Kris i Landsorganisationen

En socialdemokratisk regering som ignorerar fackets vilja, öppna konflikter mellan förbunden och stadigt sjunkande medlemstal. Viktor Mauritz undersöker bakgrunden till den genomgripande krisen i LO.

Inbördeskrig om anställningstryggheten
I skrivande stund är det ingen överdrift att påstå att Landsorganisationen i Sverige, LO, befinner sig i en krisartad situation. Det handlar om svåra konflikter mellan medlemsförbunden och om relationen med Socialdemokraterna, men också om en mer djupgående utveckling de senaste årtiondena. Låt oss börja med de dramatiska turerna kring anställningstryggheten.

Januariavtalet 2019 innebar att den socialdemokratiska regeringen förde centerpartistisk politik, med försämringar av lagen om anställningsskydd, LAS, som en huvudpunkt. Det satte LO-förbunden i en rävsax. Å ena sidan medlemmarnas anställningstrygghet, å andra sidan lojalitet med Socialdemokraterna, partiet där stora delar av LO-byråkratin har varit anställda eller hoppas kunna bli anställda i framtiden.

Samtidigt som Svenskt Näringsliv tog initiativ till att förhandla centralt med LO om anställningstryggheten tillsatte regeringen en utredning som hade i uppgift att komma fram till att LAS skulle luckras upp. Stora delar av LO-förbunden var tveksamma till hur man skulle förhålla sig, de flesta i någon mån öppet kritiska mot regeringen. I november 2019 informerades så LO:s avtalsråd om att en liten grupp, avtalssekreterarna för LO, IF Metall och Handels, i hemlighet fört egna förhandlingar med Svenskt Näringsliv. De hade bland annat förhandlat bort att uppsägning av personliga skäl ska ha saklig grund, och allvarligt försämrat turordningsreglerna vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Sex av LO-förbunden, med Kommunal i spetsen, gick i taket och lämnade förhandlingarna om LAS helt.

Under hösten 2020 togs förhandlingarna upp på nytt och bröt samman på nytt två gånger om, återigen med Kommunal som de mest högljudda kritikerna till regeringens krav. Då slöt PTK (ett samarbete inom TCO och SACO för gemensamma förhandlingar för privatanställda) till sist ett eget avtal med Svenskt Näringsliv. LO sade enhälligt nej till avtalet, men IF Metall och – med en spektakulär 180 graders-manöver – Kommunal började sedan själva att förhandla på nytt. I december 2020 skrev de under det nya avtalet med två mindre justeringar, till regeringens jubel.

”Vi som förbund måste på allvar fundera på LO:s framtida roll som samordnare när IF Metall och Kommunal uppenbart skiter i allt som vi är överens om inom LO-familjen dagen efter att vi fattat beslut”, kommenterade Tommy Wreeth, ordförande i Transport, som också gick ut med att hans förbund nu övervägde att lämna samordningen i avtalsrörelserna. Avdelningar inom Transport köpte annonser i Kommunalarbetaren där de kallade avtalet för ett svek. Även Byggnads och Seko framförde hård kritik öppet. En utredning från LO-styrelsen konstaterade att IF Metall och Kommunal bröt mot LO-stadgarna, men stadgebrottet fick inga konsekvenser.

I juni presenterade regeringen så lagstiftningsförslag baserade på avtalet. En rad LO-förbund rasade, samtidigt som Kommunal och IF Metall fortsatte försvara förändringarna. Fastighets gick längst och deklarerade att de nu måste överväga att bryta samarbetet med Socialdemokraterna.

Ett märke ur tiden
Transports hot om att bryta med samordningen i avtalsrörelserna ska ses i ljuset av de omfattande konflikter gällande denna samordning som seglat upp på senare tid. Framförallt Kommunal och Pappers har varit mycket kritiska mot att inte få förhandla om högre löneökningar än de som avtalats inom industrin. Bakgrunden är det så kallade Industriavtalet, som förhandlades fram i slutet av 1990-talet som en del av de stora förändringarna i den svenska ekonomin som genomdrevs då. Det går ut på att nivån för löneökningarna i alla sektorer av ekonomin ska vägledas av en nivå som förhandlas för fem fackförbund i industrisektorn. Syftet med att införa detta så kallade ”märke” var att löneökningar skulle ske i måttlig takt, för att inte driva upp inflationen.

