I som i Indignerad

De indignerade

Indignationen var motståndsrörelsens huvudsakliga drivkraft. Vi veteraner som verkat inom denna rörelse och det fria Frankrikes kämpande styrkor, uppmanar den unga generationerna att blåsa liv i ar- vet från den tiden, att föra idealen vidare. ”För den traditionen vidare”, manar vi, ”säg ifrån!”. De politiska ansvariga, den ekonomiska makten, de intellektuella, ja, hela samhället i sin helhet, får inte ge upp, inte låta sig skrämmas av marknadernas ekonomiska diktatur som breder ut sig internationellt och i dag hotar fred och demokrati. Min önskan är att var och en av er skall finna något som gör er upprörda. Det är värdefullt. När vi upprörs över nå- got, som jag över nazismen, blir vi engagerade, stridbara och starka. Vi deltar i en historisk rörelse, ett mäktigt historiskt flöde som behöver vår personliga energi för att dra vidare.

(Stéphane Hessel, Indignez-vous!, 2010)

 

De rasande

Friheten är en chimär, när den ena klassen ostraffat kan låta den andra klassen svälta.

(Les Enrages, 1793)

 

Cacerolazo

Chilenska studentprotester väcker inte bara den slumrande repressiva staten, utan även hjärtan och protestformer som slum- rat sedan Pinochet symboliskt lämnade makten:
”Tur är att folket är på vår sida. Någon kom att tänka på att återuppliva ett annat minne från den mörka tiden, från diktaturen, och göra sin röst hörd där allt börjar: i våra hem med kastruller. Med sin köksredskap har de visat, i hela landet, att utbildningen tillhör oss alla, att det är vårt ansvar att förbättra den och att regeringen är den riktiga tjurskallen. Precis som opinionsundersökningarna har visat att Piñera är den president med minst stöd de senaste 30 åren, så singalerar kastrullerna och slevarna att studenterna har stöd så det räcker och blir över.”

(Revista Vaso, 2011)

 

Plundring I

Ett annat ord för att ta ut sin insats ur samhällsbanken.

 

Plundring II

De svarta i Los Angeles tar den moderna kapitalismens propaganda på orden, med dess uppvisande av överflöd. Precis som ungdomsbrottslingar i alla utvecklade länder, fast radikalare då de är del av en klass utan framtid. De tillhör en sektor av proletariatet som är oförmögen att tro att integration eller karriär skulle leda till någon avgörande förändring. De vill genast ha alla de föremål som blir uppvisade och abstrakt tillgängliga, eftersom de vill an- vända sig av dem. Därigenom utmanar de bytesvärdet, den varuverklighet som format och ordnat dem efter sina egna målsättningar. … Plundringen i Watts ut- gör det mest direkta förverkligandet av den förvridna principen ”åt var och en efter falska behov” – behov som bestäms och skapas av just det ekonomiska system som plundringen förkastar. … Överflöds- samhället finner sitt naturliga svar i plundring, men det rörde sig ingalunda om ett naturligt och mänskligt överflöd, utan om ett överflöd av varor. Plundringen under- gräver direkt varan som sådan, och den avslöjar tillika varans ultima ratio: armén, polisen och andra specialiserade avdelningar av det statliga våldsmonopolet. Vad är en polis? Det är en varornas aktive tjänare, en människa som är helt underkastad varorna. Hans uppgift är att se till att en viss produkt av mänskligt arbete förblir en vara, det vill säga ett ting med det magiska anspråket att man måste betala för det, och inte rent allmänt ett kylskåp eller ett gevär, ett passivt och livlöst ting som är underkastat den som bestämmer sig för att använda det. I förkastandet av att vara utsatt för polisens förnedrande, förkastar de svarta samtidigt förnedringen i att vara beroende av varor.

(Guy Debord, Varuskådespelsekonomins nedgång och fall, 1966)

 

Upplopp

Ty de goda exemplen är en följd av god utbildning, god utbildning en följd av goda lagar och goda lagar en följd av de upplopp som många tanklöst fördömer. De som noggrant studerar följderna av dessa tummult kommer inte att finna att de ledde till någon förvisning eller något våld som var till nackdel för det allmänna bästa, utan till lagar och institutioner som tjänade den allmänna friheten.

(Niccolò Machiavelli, Republiken, 1518)

 

Agora

Den antika demokratin föddes på torget, agoran, mellan 800-500 f.Kr i Aten. Torget var stadsbornas vardagsrum, den plats de kom samman som medborgare. Folkförsamlingen blev en motvikt mot aristokratins makt, den plats där man direktdemokratiskt fattade beslut om de gemensamma angelägenheterna. Agoran blev stadens politiska och kulturella centrum, men också den marknadsplats som ekonomin kretsade kring. En plats för del- tagande för de fria männen – medan kvinnor, utlänningar och slavar exkluderades ur beslutsfattandet.

 

Reappropriering I

Efter att ha tagit över kontrollen över fabrikerna marscherade arbetarna tillsammans med sina män, fruar, vänner och barn till fabriksägarens bostadskvarter. De rev ner staketen kring de rikas gated community och vällde in på de flådiga gatorna, ett plundrande karnevalståg ute efter hämnd. Säkerhetsvakterna lade benen på ryggen när de såg mobben närma sig, och när alla väl nått fram till fabriksägarens hus hade han flytt därifrån sedan länge. På vägen tillbaka ställde en av arbetarna ner den enorma platt-teven han gick och bar på för att kunna slå ihjäl en irriterande mygga som stuckit honom i armen. Hans son, med famnen full av märkeskläder, sade förvånat: ”Wow, pappa. Titta vad den myggan hade mycket blod i sig”. ”Det är inte hans blod”, svarade fadern. ”Det är mitt blod”.

