt hundratal meter senare stannade fordonet och jag befann mig i det ökända Skorpionfängelset. Först två timmar senare insåg jag att jag förts dit för ett besök. De besök jag regelbundet fått under fem års tid hade aldrig utgjort någon säkerhetsrisk. Nu plötsligt hade jag blivit ett problem som fordrade insatser, utrustning och polisintendenter på helspänn.

Min mor kom till sist in i besöksbåset på kryckor. Hon hade inte varit med om någon bilolycka som jag föreställt mig. Hon hade tillbringat en hel vecka i det fria framför fängelsegrinden, utrustad med ett besökstillstånd från åklagarmyndigheten. Fem nätter under bar himmel mitt i vintern hade gjort henne så stel i knät att det tog fem månader innan hon var frisk igen. Inte en enda av de officerare, generaler, konstaplar eller civilanställda som fått order att övervaka denna ytterst ödesmättade händelse brydde sig om att ställa fram en stol åt henne under besöket eller medan hon väntade. Ingen av dem skämdes över det lidande som drabbat en ålderstigen moder, som bara gjorde anspråk på sin lagliga rätt att stilla sin oro över sin sons hälsa. Likgiltigheten för kroppens veklagan gäller även de anhörigas kroppar, precis som lagar, regler och domstolar är blinda för det faktum att en fängelsevistelse inte bara bestraffar den så kallade brottslingen utan också dennes barn, partner, syskon och föräldrar.

Förvånande var det inte. När jag och min syster hade anhållit om att släppas ur häktet på grund av min fars sjukdom, blev vi behandlade som lögnare. Ingen trodde på att han blivit sämre däran, inte ens efter att han svimmat i besökskön inuti Torafängelset. Förnekelsen upphörde inte ens efter att han lagts in på ett statligt universitetssjukhus och nyheten om hans sjukdom och koma registrerats i officiella dokument.

Vreden över nyheten om att min far hade avlidit medan min syster och jag hölls kvar i häktet utlöste en våg av solidaritet som ledde till att vi tilläts närvara vid begravningen. Generalen som övervakade min transportering hade ingen förståelse för att de sörjande var så arga på inrikes-ministeriets utkommenderade personal, att de fortsatte skandera när vi fördes tillbaka till fängelset, att de bankade på bilarna som transporterade oss. För honom innebar min status som fånge att jag varken hade rätt till några starka känslor eller till någon sympati från vänner och kolleger. Brukar inte fången för det mesta helt enkelt försvinna ur människors medvetande? Upplöses inte han och hans familj i ett hav av identiska kroppar? Att makthavarna hade gått med på att låta mig dela min sorg med andra, var det inte en ynnest som förtjänade lovord och tacksamhet?

Den enda lärdom som det egyptiska rättssystemet drog var att aldrig mer låta några fångar närvara vid begravningar.

[…]

XIV

Första gången jag placerades i Toras högst säkerhetsklassade avdelning lade jag märke till en skylt som sade att anstalten hade invigts 1886, fyra år efter att Urabiupproret slagits ned. Det var Egyptens första moderna fängelse, och dess första interner var anhängare till Urabi. Staten förnekar att vi är politiska fångar. Ändå förpassades jag till den isolerade avdelning vid vars ingång en skylt hänger med texten: Politisk cellavdelning 1A. Det rör sig om en gammal byggnad i tegel, inte betong. Vi fick veta att det var den äldsta fängelseavdelningen. Från det krossade Urabiupproret till den krossade januarirevolutionen 2011 har statens politiska motståndare passerat genom dessa celler.

Alltsedan staten grundades har fängelser använts för att gömma undan dissidenter och upprorsmän och för att sammansmälta deras kroppar till en enda gemensam, bortträngd och blottlagd kropp. Alla som styrt Egypten – inklusive Wafdpartiets liberala regeringar och regeringen Mursi – har använt samma fängelser, samma domstolar, samma arsenal av lagar. (Domen mot mig baserades på ett hopkok av lagar från 1914, 1937, 1945, 1998, 2011 och 2014.) Sedan revolutionen bröt ut och fängelserna öppnades, har fångarnas fogliga, osynliga kroppar varit lovligt byte. Morden på dem har setts som rutinärenden som inte angår någon annan än de själva och deras släktingar. Sedan revolutionen krossades har staten proppat fängelserna ännu fullare och byggt nya anstalter för att kunna sluka ännu större massor. Samtidigt förvägras fångarna alltjämt varje form av juridiskt skydd.