Men arbetsmarknaden och ekonomin förändras. Pappers har andra förutsättningar än IF Metall när det gäller vilka löneökningar de skulle kunna driva. Kommunal har å sin sida hamnat mer och mer efter övriga LO-förbund i lönenivåer för kvalificerat arbete. Eftersom ökningen blir samma i procent, blir den jämförelsevis större och större för de som redan har högre löner. I avtalsrörelsen 2020 försökte både Kommunal och Pappers att förhandla utanför märket, men var inte beredda att gå i strejk för sina krav och nöjde sig i slutändan med samma nivå som övriga förbund. Denna utveckling kan antas accelerera framöver, trots försök inom LO-byråkratin att hålla ihop förbunden.

Kanslister och arbetare
Vad är egentligen en fackförening? I uppslagsverk och i fackens egna beskrivningar fokuseras det på medlemmarna, arbetarna: en förening där arbetarna går samman för att stärka sina gemensamma intressen. I verkligheten är fackföreningar långt mer än så, och skiljer sig mycket från varandra. De 14 förbund som utgör Landsorganisationen i Sverige, LO, är komplexa institutioner. Utöver sina medlemmar kännetecknas de av professionaliserade kanslier och de har sedan länge institutionaliserade funktioner inom den svenska staten och politiken.

Det finns de som arbetar på LO:s kansli och inom LO-distrikten. Förbunden har sedan egna anställda på centrala kanslier och inom olika avdelningar runtom i landet. Det handlar om ombudsmän och andra som arbetar med organisering och förhandling, men också om utredare, sakkunniga och andra byråkrater. Personalen rekryteras från olika håll men en stark merit är i de flesta fall att ha varit aktiv inom SSU. Det är öppna dörrar mellan tjänster i facket och i övriga delar av socialdemokratin, med tidigare metallordföranden Stefan Löfven som det kanske främsta exemplet.

För att förstå situationen i dag, med allt mer omfattande konflikter inom LO samt mellan LO, Socialdemokraterna och kämpande arbetare, är det centralt att inte bara förstå LO och LO-förbunden som organisationer som representerar sina medlemmar. De är också präglade av tjänstemän med intressen som ofta skiljer sig från medlemmarnas, av s-märkt karriärism och av centraliserad disciplinering av initiativ underifrån. För att förstå LO-krisen måste arbetarklassen och LO-byråkratin analyseras som två separata grupper, med skilda intressen.

Byråkratins intresse är inte i första hand att flytta fram medlemmarnas positioner, utan att stärka eller åtminstone försvara den professionella delen av organisationen, som är det som för många av dem står för såväl anställningstrygghet som karriärvägar. På senare år har vi sett mycket tydliga exempel på detta, exempelvis då LO slöt upp bakom regeringens förslag på strejkförbud, eller då Kommunals förbundsstyrelse körde över eniga förtroendevalda delegationer i förhandlingar om kollektivavtal för privat omsorg.

Skiftande klasstruktur, sjunkande medlemstal
Om man lyfter blicken och ser bortom de avtalsmässiga eller riksdagspolitiska turerna de senaste åren, framträder en bild där det klassmässiga underlaget för LO:s styrkeposition i mitten av 1900-talet har undergrävts. Den nuvarande krisen förstås kanske bäst i ljuset av hur LO-byråkratin hanterat, eller snarare inte hanterat, denna underliggande långvariga utveckling.

Till att börja med har klassammansättningen i Sverige förändrats de senaste årtiondena [1]. Detta har nog inte undgått någon, men betydelsen av och komplexiteten i utvecklingen tenderar att underskattas. I början av 1960-talet arbetade över 30 procent av den svenska arbetskraften inom industrin, under 10 procent i den privata tjänstesektorn och omkring 15 procent i den offentliga sektorn. Vid 90-talskrisens utbrott var industrin nere på strax över 20 procent och den offentliga sektorn över 30, medan den privata tjänstesektorn i stort var oförändrad. 2017 var industrin nere på drygt 11 procent och den offentliga sektorn låg kvar strax under 30, medan den privata tjänstesektorn hade ökat till nästan 30 procent.

Men dessa dramatiska skillnader ger ändå inte hela bilden, även inom de olika sektorerna är klassammansättningen förändrad. En påtaglig skillnad är att andelen tjänstemän ökat kraftigt under de senaste årtiondena. Många sektorer av ekonomin domineras av tjänstemännen, och det är nu också lika många tjänstemän som arbetare inom industrin. En annan central förändring är den ökande prekariteten. Inom både privat och offentlig tjänstesektor har tim- och behovsanställningar ökat kraftigt sedan millennieskiftet, med gigarbete som den senaste och mest extrema formen. 2016 var runt 10 procent av alla arbetare i Sverige behovs- eller timanställda och andelen fortsätter öka i rask takt [2].

