Vi mot oss

I en samtid som blir allt mer entreprenörifierad och där kulturen blir allt mer inhägnad, är behovet av en fri och radikal kultur allt större. En text om DIY, att praktisera utopin och varför Burning Man är en bluff.

DIY or DIE
I det här numret undersöker vi glädje och politik, hur det hör ihop och vad som händer när vi låter glädjen bli till någonting mer än bara en individuell känsla. Vi tror på de stunder av gemensam eufori som samtidigt rymmer ett gemensamt allvar, när vi känner att det vi gör på riktigt utmanar stat, kapital och patriarkat. Den här texten handlar om vikten av en DIY-kultur. Det är i en DIY-kultur som vi kan bygga rum och sammanhang för oss. Det är där vi kan få andrum och energi till att fortsätta kämpa. Det är där vi kan praktisera utopin. Men utopiska praktiker kan lika gärna stanna vid att erbjuda en tillfällig flykt, utan återverkan på vardagen. Eller, än värre, utnyttjas i olika former av varumärkesbyggande. Det är därför vi börjat tala om behovet av att dra en gräns. Vad är det som gör ett kulturevenemang politiskt? Hur kan vi urskilja ett vi, och skilja det från det i oss som upprätthåller kapitalismen och dödar DIY-energin?

Vi som skriver den här texten vill betona vikten av de kollektiva sammanhangen. Oavsett om det gäller att bygga upp långsiktiga verksamheter eller tillfälliga ögonblick, måste vi stå för att vi gör det gemensamt, utifrån gemensamma behov. Tänk bara på behovet av icke-kommersiella möteslokaler, stadsodlingar, lekplatser eller bara sammanhang i allmänhet. Allmänningarna behöver inte alltid vara en fysisk plats. Som geografen och marxisten David Harvey skriver, i sin bok Rebel Cities, uppkommer allmänningar framför allt som en social relation. På så vis kan vi förstå DIY-kultur som en kultur av allmänningar och därmed en grundmurat antikapitalistisk praktik. Av oss och för oss.

Genom att urskilja känslor och tankar, och se dem som krafter som kan kanaliseras åt olika håll, kan vi försöka vidga vårt handlingsutrymme till att bygga en motmakt. Medan högern definieras genom ställningstaganden, partipolititik, enskilda fördömanden och åsikter i sakfrågor vill vi gå bortom att definieras som de individuella valens yta. Genom att vägra idén om individen – den liberala solida enheten – väljer vi istället att se oss själva som plastiska kroppar, där det inte är givet vad som är jag och vad som är oss. Vad som är nutid och utopi.

DIY-kulturen är en brokig, skev och svårdefinierad kultur. Kanske är det just dess förmåga och dragning till det omätbara som skiljer den från mainstreamkulturen. Liksom dess vägran att ingå i kommersiella varutbyten. Så fort ändamålet blir att tjäna pengar slutar det vara DIY-kultur. Det uppstår ibland en begreppsförvirring där fenomen som inte har någonting med DIY att göra beskrivs som det. Det är viktigt att klargöra att bara för att man ”gör allting själv” betyder det inte att man är del av en DIY-rörelse. Det kan lika gärna betyda att personen i fråga är en smart kulturentreprenör.

Falska profeter
Att med blotta ögot skilja på DIY-verksamheter och komersiell charlatanverksamhet är inte alltid så enkelt. Fienden omgrupperar sig ständigt och ska jämt förstöra allt vackert i världen. Tvinga in radikala och subversiva kulturuttryck i en behaglig mittfåra. Avväpna och oskadliggöra. Detta kan låta som trötta och omoderna punkklyschor. Därför är de sannare än aldrig förr. DIY-kulturen är ofta den sista skyddsvallen mot en total entreprenörifiering av hela samhället. De sista partisanerna som envist och bestämt vägrar lägga ner sina vapen. De fria teatergrupperna, fanzinemakarna, ravefestarrangörerna, ockupanterna, kassettbolagskollektiven och aktivisterna i de sociala centren är de vi kan hålla i handen när det blåser riktigt kalla högervindar.

Var går då skiljelinjen? Vad skiljer en danskväll på låt oss säga Under Bron från en på en ravefest? Vad skiljer en punkspelning på Cyklopen i Stockholm eller Verket i Umeå från en spelning med samma band på Debaser, rockens McDonalds? Varför är tidskriften Det Grymma Svärdet våra kamrater medan Nöjesguiden är kapitalets nyttiga idioter?

Det handlar för det mesta inte om estetiska eller konstnärliga skillnader. Det handlar betydligt mer om vilka värden som skapas. Vilka vi tillåts eller inte tillåts bli i dessa miljöer och sammanhang. På en kommersiell nattklubb eller spelställe förvandlas vi oavsett hur bra eller roligt det än må vara till passiva konsumenter. Det finns oundvikligen ett exkluderande maskineri bestående av testosteronstinna vakter, en i praktiken rasistisk dörrpolicy, och dyra inträden. Det skulle vara naivt att påstå att sådant aldrig förekommer i en DIY-kultur, men där har vi en kollektiv agens i att bestämma hur dessa rum och sammanhang formas, vad vi vill ha och vilka vi vill bli.

Falsk omedelbarhet
En företeelse ännu svårare att genomskåda är den libertarianska och teknikoptimistiska rörelse vars kanske främsta uttryck går under namnet Burning Man. Denna jättelika årliga festival som hålls i öknen i Nevada, har nu fått stora och små avläggare runt om i världen – även i Sverige. Entusiasterna kallar sig ”burners” och svär trohet till de tio Burning Man-principerna. Dessa principer framhåller värdet av att skapa någonting kollektivt, att ge gåvor och att ta ansvar för miljön. På ytan är det fråga om en radikalt utopisk kultur. Men vid närmare anblick framträder en individualistisk rörelse, ledd av folk som glatt kallar sig entreprenörer och ser sammankomsterna som ett sätt att ”nätverka”. Intresset för klass, feminism och antirasism är obefintligt. Sådant uppfattas som alltför kontroversiellt och uteslutande. Allt som luktar konflikt riskerar att stå i vägen för utopin, som är och förblir en tillfällig utopi, som mest under en helg eller en vecka, innan det åter är dags att dra på kostymen och återvända till storstadens entreprenörsliv.

Men, säger de oss: vad härligt det är att som omväxling få uttrycka sig själv en stund, i linje med Burning Man-principen om “radical self-expression”. Lustigt nog verkar det finnas en ganska strikt mall för hur detta ska se ut. Oavsett vilken individ som ska uttrycka sig själv, så är utgångspunkten att alla ska vilja klä ut sig och smeta glitter i sitt ansikte. Ingen fel med detta, men den yttre likriktningen säger något om en inre spänning mellan individualism och kollektivism. En spänning som säkert är verklig, och som Burning Man-rörelsen kan bli ett pseudoandligt sätt att hantera, i synnerhet för en mindre krets av relativt privilegierade människor. Det skapas ett tillfälligt rum som ska präglas av gränslöshet, vilket paradoxalt nog kräver att man svär sin trohet till tio fastslagna principer. Ingen av dessa principer förhåller sig dock till de maktordningar som finns i världen utanför eller det faktum att kombinationen av makt och gränslöshet tyvärr ofta resulterar i att män begår övergrepp på kvinnor, eller bara inskränker deras livsutrymme genom ett gränslöst beteende. Kvar av Burning Man blir ett nyandligt tomt skal som främst vill producera nya liberala subjekt. Nya individer, förenade i en ny identitet som ”burners”.

Behovet av sådan andlighet grundar sig i längtan efter sammanhang att dela extatiska upplevelser i, och en insikt om glädjen som finns i delandet. Skapandet av sammanhang att mötas i, bortom lönearbete och familj, är kanske det enda vi delar med dessa grupper av ”individer”. De är ju inte per definition antikapitalistiska. Det finns inte bara ett bestämt öde för olika rörelser eller politiska grupper, utan inom en rörelse finns snarare en mängd olika viljor som drar åt olika håll, och som pekar mot olika framtidscenarier.

Vi kan inte se in i framtiden, utan bara se ett utsnitt av det som är nu. Vi kan däremot försöka bli bättre på att urskilja vilka handlingar som skapar gott. Genom att fördjupa oss i och vara känslig inför de företeelser vi ser och bekräfta det som tar oss i den riktningen vi vill: bort från kapitalismen. I oss finns det inte enbart ett oss – en sanning som definierar oss och är bestämmande för vilka vi blir och hur vi förblir i den här världen. Det vi vill är att komma bort ifrån arbetssamhällets uppstyckning av våra liv till skilda, bestämda funktioner, och särskilt uppdelningen mellan arbete och fritid. Vi vill inte skapa nya individer, vi vill upplösa individen. Här skiljer vi oss från dem.

Skiljelinjen handlar i mångt och mycket om långsiktighet vs. kicksökande, huruvida ens kulturskapande praktik är med i någonting större och potentiellt samhällsomstörtande eller om det är ett tillfälligt vattenhål som enbart syftar till att ge tillfällen att leva ut sin frigjordhet en kort stund, för att sedan återgå till bli en samhällsnyttig medborgare. För även om det finns en på ytan stark arbetskritik eller kritik av varucirkulation så stannar den kritiken vid att bara skapa tillfälliga avbrott, och inte förändra något i grunden. En rädsla för all form av kritik och konflikt.

Konfliktlöshetens tyrrani
Inom mainstreamfårans kulturutövning finns det sällan om inte aldrig plats för konflikt av något slag. Vare sig det handlar om interna konflikter eller konflikt i bemärkelsen tydlig samhällskritik. Den lilla kritik som sipprar ut stannar i bästa fall kring sakfrågepolitik såsom aktioner mot lagen om danstillstånd (som om att vi skulle behöva tillstånd från staten för dans). I värsta fall blir det en kritik mot kritiker, där folk som vågar lyfta intern kritik blir stämplade som glädjedödare (som om det vore någonting negativt jämt). Detta går hand i hand med en vilja till någon form av ickepolitisk hållning, utan att förstå att det är en omöjlighet. Allt är politiskt. Väljer man ingen politik så väljer man liberalism.

Sammanhang som odelat förespråkar ett positivt tänkande och vill skapa tillåtande stämningar riskerar att bli raka motsatsen om konflikter och skillnader trängs undan. Vi vet att när en ovilja till och rädsla för friktion och konflikt bli bestämmande kan gränser successivt pushas så att det slutligen råder en tyst, kvävande kultur med maktstrukturer som outtalad verklighet. Det liberala subjektet som reproduceras i dessa sammanhang medverkar till att maktstrukturer slätas över. När konflikter och viktiga skiljelinjer inte känns vid går vi miste om det viktiga som vi vill lägga vårt fokus på. Genom vår gemensamma ovana att inte se och låta oss möta verkliga, viktiga skiljelinjer hänger vi istället upp oss på mindre, relativt obetydliga småfrågor, på individuella uttryck som vi tar avstånd ifrån, på att ha åsikter om det minsta istället för att låta oss känna något inför det stora.

Vi mot oss 4-ever
Det vore fåfängt att tro att DIY-kultur är ”lösningen”. Att det är det som till slut kommer att få världen att skaka och kapitalismen att falla. Revolutionen är betydligt mer fragmentarisk och komplex för att det skulle kunna finnas en enskild sådan lösning. Men genom DIY-kultur öppnas möjligheter att ägna oss åt aktiviteter bortom kapitalismen. Vi kan testa våra begär och skapa tillsammans, utan lönearbetets krav på produktivitet. Det är där vi kan praktisera anarkismen.

Det är även inom en stark DIY-kultur som det skapas nya icke-kommersiella mötesplatser, där vi själva sätter agendan och formar platsen till det vi vill att den ska vara. Det är där vi kan känna och dela de starka glädjeögonblicken av att vara ett kollektiv. Vi menar att det finns politisk potential i ett delat glädjeögonblick, att jagupplösandet är den kraft som kan föra oss in i ett gemensamt liv som vi drömmer om, i en oskiljaktig existens, bortom det förvillande Jaget. Där och då praktiserar vi utopin.

Detta nummers redaktion består av Johan, Johanna, Julia, Rasmus och Samira, som tillsammans har delat många militanta glädjestunder i skapandet av det gemensamma.

Text: Redaktionen
Illustration: Fabian Göransson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.