Det svenska 1917 och kvinnorna som gjorde historia

För hundra år sedan var Sverige ett land som verkade på randen till en revolution. Hungerupploppen under 1917 var omfattande protester och massaktioner runt om i Sverige. Dessa händelser innebar en samhällsomvälvning, och de kvinnor som gick rakt på maten kom så att förändra historiens gång.

Det var lördagen den 10 november 1918 och Stockholms socialdemokratiska arbetarekommun hade sedan veckor tillbaka mobiliserat för ett ”Arbetartåg” till riksdagen i syfte att sätta kraft bakom partiets livsmedelspolitik. Visserligen samregerade socialdemokraterna med liberalerna sedan hösten 1917, men regeringen var svag och oenig och stötte på patrull från högern i första kammaren för alla större reformer.

När massorna samlades på Norra Bantorget var stämningen febrig. Dagen innan hade budet om det oerhörda nått deltagarna. Det tyska kejsardömet hade störtats i en folkrevolution av krigströtta, uthungrade och strejkande arbetare. Matroser och soldater gjorde myteri, kvinnor plundrade livsmedelsbutiker. Tyskland hade utropats till socialistisk republik och proklamerat fred. På söndagen, den 11 november, skulle eldupphör komma att blåsas på världskrigets alla fronter.

Mitt i denna världsomvälvning satte sig Arbetartåget i Stockholm i rörelse. Från talarstolar uppförda kring lyktstolpar agiterade ledande socialdemokrater med Per Albin Hansson i spetsen för livsmedelskraven. Men nu hade allt blivit så mycket större. Från leden hurrades för rösträtt och republik. Och i täten för de tiotusen på väg mot riksdagshuset tågade tusentals arbetarkvinnor med Allmänna kvinnoklubbens röda nålar på kappslaget. De gick som en påminnelse om föregående vår då hungerupproret skakat om landet. Och som en varning om revolution.

Även våren 1917 hade präglats av revolutionen. Den 8 mars utbröt hungerupplopp i ryska Petrograd, kvinnor stormade brödbutiker, arbetarstrejker spred sig, utkommenderad militär gick över till de upproriskas sida. Det tog exakt en vecka, sen så föll det ryska tsardömet, den trehundraåriga Romanovska dynastin, självhärskardömet i jordens största statsbildning. Utmattat av det industriella världskriget, med miljoner stupade, svält och sönderfall sveptes tsarismens maktapparat bort av en revolution vars like inte skådats sedan franska revolutionens dagar. Stötvågen nådde snart det svenska samhället.

Sverige hade stått utanför världskriget, men krigstidens verkningar blev med tiden alltmer kännbara. Strax efter krigsutbrottet i augusti 1914 hade regeringen – den konservativa med Hammarskjöld i spetsen – tillsatt en statlig livsmedelskommission för att överblicka folkförsörjningen. Ja, för ett ögonblick förbjöds rentav livsmedelsexport, ett förbud som dock snabbt upphävdes under tryck från jordbruksintressen. Livsmedelskommissionens uppgift inskränktes till att föra statistik och rekommendera kommunal upplagring av spannmål, potatis, nedsaltning av fläsk och fisk med mera. Samtidigt ökade exporten snabbt av livsmedel till det krigförande Tyskland. Uppköpare, så kallade ”gulaschbaroner”, skar guld med täljkniv på den lönsamma handeln, lantmän satsade på exporten och priserna på kött, fläsk, smör och mjölk rakade i höjden. För industriorternas arbetarbefolkning kom mathållningen att bli alltmer beroende av rotfrukter som potatis och bröd, med brist och prishöjningar som följd. Samtidigt förhindrade världskrigets utveckling importen av spannmål och andra nödvändigheter.

Genom den så kallade ”borgfred” som proklamerats av socialdemokratin vid krigsutbrottet – alltså klassfred i fosterlandets namn med frysning av den facklig kampen – kom arbetarnas reallöner att falla. Med fördubbling av priserna på nödvändiga livsmedel blev brist och efterhand hunger en alltmer pockande och ovälkommen gäst i arbetarhemmen.

