60 dagar gammal och djupare ner i skuldfällan

Efterskrift till ”Syrizas seger i det grekiska valet”

Syrizas finansminister Varoufakis har blivit den europeiska vänsterns hjälte. Hur kommer det sig, när han la sig platt i förhandlingarna och är beredd att fortsätta med sparpaketen? Här kommer en genomgång av förhandlingarna.

Den grekiske finansministern Varoufakis (Dr V från och med nu) är en av många självutnämnda marxister i SYRIZA. Hans mål: att värva journalister från Bloomberg och New York Times, konservativa brittiska parlamentsledamöter, allehanda filantroper, grekiska SYRIZA-aktivister och subversiva element i Zagreb till uppdraget att ”rädda kapitalismen från sig själv”. Hans falska dilemma: ”kapitalism eller barbari” (barbari, i detta sammanhang, syftar på högerextremism och nynazism) är avsett att bevara och demokratisera Eurozonen och Europeiska centralbanken. Denna socialliberala hipster har en förkärlek för Matrix-metaforer, och säger att han ska ge den europeiska befolkningen det röda pillret, som tar oss djupt ner i kaninhålet. Sedan ska ”folket” inleda en kamp för att reformera de europeiska kapitalistiska institutionerna.

Några dagar efter att ha blivit finansminister insåg Dr V. snart att om han och hans parti skulle accepteras i den europeiska kapitalismens högre sfärer, var de tvungna att raskt sluta med sitt ordkrig mot EU:s officiella politik. Det ögonblicket då ECB skruvade åt sin likviditet till Grekland, dunstade den initiella optimismen bort. Ingen går in i kapitalets palats ostraffat.

De tio dagarna som inte skakade eurozonen
Den andra februari deklarerade Dr. V. från London att den grekiska regeringen inte kräver en avskrivning av större delen av den grekiska statsskulden. Den femte februari, under sitt första möte med den tyske finansministern Schäuble, tillade Dr. V. att han är överens med 70% av de tidigare åstramningspaketen (memorandumen). Han sa också att det är den grekiska regeringens ”moraliska plikt” att inte lägga skuldbördan på de europeiska skattebetalarnas axlar.

Ja – myten att de europeiska skattebetalarna sedan 2010 finansierar de lata grekerna som lever över sina tillgångar har varit vida spridd.

Om vi istället tar en titt på hur den grekiska statsskulden har förändrats sedan 2009 kommer vi fram till helt andra slutsatser. 2009 ägdes största delen av skulden av franska och tyska banker som tjänade både på den höga räntan på grekiska statsobligationer och den politiska garantin att en EMU-stat inte kan gå i konkurs. Skulden till franska banker låg på 78 miljarder dollar, medan de tyska bankerna hade grekiska statsobligationer till ett värde på 45 miljarder dollar. Vid 2014, efter det första bail out-paketet, PSI-överenskommelsen och EFSF-mekanismen, så hade bankernas exponering mot Grekland drastiskt sjunkit (bara 1.8 miljarder dollar för franska banker och 13.5 för tyska). Så också deras faktiska förluster. Kostnaden för bankräddningen har delats upp mellan medlemsländerna, så att även länder som knappt hade lånat Grekland pengar alls – Italien och Spanien – nu har fordringar på Grekland till ett värde av 10 miljarder euro respektive 6.7 miljarder euro. Dock: förutom för de initiala bilaterala lånen till Grekland, så har inga europeiska skattebetalares pengar skickats till Grekland. Då det andra bail out-paketet inleddes hade Eurozonen inrättat sin egen fond – EFSF – som backades av garantier från medlemsländerna. EFSF samlade in pengar genom att sälja obligationer, så den ”europeiska skattebetalaren” riskerar ingenting utom i händelse av konkurs.