Förändringar i klassammansättningen handlar aldrig bara om arbetarklassen, utan hänger oundvikligen ihop med förändringar i kapitalet. Även om svenska industrikapitalister aldrig varit direkt fackföreningsvänliga så hade de, och har i viss mån fortfarande, mycket att vinna på att etablera samförstånd med företrädare för sina anställda arbetare. Tjänsteföretagens situation är annorlunda, eftersom de har ett mycket starkare behov av att hålla nere personalkostnader för att vara lönsamma. Deras framväxt under de senaste årtiondena återspeglas i förändringar av näringslivsorganisationernas prioriteringar. Tjänsteföretagens organisation Almega tagit en mycket aktiv roll, exempelvis gällande attackerna mot LAS.

Förändringarna i klassammansättningen är direkt kopplade till den kanske viktigaste faktorn i LO-krisen: medlemsantalet. Medlemsutvecklingen de senaste 30 åren har varit oerhört dålig.

”Går man tillbaka och tittar så har vi inte haft en sådan positiv medlemsutveckling sedan 1985. Det är ett historiskt resultat”, sade LO:s ombudsman Jonas Ivman till Sveriges Radio i slutet av december 2020. LO hade ökat sitt medlemstal jämfört med slutet av 2019 med ungefär 20 000 medlemmar, drygt en procent. En ökning med ytterligare 10 000 medlemmar skulle innebära att LO var tillbaka på 2017 års nivå. Lägg till ytterligare 100 000, så är det nästan i nivå med 2009. Sen är det bara 700 000 medlemmar kvar till nivån från 1987. Totalt handlar det om en minskning från drygt 2,2 miljoner LO-medlemmar i mitten av 80-talet till ungefär 1,4 miljoner i dagsläget.

LO-förbundens organisering har sedan länge varit som starkast i den högproduktiva industrin och bland fast anställda, två stadigt minskande grupper. Det framväxande skiktet av prekära, lågproduktiva arbetare i tjänstesektorn utgörs i hög grad av unga och migranter, ofta på små arbetsplatser och i många fall med arbeten där man knappt träffar sina kollegor. Att organisera under sådana förhållanden går på tvärs med hela LO:s organisationsmodell. I den privata tjänstesektorn är numera färre än hälften av alla arbetare fackligt anslutna. Den totala andelen arbetare som är med i facket har också sjunkit kraftigt, från 77 procent år 2006 till 60 procent år 2019.

Sedan 2008 har TCO och SACO fler medlemmar än LO och i dagsläget organiserar de omkring 60 procent av alla fackanslutna. Det är inte bara det att tjänstemännen blivit fler, till skillnad från arbetarna har organiseringsgraden bland dem dessutom ökat sedan millennieskiftet. De är också bättre avlönade, mer utbildade och de prioriteras högre av politiker i bägge blocken på både lokal och nationell nivå. LO var under efterkrigstiden och långt in på 90-talet den självklara fackliga hegemonen, med TCO och SACO släpandes efter i kölvattnet. Den ordningen ser nu alltmer avlägsen ut. PTK:s avtal om LAS med Svenskt Näringsliv kan kanske komma att bli en brytpunkt för en utveckling som varit på gång under lång tid, där LO tappar inflytande både i arbetslivet och i politiken.

 

 

Den vandöda modellen
Vid kongressen 1941 genomfördes anpassningar av LO:s stadgar i enlighet med saltsjöbadsavtalet, det huvudavtal från 1938 som utgör grunden till den ”svenska modellen” för samarbete mellan fackliga byråkrater, politiker och industrikapitalister. Förändringarna innebar att alla LO-förbund blev centralstyrda. Förbundsstyrelserna måste sedan dess kunna köra över medlemmar, klubbar och avdelningar när det gäller vilka avtal som ska godkännas eller avfärdas, och LO-styrelsen har i sin tur vetorätt över förbundsstyrelserna.

Från att ha varit en av de mest konfliktfyllda arbetsmarknaderna i Europa innan andra världskriget blev Sverige en av de lugnaste under efterkrigstiden. Dels genom fackligt centralstyre i samförstånd med politiker och kapitalister, dels genom en lång högkonjunktur med snabba reallöneökningar. Precis som i många jämförbara länder kom högkonjunkturen även arbetarklassen till del då den drevs av stark tillväxt i industrisektorn och en snabb utbyggnad av statlig välfärd och infrastruktur. I detta läge var det lätt för LO-byråkratins ombudsmän att sälja arbetsfred.