Regeringen tvingades agera. En statlig folkhushållningskommission inrättades med uppdraget att organisera upp ransonering och fördelning av nödvändiga livsmedel till befolkningen. Hösten 1916 ransonerades sockret, vid ingången till 1917 brödet. Därpå följde alltfler varor i ett växande och komplicerat system där ransoneringskort fördelades till de behövande delarna av befolkningen, i första hand utanför jordbruket. Den första veckan i april sänktes brödransonerna från 250 gram per dag och vuxen person till 200 gram. Det var droppen.

Inte bara Västervik

Nej, det började inte i Västervik. Den dåvarande industristaden vid Smålandskusten har i arbetarrörelsens historiografi länge fått framstå som stormsvalan inför vad som komma skulle. Inte utan goda skäl. När arbetarna vid Flinks stenhuggeri och hos byggmästare Larsson lördagen den 14 april tågade till den lokala brödbyrån och hotade kasta kronofogde Lindberg – eller var det möjligen expeditionsföraren, historierna går isär? – ut genom fönstret inleddes ett dramatiskt skede i staden. Den följande måndagen strejkade i stort sett samtliga arbetsplatsers nära tvåtusen industriarbetare. Vid ett massmöte under kvällen valdes en arbetarkommitté av syndikalister och vänstersocialdemokrater. En resolution antogs med krav på alltifrån kommunalt soppkök och potatisodling till åtta timmars arbetsdag, skattebefrielse för låga inkomster, rusdrycksförbud, stopp för militärövningar och höjning av arbetslönerna till förkrigsnivå. Det så kallade ”Västeviksmanifestet” spreds genom arbetarpressen som en löpeld över landet och antogs på mängder av dyrtids- och hungermöten. I själva Västervik kom ”Arbetarkommitten av den 16 april” att successivt ta kontroll över livsmedelsförsörjningen, inklusive priser och vinster, och även ordningens upprätthållande. Arbetarna i Västervik hade ”i ordets egentliga mening gjort revolution”, skrev journalisten Jolo vid femtioårsminnet.

Men versionen om Västervik som det svenska hungerupprorets vagga 1917 kom länge att placera en central faktor bakom händelseutvecklingen i skugga.

Likt arbetarrörelsens egen generella historieskrivning över 1900-talet, där manligt dominerade organisationer, aktioner och ledarskap länge kom att prägla framställningarna, blev stenhuggarna och byggnadsarbetarna i Västervik vägröjarna för den storm som våren 1917 blåste upp över hungrande industristäder och sågverksorter. Att kvinnor på många håll deltog, och gärna kritiserades i arbetarpressen för bristande disciplin och ”hysteri”, hörde till en slags berättelsernas marginal. När historikern Kjell Östberg genom åren envist upprepat att startpunkten var en annan, handlade det om att fördriva skuggorna och vinkla blicken annorlunda. ”Nej, nej, det började inte alls i Västervik den 14 april”, tjatade Östberg. ”Det var i Söderhamn den 11 april”.

På Söderhamns lilla museum draperar uppförstorade tidningsklipp från ortspressen väggar och golv. ”När kvinnorna gick i spetsen. Söderhamns kvinnor demonstrerar för bröd åt sina barn”, var temat för sommarens utställning som inleddes med en minnesmarsch i april.

De som 1917 kom att kallas ”skärgårdskvinnorna” hade den 11 april samlats vid Åsbacka strax norr om Sandarne och Långrör för att tåga den långa vägen upp genom Stugsund till det pampiga rådhuset i Söderhamn. Där framförde de sina krav till den kommunala brödbyråns ordförande. ”Bort med korten – giv oss bröd!”, formulerades protesten mot de sänkta ransonerna.

Egentligen, framhåller utställningen liksom SVT:s UR-dokumentär ”Skitåret 1917” som rullar i entrén, handlade det om kvinnor från sågverksorterna längs kusten där hungern blivit alltmer kännbar. Och i centrum på museet lyfts fyra kvinnor som tog initiativ till protesten fram, med bilder, livsberättelser och i något fall efterlämnade sybehör, en kokbok och pappersfjärilar…

