Ett hem, en gemenskap. Som man skapar, bygger tillsammans. Som sedan tas ifrån en. Försvinner.
– Jag är en helt annan människa nu än vad jag var före ockupationen. Det går nästan inte att förklara. Jag blev vuxen, jag blev politisk, jag blev ansvarstagande och… äh, fan jag blev rätt mycket bättre. Jag fick en familj, också.

Gotlands Svarta Får. Så kallade de sig, gruppen som hösten 2009 ockuperade det nedlagda äldreboendet Göransgården i Visby. Emma Kloth var en av dem.
– Efter att ockupationen tog slut hände väldigt lite i Visby, folk prioriterade annat i sina liv och det blev tråkigt, tomt och ensamt. Jag behövde göra någon slags bearbetning och reda ut vad det var som hade hänt egentligen och började skriva.
Som specialarbete i trean på gymnasiet tjatade hon sig till att få göra en bok: ”Sagan om Göransgården – Vi drömmer fortfarande”.
– För det mesta var det skitkul att skriva. Jag började minnas en massa jätteroliga anekdoter och började formulera och peta på språket, fick bestämma själv vad som skulle modifieras och slipas till lite och vad som skulle lämnas helt ärligt. Samtidigt var det lite jobbigt, till exempel att tänka tillbaka på nasse-veckorna. Fast vi hade ju så himla skoj till och med då, så… Överlag har det varit jävligt kul och jävligt svettigt.

”Från S:t Görans ruin kommer det ett tjugotal svartklädda män med vita armbindlar och maskering. Dom går helt tysta men målmedvetet med långa jämna steg och dom närmar sig snabbt. På taket står ni handfallna några sekunder innan ni börjar prata med varandra. Vad ska ni göra? Vilka är dom? Smäller det nu? Ska ni ringa polisen? Dom vill ju inte hjälpa er.”

”Sagan om Göransgården” är inte renodlat dokumentär. Snarare en verklighetsförankrad roman eller saga, skriver Emma i förordet. Ändå ger den en ganska bra bild av de där månaderna. Månader av matdumpstring och rackning, stormöten och taktiktänk, fester, workshops och häng. Månader av: Konflikter. Alkohol. Poliser. Nazister.
– Det finns en jättestor risk att folk blir utbrända och jag tror att det är skitsvårt att undvika det. Men jag tror att man kan hjälpa varandra att inte bli det genom att ha ”må-rundor” på möten, där inte alla svaren är ”äh, jag mår bra, nästa” utan att man faktiskt tänker igenom hur man själv mår och är uppmärksam på allas välmående. Och om man ändå blir utbränd: Vila! Man måste inte göra saker hela tiden. Det är okej att säga att man inte pallar mer och sen bara sova i en vecka.

”Många av dom boende på Göransgården som inte räknat med att det skulle finnas fiender har flyttat ut. Övergett er, tänker du. Du tror att dom allra flesta tänker det, men ingen säger det högt. Att påpeka sina kamraters brist på solidaritet har ofta varit tabu i huset.”

Boken handlar om allt det där som är en människas liv, mitt i en kamp för något större. Den subjektiva upplevelsen av det som analyseras, det som medieras, det som ifrågasätts eller hyllas. Men också: Ett kollektiv som kläs i ord. En kamp som berättas.
Skaffa en handledare. Det är Emmas tips till andra som bär på en historia, som vill skriva en bok. Någon man litar på, någon man gillar, någon som är bra på att ge konstruktiv kritik.
– Man kan ha flera. Jag hade typ… sex eller sju stycken. Tänk inte så mycket på att du ska skriva en bok eller att det måste bli bra eller att det måste bli på ett visst sätt. Bara skriv istället, gå in och redigera sen, då tycker jag att man får ett bättre flyt i texten, samtidigt som man inte självcensurerar så himla mycket. Redigera i omgångar och låt texten vila, på så sätt ser du den med nya ögon och hittar nya saker att ändra. Det är ganska basic tips egentligen, men de är användbara.

”Sagan om Göransgården – Vi drömmer fortfarande” av Emma Kloth är utgiven på print-on-demand-förlaget Vulkan och kan köpas på förlagets hemsida och olika bokkaféer runt om i Sverige.

Moa Matsdotter