För att sammanfatta: De grekiska ”räddningspaketen” var i själva verket en massiv räddning av de franska och tyska bankerna, som betalades av de europeiska proletariaten i Syd. Detta presenterades som en handling av solidaritet med de ”arbetsskygga” grekerna. För övrigt har bara 8-11% av pengarna som gått till Grekland använts till att täcka statsbudgetens behov. Resten gick till långivare och banker, vilket har gett än mer bränsle åt den fiktiva kapitalbubblan som grundar sig på spekulation i statsskulder.
Under årtiondet som föregick krisen var det lånen till Syd som gav kapitalisterna i norr de extra pengar som behövdes för att realisera mervärdet på sina varor. Eftersom Tysklands BNP föll med 5% under de första två krisåren och bara knappt har återhämtat sig, är Tyskland övertygad om att kunna komma igen bara genom en förlängning av skuldkrisen, exportorienterad omstrukturering på hemmaplan och etablering i Östeuropa. Därför är Tyskland så benhård på kravet att dess nettoöverskott inte ska ”slösas bort” på marknaderna i Syd utan istället omfördelas till satellitzonerna i Östeuropa.

För att återvända till händelserna i Bryssel alltså. Eurogruppen (alla finansministrar i eurozonen) gjorde en överenskommelse som uttrycktes i två avtal i byråkrat-stil: “The Eurogroup Statement on Greece” och “The list of reform measures”. Den senare var författad av Dr V och accepterad av Eurogruppen.

Dessa två dokument visar med all önskvärd tydlighet att den grekiska statens position i Eurozonen, med sin hierarkiska uppdelning mellan kärna och periferi, är den av en intern skuldkoloni. Den grekiska staten har, genom att acceptera att skulden lagts under brittisk lag och Luxemburgs rättsliga ramverk, frånsagt sig alla rättigheter och skydd mot beslagtagande av sina tillgångar. Den grekiska staten har heller ingen rätt att föra egen politik utan ”institutionernas” (det vill säga Trojkans) godkännande. Där står nämligen ordagrant: “The Greek authorities commit to refrain from any rollback of measures and unilateral changes to the policies and structural reforms that would negatively impact fiscal targets, economic recovery [sic] or financial stability, as assessed by the institutions.”

Det är uppenbart att eftersom den grekiska regeringen gjort det explicita valet att inte införa kapitalkontroller eller kräva en ensidig skuldavskrivning eller ens hota sina ”partners” med en omedelbar Grexit, så var det bara en tidsfråga innan de skulle vika sig för rå utpressning. Under förhandlingarna slutade ECB att acceptera grekiska statsobligationer som utbyte, det fanns också öppna hot att begränsa uttagen från grekiska bankomater om inte regeringen gick med på kraven den 20 februari.
När allt kommer omkring så är det snart val i Spanien, Portugal och på Irland och anti-nyliberala partier ser ut att stadigt öka. Det gav inget utrymme för politiska manövrar, fina ord eller finansiella eftergifter till Grekland.

Den grekiska regeringen säger nu att överenskommelsen med dess ”partners” och syftar då särskilt på den nämnda listan på reformer, präglas av en ”kreativ dubbeltydighet” som således ska ge regeringen utrymme att tolka reformerna som de vill. Vi menar däremot att båda dokumenten är mycket tydliga och visar på hur Syriza har gått med på att fortsätta med sparpolitiken. Detta i strid med partiets egna, förvisso urvattnade, valprogram. Det är ingen slump att detta ”nya” avtal stöds av alla partier förutom det stalinistiska kommunistpartiet KKE och nynazistiska Gyllene Gryning.

Dr V. menar själv att han har orsakat Trojkan ett dråpslag. Vad hände medan Trojkan alltså dog denna våldsamma död för drakdödaren V:s händer? Låt oss undersöka var och en av de ”framgångar” som regeringen skryter om.