Massaktioner från en kvarts miljon människor

Med liknande gestaltning och inlevelse kunde en bonad av hungerupprorets historia 1917 vävas över hela Sverige där kvinnor försökte skaffa mat på borden och få hushållningen att fungera. Protesten i Söderhamn följdes av potatisupplopp i Malmö och Söderköping, kvinnoprotester i Råå och Karlstad. När stenhuggeriarbetarna i Västervik tågade ut från sina arbetsplatser var lavinen redan i rullning. Tredje och fjärde veckan i april drog hungerprotesterna genom landet i en omfattning som aldrig tidigare skådats. Från Korsnäs sågverk i Bomhus tågade kvinnor i tusental halvmilen till rådhuset i Gävle med krav på bröd. I Helsingborg samlades ett par tusen kvinnor ”på några minuter”. Halmstad, Finspång, Hudiksvall, Borlänge, Bollnäs, Södertälje, Hofors, Norrköping… i tusentals samlades kvinnor för att i ordnade demonstrationer föra fram sin krav på ökade brödransoner, sänkta mjölkpriser, tvångsrekvisitioner av livsmedelsförråd och rannsakning av spekulanter.

Till demonstrationerna kom inventeringar och tvångsköp. En grupp husmödrar klev in i en butik och krävde att få visitera bakom disken och i förråden. Meningen var att kontrollera att inga livsmedel undanhölls för prisspekulation och svarta börshandel. Påträffades sådana varor kunde de tvångsköpas, ibland till de besökandes egna priser. Inventeringarna växte till massaktioner som kunde omfatta hundratals, ja tusentals personer när exemplen spred sig och även manliga arbetare började delta. I Göteborg inventerade hundratals varvsarbetare förråd och lantbruk efter potatis. I Ådalen tågade tusentals sågverksarbetare ut på landsbygden för att visitera källare och förråd. Den största och mest omtalade aktionen har kallats Nylandsmarschen där kanske över femtusen deltog. Historikern Carl Göran Andrae har beräknat att minst en kvarts miljon människor deltog i demonstrationer, inventeringar och andra hungeraktioner de två sista veckorna i april 1917.

För myndigheterna växte oron när även de värnpliktiga soldaterna på landets regementen genomförde hungerprotester och på flera håll, uniformerade och i sluten trupp, anslöt sig till hungerdemonstranterna. De anarkistiskt präglade ungsocialisterna hade tillsammans med socialdemokratiska ungdomsklubbar bildat föreningar ”Soldater Arbetare” som livligt agiterade på förbanden mot militarismen och för ”förbrödring” mellan arbetare och soldater. Vid flera tillfällen, som i Ådalen där militär tillkallats för att hålla ”massorna” i schack, kunde befälet inte lita på manskapet som öppet fraterniserade med arbetarna. Just så hade ju utvecklingen i Petrograd glidit de styrande ur händerna.

Extremt akut blev läget när Stockholms polismästare och överståthållare i hemlighet byggde upp en väpnad så kallad skyddskår, ett ”borgargarde” av tretusenfemhundra statstjänstemän, studenter och landstormsmän med polismans befogenheter och uppgift att avvärja oroligheter. När planen blev känd manade socialdemokratiska ungdomsförbundet till allmän arbetarbeväpning och Föreningen Soldater Arbetare annonserade inskrivning hos ungdomsklubben Revolt till Stockholms röda arbetargarde. Svensk militär försattes i högsta larmberedskap och militära spioner jagade vapengömmor hos ungdomsklubbar utifall revolution förbereddes till första maj. Inför risken av väpnade sammanstötningar upplöste regeringen, nu under högermannen Carl Swartz ledning sedan Hammarskjöld tvingats avgå, den planerade skyddskåren.

1917 års förstamajdemonstrationer slog alla rekord med kanske bortåt sexhundratusen deltagare i landet, av en befolkning på inte sex miljoner människor varav sjuttio procent på landsbygden. Socialdemokratin hade splittrats i februari och vänsterfalangen var på väg att i maj bilda ett nytt socialdemokratiskt vänsterparti.

Det fanns en uppenbar skillnad mellan de spontana hungerprotesterna och den socialdemokratiskt anförda arbetarrörelsens inriktning. Medan hungeraktionerna handlade om att omedelbart sätta mat på bordet, ja att omfördela och erövra livsmedel, undersöka tillgångar och klämma åt spekulanter, gällde socialdemokratins planer den politiska makten och rösträtten. Så skulle högerstyret vältas över ända och vägen öppnas för någon typ av socialistisk politik och samhällsförändring. I de spontana aktionerna återfanns inga sådana politiska paroller. Från den första veckan i maj skulle denna skillnad komma att skärpas.

Vilken väg?