(Rolling Thunder)

 

Reappropriering II

Att ta tillbaka en plats, ett objekt, ordet, kunskap, tid, rum. Reappropriering är en antikapitalistisk kampform: det handlar inte om att byta ägare utan om att ifrågasätta det privata ägandet och om att få direkt tillträde till den samhälleliga rikedomen. Man återtar objekt som har privatiserats och vars användande är för- varuligat och som kan förvandlas till gemensamma och levande platser för kreativitet. Att ockupera en tom lägenhet för ha någonstans att bo eller en byggnad för att skapa ett självförvaltat socialt center är exempel på reappropriering.
Reclaim the Streets sätter återtagandet av det offentliga rummet i centrum för sina kamper: parker, gator, museer, statyer, allt förvandlas under aktionen, allt får en ny innebörd. Om gatan är vår är den inte längre en kontrollerad plats där endast genomfart är möjlig. Den är inte längre bilarnas rike, eller oljudens och föroreningarnas: den är ett dansgolv och en strand. Om väggarna är våra är de inte längre gråa och tråkiga utan fulla av meddelanden och blir till platser för uttryck.

 

Botellón

Botellón (spanska: stora flaskan) är stora samlingar på torgen i Spanien där ungdomar och studenter träffas och dricker tillsammans. Att umgås på torgen är ett billigare alternativ än att gå på krogar eller klubbar. Sammankomsterna sker spontant, genom mun-mot-mun-metoden, tradition eller dras ihop via sociala medier. Efter stora ”mega-botellón” började spanska staten för fem år sedan förbjuda och bekämpa sammankomsterna. Fenomenet har spridit sig till andra länder som Facebook-partyn. Genom att snabbt nå en kritisk massa och samla stora skaror ungdomar i en okontrollerbar form har fler länder, bland annat Tyskland, följt Spaniens exempel och förbjudit spontanfesterna. På samma torg i Spanien pågår idag de indignerades öppna stormöten och torgockupationer, deras ”asambleas populares”.

 

Resonans

Hur skulle zapatisterna kunna förena olika kamper för värdighet när de själva var avskurna i djungeln och utan någon färdig etablerad struktur som kunde stödja dem? I en av de första radiointervjuerna under upprorets första månader gav Marcos en kraftfull liknelse: ”Marcos, vem han nu än är och som finns uppe i bergen, har sina tvillingar, eller kamrater, eller bundsförvanter i media, i till exempel i tidningar, radio, TV, tidningar, men också i fackföreningarna, skolorna, bland lärare och studenterna, bland arbetarna, bondeorganisationerna och liknande. Det fanns många bundsförvanter eller för att använda ett radiobegrepp, det fanns många människor som lyssnade på samma frekvens, men utan att ha satt på radion … Plötsligt slog EZLN på radiosändaren och vi upptäckte att det fanns andra på samma radiofrekvens. Jag talar alltså om kommunikations- radios, inte om sådana radios man bara lyssnar på. Vi började prata och kommunicera med varandra och insåg att det fanns mycket gemensamt, att det verkade finnas fler saker som var gemensamma än som skiljde oss åt”.
Marcos ger oss en bild där vi föreställer oss kampernas enande som en fråga om frekvenser som ska sättas i samma våglängd, vibrera i samma takt. Hur värdigheten väcker en resonans, ett gensvar eller ett eko. När den vibrerar får den andra former av värdighet att börja svänga, i en ostrukturerad, möjligen disharmonisk resonans.

( John Holloway, Värdighetens revolt 1998)

 

Virala modeller

Hur handlingar och beteenden som ett virus sprids, kopieras och härmas från person till person. Viral marknadsföring är varuskådespelets försök att använda denna mun-mot-munmetod som PR, att skapa ”snackisar” kring sina varor som ger dem cred underifrån snarare än genom flådiga påkostade kampanjer. Precis som med guerilla marketing lånas friskt från aktivismen.

 

Tankevirus

Mem (eng. meme, från grekiskans ord för minne) är ett begrepp skapat av Richard Dawkins i boken Den själviska genen 1976. En mem är en idé, ett beteende eller en stil som sprids från person till person inom en kultur. En mem fungerar som en bärare av kulturföreställningar, symboler eller praktiker och kan spridas från ett sinne till ett annat genom skrift, tal, gester, ritualer eller andra imiterbara fenomen. En sorts kulturmotsvarighet till gener, som kopie- rar sig själva och muterar. Som exempel på memer gav Dawkins melodier, slagord, trosföreställningar, klädmode, sätt att till- verka krukor eller teknologin bakom byggandet av valv.
”Människa, det spökar i din hjärna! Du har en skruv lös! Du inbillar dig så mycket och skapar dig en hel gudavärld, som skulle vara till för din skull, ett anderike till vilket du är kallad, ett ideal, som vinkar åt dig. Du har en fix idé! … Är icke allt dumt prat, till exempel det mästa i våra tidningar, pladder av narrar, som lider av sedlighetens, laglighetens, kristlighetens fixa idéer och så vidare, och som blott synes gå fritt omkring emedan det dårhus i vilket de vis- tas har ett så ofantligt omfång.”

(Max Stirner, Den ende och hans egendom, 1844)

 

Slagord

En del folk har föreställt sig att deras döda utkämpar väldiga slag mot varandra i livet efter detta. Kalla nätter kan man höra deras röster från slagfältet, eller se dem i norrskenets välvande rörelser. I det skotska högländerna hade kelterna ett särskilt ord för dessa härskaror av döda: sluagh, som betyder ”ande-skaror”. Ordet ghairm betyder skrik eller rop och sluagh-ghairm var de dödas härskri, deras stridsrop. Skotsk- gaeliskans ord sluagh-ghairm (härskri eller slag-ord) blev senare ”slogan”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.