Kommunalism I
Istället för att ta avstamp i konflikten mellan arbete och kapital ser Bookchin socialismens utvecklingsmöjligheter i lokalsamhället. I essän ”Frihetlig kommunalism” från 1995 beskriver han hur återerövrandet och utvecklingen av politiken måste ta sin utgångspunkt från medborgaren och dess omedelbara omgivning. Det är klassisk konfederalism som förespråkas med hänvisningar till såväl det antika Greklands demokrati som anarkismens urkunder. Direktdemokrati på lokal nivå och ett nätverk av rådsförsamlingar där delegaternas mandat är strikt bundna och möjliga att återkalla. Mot syndikalismens krav på kollektivisering av industrin och arbetarnas självförvaltning av företagen och mot marxistiska partiers förstatligande och centraliserad makt till ”klassens parti”, ställer Bookchin kommunaliseringen av ekonomin. Ekonomiska beslut ska formuleras av hela samhället – ”genom medborgarnas strävan att, ansikte mot ansikte i sina församlingar, uppnå ett allmänintresse som överskrider de separata, yrkesmässiga särintressena”.
Stefan Bergmark, Klimathotet utmanar arbetarrörelsen, 2007

Kommunalism II
Om vi skall kunna skapa ett solidariskt, demokratiskt och ekologiskt samhälle krävs det tvärtom att arbetaren lyckas överskrida sin identitet som arbetare till förmån för en kosmopolitisk medborgaridentitet. Arbetsplatsen ger sällan något utrymme för en sådan utveckling. Tvärtom tenderar den att hos arbetaren odla en snäv yrkes-, företags- eller branschidentifikation på bekostnad av den allmänmänskliga solidariteten. Men arbetarna är tack och lov inte bara arbetare – oavsett vad vissa ekonomistiska socialister inbillar sig. De tänker också på sig själva som kvinnor, män, föräldrar, grannar, vänner och så vidare, som bebor vissa specifika geografiska områden inom vilka de delar vissa problem utöver de strikt ekonomiska angelägenheterna – det kan vara frågor som rör miljö, boende, barnomsorg, brottslighet, utbildning, jämställdhet, transporter, renhållning och hälsovård, för att nämna några få exempel. De ser sig själva som människor och inte bara som proletärer med en ”historisk uppgift” att fylla. De tvingas dagligen kämpa för sina rättigheter som medborgare, vid sidan av sina rättigheter som arbetare. De lever också i klart definierbara geografiska områden i form av byar, stadsdelar och bostadsområden – kort sagt i lokalsamhällen som inom sig rymmer en potential att bli till arenor för folkligt självstyre, precis som i de historiska fallen med det ”röda” S:t Petersburg och det ”rödsvarta” Barcelona. De förtryckta massorna är alltså inte bara klassvarelser, utan också samhällsvarelser med rötter i mer eller mindre väldefinierade lokalsamhällen.
Per-Anders Svärd, Varför kommunalism?, 2000

Kommunen
Ja, våren är tydligen här,
för från sin stulna Egendom flyr,
ju både Picards och Thiers
och skönheten virvlar och yr.
Storstadens gator är heta,
trots de bomber ni slängt på oss,
och nu är det hög tid för oss att peta
bort er från makten och slåss!
Och de Nyrika som njuter
av att huka längs nån esplanad,
får höra hur grenarna skjuter,
eldröda skott som inte är blad.
Arthur Rimbaud, Parisisk krigssång, 1871

Kommunen II
Den är störtad men inte besegrad. Nu återföds kommunen i vår tid. Den är inte längre en dröm för de besegrade, som kittlar vår fantasi som en vacker och hoppfull hägring. Nej! Dagens ”kommun” börjar framträda framför våra ögon och det uttalade målet för den revolution som rasar under våra fötter.
Pjotr Kropotkin, Pariskommunen, 1880

Konfederalism
Som kontrast till ett centraliserat och byråkratiskt förhållningssätt till administrering av makt erbjuder konfederalismen en sorts politisk självadministrering där alla grupper i samhället och alla kulturella identiteter kan uttrycka sig själva i lokala möten, generella konvent och råd. Detta förhållningssätt till demokratin öppnar upp det politiska rummet till alla skikt i samhället och tillåter många olika politiska rörelser. På detta sätt avancerar det politiska innehållet i samhället som helhet. Politik blir verkligen en del av vardagen. Utan politiska beslut kan en kris i en stat inte lösas då krisen beror på en brist på representationen från ett politiskt sammanhang. Termer som federalism och självstyre så som vi känner till dem i en liberal demokrati behöver förnyas och omprövas. Det viktigaste är att de inte ska ses som delar av en hierarki i en nationalstatlig administration utan som viktiga delar av socialt engagemang och deltagande. Detta kommer också innebära en ökad politisering av samhället. Det behövs inga stora teorier, vad som behövs är att ge en röst åt de sociala behov genom att förstärka olika gruppers autonomi och genom att skapa möjligheter för att hela samhället ska kunna organisera sig.
Abdullah Öcalan, Demokratisk konfederalism, på svenska 2016