Den socialdemokratiska partiledningen, riksdagsgruppen och LO-ledningen proklamerade den 7 maj ”1917 års arbetarkommitté” som central ledning för hungeraktionerna och alla de lokala dyrtidskommittéer och arbetarråd som tillkommit under protesterna. De handlade om alltifrån tillfälliga utskott för att genomföra demonstrationer och bära fram krav till mer organiserade rådsförsamlingar av Västerviks typ. På flera håll, som i Ådalen, Härnösand och Södertälje bildades efterhand lokala arbetarparlament med representation från ortens olika arbetarorganisationer för att driva dyrtidskampen. Likt i Västervik tillvann sig råden olika grader av inflytande över livsmedelshandeln och fördelningen. Från ”1917 års arbetarkommitté” manades hungerdemonstranterna att upphöra med olagligheter som inventeringar, tvångsköp och trots mot polismakten. Bara ett par dagar dagar innan den socialdemokratiska kampanjkommittén proklamerats hade våldsamma drabbningar ägt rum mellan hungeraktioner och polis i Norrköping, Göteborg och Stockholm. I Norrköping hade hundratals förtvivlade kvinnor på fredagen den 4 maj visiterat bagerier och brödbutiker, plundrat ett charkuteri och inventerat lantbruk i omgivningarna. Under lördagen utbröt våldsamma kravaller i Göteborg, ”brödupproret”, när ångbagerier plundrades och militära husarer sattes in för att rensa stadsdelarna. På Södermalm i Stockholm drabbade kvinnor på jakt efter potatis samman med polis i en ”potatisrevolution” som kom att inbegripa tusentals södermalmsbor.

Vartåt skulle det hela barka? Medan den etablerade socialdemokratin sökte kanalisera in protesterna till frågan om författningsrevision, rösträtt och höstens val hoppades syndikalisterna utveckla den rent ekonomiska kampen till revolution i den syndikalistiska sociala meningen, alltså arbetarnas maktövertagande i produktionen. Även den socialdemokratiska vänstern tänkte sig revolution, men som en ”landsomfattande massaktion” för att störta högerregeringen. Vid ett massmöte i Stockholm den 6 juni proklamerade vänsterkrafterna sitt eget paraply för hungerrörelsen, Arbetarnas landsråd, av någon kallad ”Sveriges Petrogradsovjet”. Förhoppningen var att erkännas av råden och kommittéerna runt om i landet för att samordna kampen och leda en kommande ”massaktion” för arbetarnas krav. Medan ”1917 års arbetarkommitté” således propagerade för val, rösträtt och regeringsskifte förespråkade Arbetarnas landsråd storstrejk för i stort sett de krav som återfanns i Västerviksmanifestet. I en kompromiss mellan syndikalisterna och den socialdemokratiska vänstern utelämnades krav på rösträtt och regeringsskifte.

I verkligheten hade dock den upproriska flodvågen bedarrat. Hungerrevolten på Seskarön söder om Haparanda de sista dagarna i maj, där militär sattes in och för ett ögonblick avväpnades av sågverksarbetarna, var det sista utbrottet. Men då hade redan en del av lokala råden och aktionskommittéerna splittrats efter den organiserade arbetarrörelsens olika linjer.

Världen vände

Men kanske än viktigare för det fortsatta förloppet var det materiella. Med sommaren kom de första skördarna, regeringen lyckades få loss fem svenska lastfartyg med spannmål från brittiska hamnar och, av kanske än större betydelse, kvinnor med praktisk kunskap om livsmedel och hushållning drogs aktivt in i kristidsorganisationerna och flera krav från Västerviksmanifestet började realiseras. Allmänna soppkök och matsalar med måltider till självkostnadspris inrättades på flera håll, kommunal mark uppläts för potatisodling och sättpotatis fördelades till behövande. Flera av vår tids koloniträdgårdsföreningar daterar sig till krigstidens nödår. Ransoneringskort samlades in från dem som hade sitt på det torra och fördelades där de gjorde bättre nytta. Folkhushållningskommissionens särskilda kvinnoråd gav ut kokböcker och höll kurser i huhsållsekonomi och beredningen av surrogatprodukter. Något som fick syndikalisten Hilma Hovstedt, aktiv i Arbetarnas landsråd och ledande under hungeraktionerna i Halmstad, att förbanna över medelklasskvinnornas okunnighet om hur det stod till i fattiga hem: ”Den smula mjöl som erhålles kunna nog arbetarhustrurna göra bröd av.