Förr eller senare släpps de flesta fångar fria. Men alla som sitter inlåsta löper risken att bli kvar i fängelset tills de dör. Den likgiltighet som staten och dess språkrör visade för Muhammad Mursis död visar att avsikten med hans fängslande aldrig var att ta reda på sanningen eller skipa rättvisa. Om motiven till hans fängslande hade haft det minsta att göra med de ädla målsättningar som påstås vägleda straffrättssystemet, så skulle man ha hållit honom vid tillräckligt god vigör för att kunna slutföra rättegången mot honom. Även om regimens makthavare nog helst hade velat undvika ett så dramatiskt slut, var det helt säkert heller aldrig meningen att Mursi någonsin skulle komma ut ur fängelset med livet i behåll. Det som irriterade myndigheterna var att omvärlden inte redan hade glömt honom vid hans död.

Förr eller senare släpps de flesta fångar fria. Men varje gång en fånge släpps kan mycket väl en oersättlig del av dennes livskraft och hälsa redan vara förlorad. Den likgiltighet som staten och dess språkrör visar för den ene efter den andre fångens död visar att deras fängslande aldrig haft det minsta att göra med någon ambition att omforma, omskola, återanpassa eller ens avskräcka. Om fängelserna hade funnits för att skydda samhället, skulle det ha varit livsviktigt att måna om fångarnas hälsa. I slutändan kommer deras kroppar i kontakt med deras familjers och närståendes kroppar. Deras skador kommer att sätta avtryck även utanför fängelsernas murar.

Den förre detta presidenten dog en dramatisk död i direktsändning. Varje dag försvinner våra kamrater in i fängelsernas svarta hål – somliga återvänder endast för att begravas; andra kommer inte tillbaka förrän deras nära och kära redan lagts i graven och de själva lämnats kvar ensamma på jorden. Kan då verkligen det som händer med fångarnas kroppar bara handla om fångarna själva? Denna berättelse handlar inte om fångarnas hälsa. Den handlar om nationens hälsa. Det är en berättelse om de verktyg för att utöva förtryck som förs vidare från generation till generation, och om den brutala hämndlystnad som går i arv. Önskan att fullständigt tillintetgöra rösten och kroppen är kärnan i detta hämndbegär. Vedergällning handlar om att med berått mod hänge sig åt fientligt våld i akt och mening att åsamka skada. Om ni ser och hör mig, finns dock en chans till vapenstillestånd och avspänning. Och även om vi inte tar tillvara detta andrum, så står vi då i alla fall på jämlik fot. Så länge striden rasar, kommer ni varken se eller försöka förstå mig. Jag blir ett objekt, något som måste förgöras och avlägsnas, tillintetgöras och drivas ut. Jag blir en symbol eller en vålnad, utan fysisk existens. Hämndens arv är ett pris som alla kroppar får betala, även efter att stridsröken lagt sig.

Fångarna som rymde i januari kom aldrig hem, även om deras kroppar kanske gjorde det. Även om de flesta av oss blundade för massakern på dem och bidrog till demoniseringen av dem, var det något i fängelserna som gick sönder: de klarar inte längre av att avskilja och disciplinera kropparna – fångarnas veklagan hörs numera, om än svagt. Att fångarnas och deras närståendes kroppar förklaras fredlösa och att fängelserna byggs ut och fylls på, allt detta är blott ett försök att kuva upproriska kroppar, kroppar vars enda uppror bestått i att ge uttryck åt sin smärta.

Nyligen har skrivelser letat sig ut ur fängelserna som fordrar att en lösning till varje pris hittas på fångarnas situation. Dessa skrivelser kastar ljus över ett nederlag som i dagens politiska konflikt utgör ett existentiellt hot mot Muslimska brödraskapet. Det var därför både väntat och logiskt att dess ledning skulle ta avstånd från dessa petitioner. Att dessa skrivelser smugglades ut, spriddes och debatterades innebar dock en möjlighet att skärskåda lidandet. Inget av detta är i regimens intresse. Frågan måste nu ställas: hur gör vi för att skydda vår avkommas kroppar från arvet från fängelserna? Att släppa fångarna fria är inte hela lösningen. Det är början på en lösning. I slutändan krävs dock även fantasi, en vision om hur fängelserna – inte fångarna – kan utplånas.

Publicerat i Mada Masr den 28 augusti 2019

Alaa Abdelfattah är aktivist och politisk fånge i Egypten