Konfederalism II
Vi, folken i de demokratiska Självstyrande Regionerna Afrin, Jazira och Kobane, en konfederation av kurder, araber, assyrier, kaldéer, araméer, turkmener, armenier och tjetjener, har frivilligt och på heder och samvete valt att underteckna följande stadga.
I strävan efter frihet, rättvisa, värdighet och demokrati och under ledning av principer för jämlikhet och ekologisk hållbarhet, tillkännager denna Stadga ett nytt samhällskontrakt, baserat på fredlig och ömsesidig samexistens och förståelse mellan samhällets alla delar. Den skyddar grundläggande mänskliga fri- och rättigheter och fastslår på nytt folkets rätt till självbestämmande.
Under denna Stadga kommer vi, folken i de Självstyrande Regionerna, enas i en anda av försoning, pluralism och demokratiskt deltagande så att alla får möjlighet att fritt uttrycka sig i det offentliga livet. I byggandet av ett samhälle fritt från auktoritarism, militarism, centralism och kyrklig inblandning i offentliga angelägenheter, erkänner denna stadga Syriens rätt till territoriell integritet och strävar efter att upprätthålla ett fredstillstånd, såväl inrikes som internationellt.
I upprättandet av denna Stadga, tillkännager vi skapandet av ett politiskt system och en civil förvaltning som grundar sig på ett samhällskontrakt och som försonar den rika mosaik Syrien utgör i sin övergång från diktatur, inbördeskrig och förstörelse till ett nytt demokratiskt samhälle där medborgarnas trygga tillvaro och sociala rättvisa kan säkerställas.
Rojavas samhällskontrakt, 2014

Municipalism
Det är kanske bara genom denna breda och mångfaldiga rörelse som man kan förstå betydelsen av de två stora framgångar för den nya municipalismen: valsegern för Barcelona en Comú och nästan-segern för Ahora Madrid. Medan massmedia presenterar och förklarar nästan enbart dessa valsegrar genom referera till Carmenas och Colaus som personer går det bara förstå de bägge kandidaturernas framgångar sedda i ljuset av det osynliga och kolossala arbetet som en enorm aktiv minoritet bakom dem bedrivit. Det är bara på det sättet kan man förstå att i bägge städerna har de bästa resultaten uppnåtts i de kvarter (i de flesta fall de med lägst inkomstnivåer) där de samhälleliga nätverken har varit involverad med eller runt kandidaturen, men utan att vara del av densamma: en mängd lokala grupper, workshops och seminarier, ibland enkla och i minoritet, men imponerande när de betraktas sammantagna. Därför är det återigen lämpligt att prata om municipalism, lokal demokrati.
Emmanuel Rodríguez och Isidro López, Om de spanska lokalvalen 24 maj, 2015

Medborgarplattformar
Podemos ledare Pablo Iglesias är en hängiven fan av Game of Thrones (en känd historia är när han gav spanska kungen teveserien på dvd som gåva vid deras första möte), och han skäms inte över sin ambition att spela med i ett verkligt politiskt maktspel, inte bara delta i en idédebatt. Ada Colau har som kontrast förklarat att Barcelona en Comú är mer som Sagan om ringen, ett brokigt brödraskap med väldigt olika personer som enats för att göra ett gemensamt uppdrag för det allmänna bästa. Denna jämförelse fångar den mångfald som utgör medborgarlistorna och deras valda kandidater: aktivisträvar från globaliseringsrörelsen och motståndet mot nedskärningar, erfarna vänstergröna, politiker från Enad vänster, nya Podemosmedlemmar, gamla Francomotståndare, stadsdelsorganisatörer, engagerade akademiker, mediaaktivister från 15M-rörelsen och så vidare.
Jordi Vaquer, From the squares to power in four years, 10 days, 2015

Realpolitik
Bland föregångarna eller utvecklare av dessa idéer räknas vanligtvis den kinesiska militärstrategen Sun Tzu, Machiavelli, kardinal Richelieu, Bismarck och Carl Schmitt. Vad dessa olika personer har gemensamt är deras förmåga, inom sina olika kontexter, att förstå att politiken (eller kriget) i grunden är maktens konst, om hur man får den och behålla den – och uttrycker det rakt utan att tassa runt som katten kring het gröt.
Pablo Iglesias, Politics in a Time of Crisis, 2015.

Populism
Syriza byggde sin politiska koalition exakt på det sätt Laclau föreskriver i sin bok On Populist Reason från 2005; att förbinda olika krav genom att fokusera på motståndet mot en gemensam fiende. I nedskärningarnas och åtstramningarnas Sydeuropa är den gemensamma fienden inte svår att urskilja. Under Spaniens massiva Indignadosprotesterer och torgockupationer sommaren 2011, var ett av de viktigaste slagord det populistisk ”Vi är varken höger eller vänster, utan kommer underifrån mot toppen”. Detta är med en sådan – för att använda Laclaus begreppsapparat ”bildandet av en inre antagonistisk stridsfront” – mellan en bred definition av ”folket” och en härskande klass som är ovillig att ge efter för deras krav, som marken beretts för en populistisk rörelse som Podemos.
Dan Hancox, Why Ernesto Laclau is the intellectual figurehead for Syriza and Podemos, Guardian, 2015

Periferi
Jag förstår ingenting
själen är nedtryckt
Låt oss se oss omkring
Hela byar är borta
främlingarna har dränkt dem
Deras behov har ingen gräns
Jag ser folk ge vika
på ett öppet hav i oväder
Låt oss se oss omkring
Rätten blir inte längre rättvis
främlingarna har krävt
Deras behov har ingen gräns
Paulus Utsi, Gáttehis gáddi/Strandlös strand, samisk dikt från 1980.