Statsskulden: Eurogruppens statement är ganska klart. “The Greek authorities reiterate their unequivocal commitment to honour their financial obligations to all their creditors fully and timely.” Inte bara det, utan den grekiska regeringen accepterar kravet på budgetöverskott för att kunna betala av skulden, vilket alltså innebär att det överger sitt vallöfte att förhandla om en skuldnedskrivning. Som färsk statistik visar så blev överskottet bara 0.3% av BNP för 2014 (jämfört med de förväntade 1.5%) så budgeten för 2015 måste alltså innehålla nedskärningar med ytterligare 2-3 miljarder euro bara för att möta målet på 1.5%.

Det står utom allt tvivel att den grekiska regeringen har bundit fast sig vid sparpolitik och nedskärningar för en obegränsad framtid.

Bankerna och privat skuldsättning: En av Syrizas mest kända valslogans löd ”Bort med tassarna från våra hem, bankirer!” Men enligt listan som Dr V. lämnade in till Eurogruppen, så ”förbinder sig Grekland att samarbeta med bankerna och institutionerna för att undvika att särskilt utsatta familjers ’första hem’ auktioneras ut.” Regeringen försöker också utarbeta en handlingsplan för återbetalning av privata skulder, antingen till bankerna eller till staten. Huvudpoängen i denna plan är att dela upp de skuldsatta i kategorier enligt inkomst, där strängheten mot den skuldsatte ska bero på inkomst. Men om man tar i beaktande de andra villkoren på Dr V:s lista och det faktum att institutionerna måste godkänna handlingsplanen, är det troligt att det blir ”institutionerna” som kommer att besluta om graden av stränghet.

Våra ”partners” i EU, IMF och ECB har också utpressat Syriza att acceptera deras villkor genom att sätta press på grekiska banker. Den 4 februari 2015, mitt under förhandlingarna mellan den grekiska regeringen och Eurogruppen, slutade Europeiska Centralbanken med ens att acceptera grekiska statsobligationer, vilket försatte grekiska banker i en omedelbar kris då kostnaden för att låna höjdes med 1.5% över natt. De kunde inte längre låna direkt från ECB som alla andra banker i eurozonen, utan endast från ELA, Emergency Liquidity Assistance (ELA) till en ränta av 1.55%. Grekiska banker förbjöds också att själva köpa upp grekiska statsobligationer fram tills dess att ”institutionerna” godkänt reformlistan. Det här beslutet togs av ECB och begränsade Syrizas möjligheter till handlingsutrymme än mer.

Privatiseringar/förstatliganden: Syriza hade deklarerat att de avsedde att stoppa privatiseringarna på statliga företag och infrastruktur. Ja, det var innan förhandlingarna med våra ”partners”. Reformlistan som Eurogroup godkände är tydlig: för att attrahera investeringar i nyckelsektorer och använda statens tillgångar effektivt lovar Syriza att inte rulla tillbaka privatiseringar som redan ägt rum. Där utförsäljning påbörjats kommer regeringen att acceptera processen. Regeringen kommer att se över privatiseringar som ej påbörjats med ett långsiktigt perspektiv som tar i beaktande statliga inkomster, att underlätta konkurrens på lokal nivå, generera vinst åt staten och stimulera långsiktig tillväxt. Varje fall kommer således att undersökas var för sig, med fokus på PPP – Private/Public Partnership och kontrakt som inte enbart maximerar statens inkomst utan även ökar privata investeringar.

Den här attitydförändringen har gett upphov till många reaktioner inifrån Syriza, både parlamentsledamöter och gräsrötter som gått med för att de engagerat sig mot utförsäljningen av kranvattnet i Thessaloniki, till exempel. Men det verkar inte spela någon roll: den dominerande fraktionen av det europeiska kapitalet och dess politiska personal i Eurozonen tänker inte ge upp. De har ett mål: att stärka den primitiva ackumulationen. Då syftar vi inte bara på den klassiska formen, det vill säga proletariseringen av tidigare självförsörjande bönder, utan dess nya form: ”ackumulation genom fråntagande”. Det vill säga: appropriering av avsiktligt devalverade egendomar som statligt ägda företag och infrastruktur. Efter att ha genomfört en femårig intern devalvering av grekisk ekonomi och egendom, köps denna upp för billiga priser och utgör en källa till ackumulation.

Statliga investeringar: Som vi sa tidigare lovade den grekiska regeringen att betala skulden helt och hållet genom att lyckas åstadkomma budgetöverskott. I detta avseende blir det ett skämt att tala om investeringar eftersom inga fonder kommer att finnas tillgängliga. Samma sak gäller finansieringen av den ”sociala ekonomin”. EU-kommissionen beslutade den 20 mars om ett stödpaket på 2 miljarder euro som ska gå till ”tillväxt” och ”humanitära mål” men det humanitära består bara i att en liten del kommer att gå till att finansiera småföretag som startats av arbetslösa.

Skatter:
På reformlistan finns bara vaga fraser om att ta itu med skatteflykt. Ingenting står där om Syrizas vallöfte att höja taket för skattebefriad inkomst till 12 000 euro/år, att avskaffa den extra fastighetsskatten, skatten på värmeolja och den speciella skatten som gäller enmansföretag.

Löner/arbetsmarknad: Reformlistan är mycket talande för den gir som Syriza gjort efter valet vad gäller arbetsmarknadspolitik. Förbilligandet av arbetskraften, vilket har pågått i fem år av hårda sparpaket, kommer att fortgå men på ett ”smart” sätt. Faktum är att Grekland lovar att åstadkomma ”EU best practice” på hela arbetsmarknadslagstiftningen genom att konsultera sociala partners som ILO, OECD och tillgänglig teknisk assistans.

Som alla vet är ”EU best practice” en term som betyder mer prekarisering, flexibel arbetskraft och normalisering av obetalt arbete i form av praktik och så vidare.

Regeringen lovar också att fasa in en ny, ”smart” approach till de kollektivavtal som avskaffades av förra regeringskoalitionen. De planerar också att höja minimilönen succesivt på ett sätt som inte äventyrar konkurrens och möjligheten att få jobb. Tidpunkten och nivån för förändringarna i minimilönen kommer att beslutas i samförstånd med institutionerna och andra sociala partners som ILO. En nytt oberoende råd kommer också att konsulteras för att se huruvida löneförhöjningar är kompatibla med konkurrenskraft.

Ja, den här texten talar för sig själv. Det här som lovades före valet med att kollektivavtalen skulle komma tillbaka – var är det? Och den här ”smarta” approachen är ju en direkt hänsyftning på så kallad flexicurity, ett Orwellskt begrepp som försöker dölja och mystifiera avregleringen av arbetslagstiftning. En känd strategi som chefer använder för att kunna exploatera arbetarklassen bättre.

Regeringens allra första åtgärd var att ta itu med den humanitära krisen. Den första propositionen är riktad till familjer som lever i extrem fattigdom och ger dem gratis elektricitet, bostadsbidrag och matkuponger. Extrem fattigdom definieras som en inkomst som är lägre än 4,800 euro om året för en familj på fyra personer.

Kostnaden för de här åtgärderna blev bara 0.2 miljarder euro, inte 1.9 miljarder som Syriza hade lovat före valet. Ändå hävdar finansministrarna i Eurogroup att de här åtgärderna inte är godkända. Trots detta är Syriza fast beslutna att fortsätta sitt välgörenhetsarbete och ”ger tillbaka till de plundrade offren en hundradel av vad som tillhör dem”, för att citera Engels.

Anställda i den offentliga sektorn: Syriza lovade att dra tillbaka uppsägningen av 3500 statsanställda. Det här har nu skjutits upp till senare under året. Dessutom kommer ett antal åtgärder som infördes av högerregeringen vara kvar och konkurrens mellan arbetstagare på grundval av ”merit-baserade anställningsförfaranden” intensifieras.

Att jaga två kaniner och inte fånga någon
Man kunde tro att Syrizas överenskommelse med det hatade memoranda-avtalet skulle ha gjort dem lika trovärdiga i deras ”partners” ögon som avskydda av väljarna.

