D som i demokrati

Antagonism
Först när vi erkänner ”det politiska” i dess antagonistiska dimension blir vi i stånd att ställa de frågor som är centrala för den demokratiska politiken. Med all respekt för de liberala teoretikerna handlar denna fråga inte om hur man bäst ska förhandla fram en kompromiss mellan motstridiga intressen, inte heller om hur man når en ”rationell”, det vill säga fullständigt inkluderande, konsensus, utan några som helst undantag. Oaktat vad många liberaler vill få oss att tro är den demokratiska politikens syfte inte att överbrygga klyftan mellan vi och de utan att finna olika sätt att etablera denna klyfta. Vad demokratin kräver är att distinktionen mellan vi och de stakas ut på ett sätt som går att förena med den pluarlism som är en bestämmande egenskap hos den moderna demokratin.
Chantal Mouffe, Om det politiska, 2005

Folkmakt
Den som noggrant studerar följderna av dessa tumult kommer inte att finna att de ledde till någon förvisning eller något våld som var till nackdel för det allmänna bästa, utan till lagar och institutioner som tjänade den allmänna friheten. Någon säger kanske att medlen var extraordinära, nästan barbariska, då man såg hur folket samlades för att skrika mot senaten, hur man i senaten skrek mot folket, hur män sprang besinningslöst genom gatorna, bodar stängdes och alla plebejer gav sig av från Rom – allt händer som minst sagt skrämmer alla som läser om dem. Till detta säger jag att varje stad bör försäkra sig om att folk kan få utlopp för sin ambition och särskilt städer som i viktiga frågor vill stödja sig på folket. Rom tillhörde de städer som gick till väga så. Om folket ville genomdriva en viss lag, begagnade de antingen ett av de sätt som redan nämnts eller också vägrade de att ta värvning för att gå i krig, så att det blev nödvändigt att i någon mån gå dem till mötes för att lugna dem. Fria medborgares krav skadar sällan frihetens sak, ty de beror antingen på att de är förtryckta eller är rädda för att bli det.
Niccolò Machiavelli, Republiken, 1531

Demokratihotet
Antifascismens egentliga natur handlar om att bekämpa fascismen genom att försvara demokratin: man kämpar inte längre mot kapitalismen utan försöker hindra att kapitalismen gör bruk av sitt ”totalitära val”. Eftersom socialismen anses vara äkta demokrati, och kapitalismen ses som en accelerande tendens mot fascism, glöms de verkliga motsättningarna bort. Nämligen de mellan proletariatet och kapitalet, kommunismen och lönearbetet, proletariatet och staten, istället för dessa pressenteras demokrati mot fascism som kärnan i det revolutionära perspektivet. […]
När den sociala kritiken reduceras till antifascistiskt motstånd, engagerar sig den sociala kritiken högtidligt för all, som den en gång kritiserade, och ger upp tanken om ett ”bortom”. Revolutionen ersätts med gradualism, en variant av ”den fredliga övergången till socialism” som en gång förespråkades av kommunistpartierna, och som förlöjligades för trettio år sedan av alla som var seriösa med att de ville förändra världen. Urartningen är påtaglig.
Gilles Dauvé, När uppror dör, 1979

Självförvaltning
Med hänsyn till att det enda målet för en revolutionär organisation är avskaffandet av de existerande klasserna på ett sådant sätt att det inte medför en ny uppdelning i samhället betraktar vi som revolutionär varje organisation som konsekvent fullföljer det internationella förverkligandet av arbetarrådens absoluta makt, så som erfarenheterna från detta århundradets proletära revolutioner har skissat det. Antingen presenterar en sådan organisation en helhetskritik av världen, eller så är den ingenting. [..] En sådan organisation antar vardagslivets avkoloniserande som första och sista punkten i sitt program. Av den anledningen är inte dess mål massornas självförvaltning av den bestående världen, utan denna världs ständiga förändring. Den innebär den radikala kritiken av den politiska ekonomin, upphävandet av varan och lönearbetet. I sin egen uppbyggnad förkastar en sådan organisation varje kopia av de hierarkiska förhållandena i den förhärskande världen. Den enda begränsningen för deltagande i dess totala demokrati är alla deltagares erkännande och egna tillägnande av sammanhanget i dess kritik: detta sammanhang måste upprätthållas både i den riktigt formulerade kritiska teorin och i föreningen mellan denna och den praktiska verksamheten.
Situationistiska internationalen, Minimidefinition av en revolutionär organisation, 1966

