Detta nummer av Brand du just nu håller i handen är en undersökning av glädje. Men inte av den individualistiska lyckan som saluförs i den nyliberala hegemonin. Utan av den kollektiva militanta glädjen och dess möjligheter. Den glädje vi känner när vi gemensamt hindrar nazister att marschera i Göteborg. Den glädje vi känner när vi lovar varandra att inte längre tiga om övergrepp i arbetslivet och känner hur kraften i våra berättelser sätter marken i gungning. Den glädje vi känner när vi i det närmaste upplöses till en kollektiv massa på ett dansgolv. Den glädje du känner när du tillhör en gemenskap, ett vi som drar åt samma håll. Detta är en glädje vi menar är politisk och har en mobiliserande potential. Glädje som en stark politisk kraft.
Vår tanke med detta nummer är att göra en bred undersökning av relationen mellan glädje och radikal politik, genom att blanda teoretiskt resonerande texter med berättelser som springer ur egna upplevelser. Att få in många olika perspektiv på hur glädje kan förstås som någonting mer än en individuell känsla. Det gör att den amerikanske filosofen Michael Hardts undersökande av kärlek som en konstituerande kraft inom en radikal vänster får dela utrymme med Dolores Conchas text om hur folklig militans stoppade nazisternas planerade marsch i september. Och att den brittiska filosofen Sara Ahmeds tankar om den feministiska glädjedödaren delar plats med Tomas Hemstads personliga minnestext över sin vän som levde och dog för festen.
Vi vill att numret ska fungera som inspiration för den frihetliga revolutionära delen av vänstern. Vi vill lyfta fram de, likt Ung i Sverige, som hittat en formerande kraft och militans i enkla sätt för deltagande, i möten och i solidaritet. Den röda tråden är den gemensamma organiseringens glädje och momentum. Att skapa och uppleva hur det kan vara istället, bortom sakernas deppiga tillstånd. Få inblick i en ny samvaro. En uppenbar antikapitalistisk politik kopplas samman med en mindre uttalad politisk kultur. Vi tror båda är viktiga för att vi ska komma framåt, närmare varandra, och gå bortom både exploatering och lyckochimärer. Inte enbart tänka oss till revolutionen, utan redan nu känna den och dess glädje.