Högern föll i höstens val och liberalerna bildade regering med socialdemokraterna. Högern i första kammaren stod emot kraven på rösträtt i enlighet med den forne statsministern Hjalmar Hammarskjölds ord: ”Förtryck ovanifrån är svårt, förtryck nerifrån, från massan, är olidligt.” Bolsjevikrevolutionen i Ryssland den första veckan i november väckte stora förväntningar på ”jord, fred och bröd”, inte bara i Ryssland, men med den röda sidans blodiga nederlag i finska inbördeskriget våren 1918 släcktes även det hoppet. Och världskriget hamrade skoningslöst vidare. Under sensommaren utbröt ”Spanska sjukan”, en influensaepidemi som tog livet av tiotusentals svenskar. Alltmedan livsmedelskrisen åter förvärrades.

Det var då världen åter vände, Tyskland gjorde revolution, freden proklamerades och Arbetartåget i den lilla nordliga huvudstaden Stockholm satte sig i rörelse mot riksdagshuset. Med de tusen arbetarkvinnorna i spetsen som en påminnelse om hungerupproret våren innan, inledde de några veckor där, med socialdemokraten Gustav Möllers ord, högern tvingades välja mellan revolution och rösträtt. Den socialdemokratiska vänstern bullrade om socialistisk republik grundad på arbetar-, soldat- och bonderåd medan självaste Per Albin Hansson hotade med revolution. Så med hungerupproret 1917 i rysande färskt minne och den tyska revolutionen flåsande i nacken valde förstakammarhögern i december att svälja den allmänna och lika rösträttens sura äpple.

Det vi gärna kallar det ”demokratiska genombrottet” skedde varken 1919 eller 1921 eller var ett resultat av nog så hängivna och självuppoffrande liberaler och rösträttskvinnor. Jovisst, de spelade viktiga roller för att år efter år uthålligt driva frågorna mot alla högerodds, men den sociala kraften bakom omvälvningen var arbetarrörelsen och ”massorna” av arbetarklassens kvinnor och män som reste sig mot den rådande överhetsmakten. Med den europeiska revolutionen i ryggen utgjorde de en formidabel sprängkraft som ingen kunde nonchalera.

Arbetarrörelsens olika grenar sökte lotsa in de spontana hungeraktionerna i sina respektive projekt som var långt ifrån utredda och glasklara, i synnerhet inte hur vägen skulle gå vidare från regeringsskifte och rösträtt, eller från massaktion och störtandet av högerstyret, eller från social revolution underifrån för makt över produktionsmedlen. I den lotsningen kom organisationerna att ta kommandot, och där dominerade männen, inte minst med sin kritik av kvinnornas brist på organisering och självdisciplin för högre och längre ställda mål. Försök gjordes att integrera kvinnor i råden, genom att kooperativa kvinnogillen representerades, eller som i Härnösand där särskilda möten med husmödrar kunde utse ombud. Men den närmast fullständiga dominansen av män i arbetarrörelsens ledande organisationsvärld kom i stort också att prägla arbetarråden, även om kvinnor kunde ansvara för särskilda livsmedelskommittéer som övervakade priser och förde bok över spekulanter.

Historien om 1917, arbetarrörelsen och det demokratiska genombrottet har länge förpassat arbetarkvinnorna till skuggan. Att de nu börjat uppmärksammas, och kan lysa från väggarna på ett litet hälsingskt museum ger oss bredare och djupare innebörder av vad som utspelade sig för hundra år sedan när kvinnorna, med historikern Yvonne Hirdmans ord, ”gick rakt på maten” utan att väja för överheten eller trassla bort sig i stora ord.

I Söderhamn organiserades den utlösande demonstrationen 11 april plus ytterligare en tio dagar senare av Anna Karolina Jonsson, 37 år från Långrör, Karin Östlund, 47 år också i Långrör, Hilma Katarina Pettersson, 45 år från Östansjö, Anna Maria Sjögren, 67 år i Grundvik och Inez Wickström, 29 år som bildade den första socialdemokratiska kvinnoklubben på orten. Deras ansikten och livshistoria mötte sommarens besökare i Söderhamn. De var fem av hundratusentals som förändrade vår historia.

Text: Håkan Blomqvist
Illustration: Ylva Oknelid + hanna LT

En kommentar på “Det svenska 1917 och kvinnorna som gjorde historia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *