VÄGSKÄL
Det var den allra bästa av tider,
och det var den allra värsta.
Det var visdomens tid,
det var oförnuftets tid.
Det var både trons och vantrons epok.
Det var ljusets årstid och mörkrets årstid,
hoppets vår och förtvivlans vinter.
Allt låg framför oss,
och intet låg framför oss…
(Charles Dickens, Två städer 1859)

ORDNINGENS PARTI
Fascismens orginalitet består i att ha funnit en adekvat organisationsform för en social klass som alltid varit oförmögen att ha en enad struktur och en enhetlig ideologi: denna form är den mobiliserade armén. Milisen är därigenom det Nationella fascistpartiets kärna: det går inte att upplösa milisen utan att även hela partiet upplöses.
(Antonio Gramsci, Den italienska krisen, L’Ordine Nuovo, 1924)

FASCISM I
De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ’klassiska’ fascismen, som nu har hela landet i sitt grepp, består däri att fascisterna inte bara bildar mindre kontrarevolutionära, till tänderna beväpnade kamporganisationer utan även försöker genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småbourgeoisin, till och med i vissa delar av proletariatet, varvid de skickligt söker utnyttja alla missräkningarna över den så kallade demokratin.
(Komintern, Teser över Internationalens taktik, 1922)

FASCISM II
Både den teoretiska analysen och det senaste kvartseklets rika historiska erfarenheter har lika tydligt visat att fascismen alltid är den sista länken i ett speciellt politiskt kretslopp som består av följande: en ytterst allvarlig kris för det kapitalistiska samhället, en ökad radikalisering av arbetarklassen, ett ökat stöd för arbetarklassen och en längtan efter förändring inom småbourgeoisin i städerna och på landet, enorm förvirring inom storbourgeoisin, fega och förrädiska manövrar från dennes sida för att undvika en revolutionär höjdpunkt, utmattning av proletariatet, ökande förvirring och likgiltighet, allt värre social kris, misströstan och längtan efter förändring inom småbourgeoisin, som drabbats av en kollektiv neuros och är beredd att tro på underverk och vidta våldsamma åtgärder, ökande fientlighet gentemot proletariatet som svikit dess förväntningar. Detta är de förutsättningar som krävs för att ett fascistiskt parti snabbt ska kunna bildas och segra.
(Lev Trotskij, Bonapartism, fascism och krig, 1940).

REAKTION
Radikal och reaktionär lever tillsammans som i ett olyckligt äktenskap,
formade av varann, beroende av varann.
Men vi som är deras barn måste bryta oss loss.
Varje problem ropar på sitt eget språk.
Gå som en spårhund där sanningen trampade!
(Tomas Tranströmer, Om historien, 1966)

REAKTION II
Som politisk rörelse skiljer sig fascismen från andra politiska rörelser. Den utmärker sig genom valet av strategi, den ideologiska inriktningen, den sociala basen och förhållandet till de etablerade maktstrukturerna. Det är nödvändigt att väga in alla delarna. Man kan inte definiera fascismen genom att bryta loss en speciell aspekt, som till exempel våldet mot invandrare, föraktet för svaghet, den småborgerliga karaktären eller funktionen för kapitalet. För det finns inget enskilt element i fascismen som inte också finns i resten av samhället eller i andra politiska rörelser. Det som är unikt för fascismen är istället kombinationen av element.
(Hickory, Reaktionär mobilisering – medelklassen marscherar, Brand 1997)

MIKROFASCISM
[Anti-Oedipus pekar ut] den farligaste fienden, fascismen. Och inte bara den historiska fascismen – Hitlers och Mussolinis fascism som så effektivt lyckades mobilisera massornas begär – utan också fascismen inom oss alla, i våra huvuden och i vårt dagliga beteende.
Snuten i din skalle.
Fascismen som får oss att älska makt och att begära det som dominerar och exploaterar oss.[…]
Hur befriar vi vårt tal och våra handlingar, våra hjärtan och våra nöjen, från fascism? Hur blir vi kvitt fascismen som grott in i vårt dagliga beteende?
(M Foucault, Introduktion till en icke-fascistisk livsstil, förord till Deleuze och Guattaris Anti-Oedipus)

SOCIALA HÖGERN
Marknadifieringen av samhället spelar Sverigedemokraterna i händerna enligt följande formel: Först slår marknadsliberalismen sakta men säkert sönder samhället och därefter kommer de konservativa och reaktionära och läker ihop det. Liberalismen är en
privatiserande kraft. Den erkänner bara individer och inga kollektiv och när klasskänslan eller den kollektiva kvinnokampens gemenskaper försvagats – ja, då uppreser sig till slut i det liberaliserade och alltmer individualiserade samhället endast ett kollektiv
– invandrarna.
(Göran Greider, Metro 121112)

HÖGERPOPULISM I
När klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern samla folk runt andra konfliktlinjer. De framgångsrika högerpopulistiska partierna i Europa har exploaterat det identifikationsgap som uppstår mellan arbetarrörelsens ledande partiaktiva och många arbetarväljare som upplever sig övergivna och alienerade. Om vänsterpartiernas samhällskritik uppfattas som blott urbana eliters uppifrånochnedtyckande får högern brett spelrum. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi går bollen över till motståndarna. Så kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut).
(Ali Esbati, Från blått till brunt, hur högern fascistiseras, Högerns svarta bok)

HÖGERPOPULISM II
Förut hade de flesta länder ett mittenhögerparti och ett mittenvänsterparti. Idag blir det allt vanligare med ett enda
stort parti, låt oss kalla det kapitalets parti: teknokratiskt, ganska effektivt och halvprogressivt i sociala frågor. Den enda politiska kraft som utmanar detta är främlingsfientliga högerpopulister, vilket skapar en tragisk dynamik
(Slavoj Zizec, DN 101120)

HEGEMONI
Den ortodoxa marxismen saknade en förståelse av den ofta subtila men penetrerande formen av ideologisk kontroll och manipulation som, vid sidan av repressionen, understödde alla borgerliga institutioner. Hegemoni-begreppet fyllde detta tomrum genom att belysa den roll som olika världssyner eller ”organiserande principer” (trossystem, värderingar, myter, vanor osv) fyllde i att reproducera det kapitalistiska samhället, inte bara inom den statliga sfären och produktionen, utan även genom utbildningssystemet, media och kultur, religion, familjen och vardagslivet. I den utsträckning som de rådande ideologierna internaliserades i den allmänna befolkningen blev de sedda som ”sunt förnuft”. … För att en rörelse skulle lyckas behövde den bli ”mothegemonisk”. Den behövde underminera den borgerliga dominansen inom varje samhällssfär – inom sociala och maktrelationer, inom produktion, kultur, och utbildning – innan en ”frontalattack” mot staten kunde bli effektiv. Förstörelsen av gamla institutioner sågs av Gramsci ett steg i en långsiktig historisk modifiering av samhällskrafterna som skedde under ytan på de formella borgerliga strukturerna. En mothegemonisk politik skulle därför bedrivas mot snarare än igenom den existerande staten, genom att mobilisera till ett ”samhälleligt block”, eller ”revolutionärt historiskt block”.
(Carl Boggs, Gramsci and Eurocommuism, Radical America 1980)

METAPOLITIK
Först burade fascisterna in Antonio Gramsci och berövade honom hans liv. Nu försöker de ta hans teorier han skrev i fängelsecellen. Metapolitik är den bastard som uppstod när den franska nya högern vulgärläste Gramsci på 70-talet. Det är synen att förändrar man värderingar, problemformuleringar och åsikter förändrar man politiken i stort. Metapolitik är försöket att ändra politiken genom att ta kampen i politikens förstadium, kulturen. Att de som egentligen har makt i samhället inte är de som sitter på den ekonomiska eller politiska makten, utan på den kulturella, meningsskapande makten. De som har position i media, universitet och konst. Fienden blir då den ”politiska korrektheten”, ”multikulturalismen” och feminismen, skapad av de ”kulturmarxister” som ockuperar dessa kulturella rum. Målet med metapolitiska metoder är att väcka det ”slumrande folket”, rycka loss dem ur deras falska medvetande och törnrosasömn, för att en ny fascistisk politik ens ska vara möjlig.

KULTURDEBATT I
Brottas man med en gris så blir båda skitiga men grisen tycker det är roligt.
(Lars Hillersberg, 2001)

KULTURDEBATT II
Ett systematiskt försök till argumentation mot anstormningen av lösryckta påståenden drar ned motståndaren i kvicksand. Också för den som ”tar debatten” blir det nödvändigt att upprepa just de kombinationer av ord som likt koder blir meningsbärande, förlösande, när de uppträder tillsammans: islam och terrorism, muslimer och våldtäkt, icke-västlig och hedersmord. Medan en politisk kamp för, säg en progressiv skattepolitik, kan handla om att finna, förfina och framföra argument i en debatt, måste den som vill motverka främlingsfientlighet eller hets mot muslimer, snarare inse att den kampen föregår innan man har kommit till debattarenan – den handlar på ett mer djupgående sätt om vad man tillåter sig själv att debattera.
(Ali Esbati, Våga vägra ta debatten, 2011)

EXTREM MAKEOVER
Modern politik har därför utvecklat till ett mästerskap tekniken att skilja olika maktgruppers yttre propaganda från deras reella natur och syften. En reflex av detta är till exempel det politiska språket, som är fyllt av fraser och termer utan fast innebörd och med vilka i stort sett vilka maktpolitiska intressen som helst kan döljas. I ett sådant system av utvecklat och konstant dubbelspel har fascisterna mycket stora fördelar just genom sin obundenhet i fråga om yttre former. Därför kan fascismen också, särskilt under nuvarande förhållanden, uppträda bakom en rad olika skyltar, av vilka ingen ytligt sett behöver ha något att göra med vad de nu gängse definitionerna klassificerar som fascistiskt. Vi rör här vid ett ytterst väsentligt moment av det korporativa samhällets natur och fascismens roll i detta samhälle.
(Jörn Svensson, Vad är fascismen?, 1969)

KULTURKAMP
Under maktens kontroll är språket alltid ett uttryck för något annat än autentisk erfarenhet. Precis häri ligger möjligheten till en fullständig brytning. Förvirringen i språkets organisation har blivit så stor, att den av makten påtvingade kommunikationen avslöjar sig som ett bedrägeri och ett narrspel. … Informationen är maktens poesi (kontrapoesin för upprätthållandet av ordningen), den är den medialiserade förfalskningen av det som existerar. Poesin måste däremot förstås som den omedelbara kommunikationen i det verkliga och som detta verkligas verkliga förändring. Den är inget annat än det befriade språket; språket som återvinner sin rikedom och som genom att bryta sina påtvungna betydelser genast omfattar orden, musiken, skriken, gesterna, måleriet, matematiken, handlingarna. …
Det gäller inte att ställa poesin i revolutionens tjänst, utan att ställa revolutionen i poesins tjänst. Blott så undgår revolutionen att förråda sitt eget projekt. …
Varje revolution har sprungit fram ur poesin och förverkligats genom poesins kraft. Detta fenomen har undgått och undgår alltjämt revolutionens teoretiker (och man kan sannerligen inte uppfatta det såvida man fortfarande hänger fast vid den gamla uppfattningen om revolutionen eller poesin) men har vanligtvis observerats av kontrarevolutionärerna. Varhelst poesin dyker upp jagar den skräck i kontrarevolutionärerna…
(Raoul Vaneigem, All the kings men, Internationale Situationniste 1963)