Den ”svenska modellen” kom så småningom att upplevas som långt mer etablerad än den kanske i själva verket var. Höga höns inom Socialdemokraterna och LO började se den som själva slutmålet för deras verksamhet, kronan på arbetarrörelsens verk. Inte som den kompromiss med stora eftergifter det i själva verket handlade om när det begav sig. När lönsamheten i den globala kapitalismen i slutet av 1960-talet började stagnera skulle det dock visa sig att saltsjöbadsandan trots allt inte var så ingrodd som det antogs i LO-borgen, vare sig bland arbetare eller kapitalister.

Med den vilda gruvstrejken i Norrbotten vintern 1969-70 inleddes en omsjungen våg av vilda strejker som svepte över Sverige. Trots att de innebar direkt konfrontation med LO-pampar och socialdemokratiska politiker, som aktivt ställde sig på motståndarsidan, innebar dessa år ett uppsving för antalet fackliga medlemmar. Även om LO-byråkratin var kvar i saltsjöbadsandan var arbetarklassen mer stridbar än på länge, både inom och emot facket. I efterhand kan vi se att efterkrigstidens kapitalistiska modell under 60-talet hamnade i en allt djupare kris och att de stora klasstriderna som följde handlade om hur den skulle lösas. Även kapitalistklassen var på krigsstigen.

LO-byråkratin och Socialdemokraterna höll inledningsvis fast i det gamla, rädda för att allt som de menade hade uppnåtts skulle förstöras av den ökade militansen bland arbetarna. Men då arbetslöshet och inflation fortsatte att skena iväg svängde de sedan helt. Saltsjöbadandans klasskompromisser övergick i ett allt tydligare fokus på att disciplinera arbetarklassen enligt kapitalets önskemål. Med förenade krafter kunde så pampar och kapitalister trycka tillbaka arbetarklassen och se till att brytningen med efterkrigstidens modell ledde till den nyliberalism som vi i dag känner alltför väl.

Arbetsfreden och klasskampen
Bland socialdemokratiska karriärister hade saltsjöbadsandan emellertid fått djupt fäste och har det än i dag. Trots, eller kanske till följd av, ständigt sjunkande medlemstal anses det mer och mer viktigt att bevara den ”svenska modellen” som arbetsgivarsidan till stor del slutade respektera för länge sedan. Alternativa vägar saknas för en förhandlingsinriktad organisation utan egentlig beredskap för konflikt.

Fackliga strider i Sverige är numera oftast rena läggmatcher, pysventiler för att manövrera ut missnöjda gräsrötter. I ett sådant läge blir det också allt svårare att hävda arbetsfredens värde vid förhandlingsbordet. Det som återstår blir att sälja den till reapris, med mer desperata specialerbjudanden för varje år som går. Danmark hade 2008-2018 i genomsnitt 300 000 strejkdagar per år, Norge 128 000 och Finland 84 000. Sverige hade 21 000. År 2018 strejkades det totalt 50 arbetsdagar i hela Sverige och år 2020 inte en enda.

Vi befinner oss återigen i en brytningstid, med kriser och skiften i såväl ekonomin som de politiska systemen. Än så länge utan någon större våg av vilda strejker i Sverige, men lyfter vi blicken ser vi hur militanta arbetare återigen intar scenen runtom i världen. Samtidigt börjar det sakta röra på sig också här, på pendeltåg, på vårdavdelningar, bland cykelbud.

LO-förbunden hamnar nu i alltmer olika positioner och intressekonflikterna mellan dem blir allt tydligare, samtidigt som de står rejält försvagade gentemot kapitalister, politiker och tjänstemannafack. Ingen bör bli förvånad om den fackliga kartan i Sverige ritas om rejält framöver.

Viktor Mauritz är medlem i redaktionskollektivet Brand

Illustration: Amalthea
Grafik: Oscar

 


[1] Vad är egentligen skillnaden på arbetare och tjänstemän? Är det en bra uppdelning för att förstå klass? Tveksamt. Men eftersom den fackliga organiseringen i Sverige i huvudsak baseras på denna uppdelning så spelar den stor roll för tankarna i denna artikel.

[2] Statistiken i detta avsnitt är i huvudsak hämtad från rapporten Den svenska modellen i en oviss tid: Fack, arbetsgivare och kollektivavtal på en föränderlig arbetsmarknad av Anders Kjellberg, publicerad 2020 av Arena Idé. Rekommenderad läsning för den som vill fördjupa sig.

3 kommentarer på “Kris i Landsorganisationen

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.