Istället har motsatsen hänt – åtminsone för tillfället. Även om de visade sig vara desperat eurocentristiska, även om de fortsätter att fåfängt hoppas att kunna reformera den europeiska kapitalismen – verkar deras europeiska partners inte lita på dem. Till och med efter deras kapitulation och trots Dr V:s uttalanden om human socialliberalism, representerar de fortfarande ett hot mot det dominerande EU-kapitalet och den hierarkiska EU-konstruktionen. Hotet beror sig på att Syriza representerar en heterogen politisk rörelse och har människomassor i ryggen med sociala och finansiella krav.

Det här förklarar varför den imperialistiska tyska staten och dess media har misshandlat Dr V till den grad att de anklagar honom för att hysa antisemitiska åsikter och uttrycka sympati för palestinska självmordsbombare.

Vi har alltså att göra med en temporär tolerans. Det är precis på grund av denna temporära tolerans som Syriza ser ut att vara starkare än någonsin och stöds av både vänstern och högern. Den viktigaste materiella anledningen är att genomförandet av de sparkrav som den förra regeringen gick med på har stoppats eller åtminstone skjutits upp till juni.

En majoritet av befolkningen hoppas också att även om Syriza kompromissar helt och hållet, kommer sparkraven inte att vara lika hårda som om den förra regeringen hade suttit kvar.

Om ideologi är en materiell kraft, så är det lika viktigt att inse att den ”folkliga opinionen” fortfarande tycker att Syrizas regering verkligen förhandlar för ett avtal med långivarna som är bättre för den ”grekiska nationen” än de förra regeringarna (Nea Dimokratia och PASOK) som många människor anser vara marionetter för tyska intressen. Nationalism är vida spridd bland den grekiska arbetarklassen och ännu mer i resten av samhället – precis som i Tyskland naturligtvis.

Det finns också andra skäl till att Syriza fortsätter att ha starkt stöd: inte minst de reformer inom utbildningsväsendet som gjorts, samt den ”softa polisstrategin” (för första gången unde en anti-regeringsdemo på senare år kunde anarkisterna ha sönder allt inom räckhåll under en lång tid utan att polisen ingrep).

Det är knappast troligt, dock, att Syriza kommer att fortsätta kunna ta över gräsrotskamper och binda dem till kontrollstrukturerna. För att kunna ta över kamper måste man åtminstonde delvis tillfredsställa deras behov. Som situationisterna brukade säga: “est récupéré qui veut bien”. Och allt eftersom tiden går, kommer allt färre gräsrotsaktivister vilja knytas an till ett parti som inte önskar (eller inte kan låtsas klara av) att tillfredsställa deras behov.

Dr. V. och hans kollega Jamie Galbraiths hopp att ”inom ett år kommer Europas politiska landskap se radikalt annorlunda ut” och att detta kommer leda till småskalig keynesianism är för ögonblicket inget annat än önsketänkande.

Vad värre är: just denna optimistiska futurologi blir en ursäkt för att fortsätta tillämpa sparpolitiken här och nu. Det är så den nya ”teorin om de två extremerna” kommer utspela sig i Grekland: antingen kommer alla europeiska stater att anta benhårda sparkrav under diktat från den nordeuropeiska euro-merkantilistiska dominansen – eller så kommer de onda tvillingarna vänsterpopulismen och högerpopulismen att hota Europas enhet. Så: håll käften och spänn fast era säkerhetsbälten, gott folk, eller så sjunker vi alla ner i barbariet!

Bara en ny, rebellisk, självkritisk proletär rörelse kan lyckas ändra kurs på detta. Inte en vänsterregering som vann på grund av sitt nederlag och som inte kan offra sin praktiska eurocentrism till förmån för sin teoretiska vänsterkeynesianism.

/ Ta Paidia Tis Galarias, mars 2015

Översättning, redigering och förkortning: Kajsa Ekis Ekman

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.