Nummer 3, 2021 – Fackets kris

Sedan arbetarrörelsens första stapplande steg har fackföreningarna varit centrala för klasskampen under kapitalismen. Enade vi stå, söndrade vi falla; tillsammans är vi starka; solidariteten är vårt vapen. I alla länder ser arbetare behovet av att gå ihop för att kämpa tillsammans på sina arbetsplatser och i samhället i stort. Fackföreningar har tagit strid för och vunnit så gott som alla de förbättringar som kommit arbetarklassen till del de senaste 150 åren.

Facket är sedan länge en institution, en mängd organisationer som är sammankopplade med varandra och med olika delar av staten och näringslivet. Facket är en karriärväg för SSU-are med drömmar om Rosenbad såväl som för arbetare som tycker det verkar softare att vara ombudsman. Inte minst är fackliga förtroendeuppdrag ofta en språngbräda mot arbetsledande positioner för de som vill visa storcheferna hur god samarbetsanda de kan uppbåda. Vid sidan av de fackliga kolosserna finns det gräsrotsfack som inte sällan får kämpa lika mycket mot andra fackföreningar som mot arbetsköparna.

Facket står inte nödvändigtvis på arbetarnas sida. De olika fackförbunden är sällan överens, de representerar skilda intressen för de olika grupper de organiserar. Sen har facket också sitt eget intresse – utredarna, ombudsmännen, de förtroendevalda som är anställda av socialdemokraterna eller hoppas bli det. Facket agerar ofta förman och försöker disciplinera arbetare som vill kämpa för mer än det som ombudsmännen bestämt. Eller det som regeringen bestämt. Eller det som internationella handelsavtal bestämt.

Facket är desperat och villrådigt. Ställd inför en ny verklighet är ombudsmannakåren svarslös: osäkra anställningsformer, avtalsshopping, migrantarbetare, förstörda trygghetssystem. Medlemsantalet i LO har gått ner över 35 procent under en period då befolkningen i landet gått upp med över 20 procent. De tjänstemannaförbund som tvärtom växer gör det genom att locka med inkomstförsäkringar och andra förmåner, med basfacklig verksamhet som en eftertanke i bästa fall. Socialdemokraterna har övergett LO till förmån för centerpartiet. Det som återstår är en dröm om att allt ska bli som förut, enligt en ”svensk modell” som ingen riktigt kan förklara längre.

Inte konstigt att de olika förbunden i sin frustration ryker i luven på varandra, vid LAS- förhandlingar såväl som i avtalsrörelser. Det enda som facket känner sig säkert på är att stridsåtgärder inte fungerar längre. Strejkdagarna minskar stadigt år för år, ner till noll under pandemiåret 2020. Konflikt ska undvikas om det så är i direkt strid mot medlemmarnas beslut.

Det kommande facket är stridbart och i rörelse. Det utgår från arbetarnas vardag på jobbet, som jobbet faktiskt ser ut 2021: mångspråkigt, nätverkat, självorganiserat. Det föds ur behovet av att organisera solidarisk kraft för att säkerställa gemensamma behov, när gamla former slutat fungera. Likt fågel Fenix reser sig det kommande facket ur askan från det gamla.

En kommentar på “Nummer 3, 2021 – Fackets kris

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.