Folkviljan
Hur vet vi att de som säger emot och gör uppror representerar folkviljan på ett djupare sätt än folkets officiella representanter? Det vet vi aldrig, menar Rancière. Vi är fångade i en oändlig kedja av representationer som var och en gör anspråk på att vara folkröstens trogna tolk. Vox populi, folkets röst, finns strängt taget inte. Det finns röster – upprörda, anspända, polemiska och förtvivlade – som alltid tuktar och ramar in det folkväsen som de vill ställa fram. Folket övertar alltid den brytning som talas av dess språkrör. Ingen har någonsin hört folket tala rent. Vi är instängda i detta spel av representationer, av ramar som ligger inuti ramar som ligger inuti ramar, så att själva saken förblir övertäckt. Folkets land ligger där dessa representationer upphör, på den plats där folket vilar i sitt eget vara utan behov av att representera sig politiskt, estetiskt, vetenskapligt.
Stefan Jonsson, Tre revolutioner, 2005

Massorna
De tidiga artonhundratalets upptäckt av siffrornas makt ledde också till en intensiv debatt om massorna. Allt som behövs är en lätt vinkling av termerna […] och vi glider från föreställningen om att det demokratiska samhället styrs av ”obegränsat antal” till påståendet att det regeras av de många, av mängden, av massorna. När franska revolutionen ägde rum tillhörde dessa termer matematikens fält. Det engelska ordet ”mass”, i likhet med franskans ”masse”, användes 1789 uteslutande för att ange en obestämd kvantitet av vilken substans som helst. Efter revolutionen började samhällsobservatörer och statsvetare använda samma termer när de hänvisade till den oräkneliga mängd av människor som plötsligt måste räknas in i politikens kalkyler. Det var förstås inte de demokratiska idéerna som frambringade massorna; tvärtom. Den moderna demokratin tycks ha uppstått därför att ett ”obegränsat antal” människor gjorde sin närvaro känd för de styrande skikten och krävde politiska rättigheter.
Stefan Jonsson, Tre revolutioner, 2005

Självbestämmande
Vi vill ha frihet. Vi vill ha rätt att själva bstämma över vårt svarta samhälle. Vi anser att svarta människor inte kommer att bli fria förrän vi har möjlighet att själva bestämma över vårt öde.
Punkt ett i Svarta pantrarnas tiopunktsprogram

Supervalår
Varför tycks det här vara ett så explosivt politiskt år? Därför att det är politikens år. Det är i år som alla vita politiker kommer till det svarta samhället. Man ser aldrig av dem utom i valtider. Man hittar dem inte förrän till valet. Då kommer de med sina falska löften och med sina falska löften ger de näring åt våra besvikelser. Detta kommer bara att förvärra situationen. […] Ni och jag har aldrig sett demokrati. Allt vi har sett är hyckleri. När vi idag höger blicken och ser oss omkring i Amerika ser vi inte på Amerika genom ögonen på någon som har njutit av frukterna av amerikanismen. Vi ser på Amerika med ögonen hos amerikanismens offer. Vi kan inte upptäcka någon amerikansk dröm, vi har bara sett den amerikanska mardrömmen.
Malcolm X, Röstsedeln eller kulan, 1964

Accelerad demokrati
Det överväldigande privigierandet av demokratin som process måste lämnas bakom oss. En stor del av den ”radikala” vänsterns fetischering av öppenhet, horisontalitet och inkludering bereder idag väg för ineffektivitet. Även sekretessen, vertikaliteten och uteslutandet har alla sin plats i ett effektivt politiskt handlande (om än inte, så klart, uteslutande i en sådan). Demokratin kan enkelt definieras genom sina medel – inte via röstande, diskussion eller generalförsamlingar. Verklig demokrati måste definieras genom sitt mål, det vill säga ett kollektivt självbestämmande. Detta är ett projekt som måste liera politiken med upplysningens arv, eftersom det bara är genom att utnyttja vår förmåga att förstå oss själva och vår (sociala, tekniska, ekonomiska och psykologiska) värld bättre som vi kan komma att styra oss själva. Vi måste förutsätta en kollektivt kontrollerad legitim och vertikal auktoritet utöver de horisontellt sprida socialitetsformerna för att undivka att bli slavar under antingen en tyrannisk totalitär centralism eller en oberäknerlig ordning som växer bortom vår kontroll. Planens befälhavare måste liera sig med det förbättrade nätverkets ordning.
Alex Williams, Nick Srnisec, Det accelerationistiska manifestet

Institution
Originally this set up was to serve society
Now the roles have been reversed
That want society to serve the institutions
Stereolab, Tomorrow Is Already Here, 1996

Representation
Småbönderna utgör en oerhörd massa, vars medlemmar lever under samma förhållanden men utan att komma i mångsidig beröring med varandra. Deras produktionssätt isolerar dem från varandra i stället för att bringa dem att umgås med varandra. Isoleringen gynnas av de dåliga kommunikationsmedlen i Frankrike och av böndernas fattigdom. Den jordlapp de brukar, parcellen, tillåter ingen arbetsdelning i driften, inget utnyttjande av vetenskapen, alltså ingen mångsidig utveckling, inga olikartade talanger, inga rika samhälleliga förhållanden. Varje enskild bondefamilj är nästan självförsörjande, producerar själv omedelbart största delen av vad den konsumerar och får sålunda sina livsförnödenheter mer genom byte med naturen än genom umgänge med samhället. Parcellen, bonden och familjen; bredvid en annan parcell, en annan bonde och en annan familj. Några dussin av dem bildar en by och några dussin byar ett departement. På så sätt bildas den stora massan av den franska nationen helt enkelt genom addition av lika storheter, ungefär som en säck med potatis bildar en potatissäck. För så vitt miljoner familjer lever under ekonomiska existensbetingelser, som skiljer deras levnadssätt, deras intressen och deras bildning från de andra klassernas och ställer dem i fientligt förhållande till dessa, bildar de en klass. För så vitt det endast finns ett lokalt samband mellan småbönderna, för så vitt inte överensstämmelsen i deras intressen skapar någon gemenskap, någon nationell förbindelse och någon politisk organisation bland dem, bildar de inte någon klass. De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande, vare sig genom parlamentet eller genom ett konvent. De kan inte representera sig själva, de måste representeras. Deras representant måste samtidigt uppträda som deras herre och som en auktoritet över dem, som en oinskränkt regeringsmakt, som beskyddar dem mot de andra klasserna och sänder dem regn och solsken från ovan.
Karl Marx, Louis Bonapartes adertonde Brumaire, 1852

Majoritetsstyre
Demokratin, flertalets makt, hör inte till det goda. Den är ett medel för att uppnå det goda som med rätt eller orätt anses fungera. Om Weimarrepubliken istället för Hitler hade beslutat att på strängt parlametarisk och laglig väg sätta judarna i koncentrationsläger och tortera dem till döds med utstuderade metoder hade dessa tortyrmetoder inte varit ett dugg mer berättigade än de är nu. Och något sådant är inte alls otänkbart. Endast det rätta är berättigat. Brott och lögnen är det aldrig.
Simone Weil, Om de politiska partiernas allmänna avskaffande, 1943

Demokrati
I demokratin, i demokratins historia, finner vi nämligen att en förtryckande praktik och ett projekt för frigörelse knyts samman – och de två momenten existerar alltid tillsammans, de är förenade. Under bestämda skeden (krisperioder, undantagstillstånd) hamnar dessa två dimensioner i konflikt med varandra. Under andra villkor (som i vår tid […]) är de integrerade. Men demokratins två dimensioner – den förtryckande praktiken och frigörelseprojektet – är inte två olika ansikten, de är demokratins enda ansikte, dess Janusansikte. Beroende på hur maktbalansen mellan samhällets översta och lägsta skikt är etablerat, artikulerat och konstituerat, så är det ena ansiktet biland mer synligt än det andra. Under nuvarande förhållanden tror jag att maktbalansen väger över på den ena sidan – den sida som är oss fientlig – till den grad att vi endast kan se ett ansikte. Det är orsaken till att demokratin inte längre ens är det bästa av de sämsta styrelseskicken. Demokratin är den enda ordning som finns. Det vill säga: det finns ingenting utanför demokratin.
Mario Tronti, Till en kritik av den politiska demokratin, 2009

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *