Berättande
Till läsaren! Min skildring är ej skriven för att briljera med lärdom och bokvett. Min skildring är gjord på ett ofullständigt och kanske ensidigt språk, men den är ej heller ämnad till grammatiskt exempel i någon skola. Blir kritiken över mitt förstlingsförsök på det litterära området enhälligt hård, böjer jag mig ödmjukt för omdömet. Ty jag har ej författat min bok Pigmamman för att få glänsande beröm. Jag har i ensamma stunder skrivit den som en hyllning till alla proletärmödrar, som i armod och kval leva sina liv, fördömda av all världens skenhelighet och glömda och förrådda av sina älskade. /…/
Jag har tecknat mina figurer, inte för att väcka medlidande eller i omstörtningsärenden utan för att visa fram de värden som möjligen ligger dolda i skikt, som med fog kan kallas samhällskartans vita fläckar.
(Moa Martinsson, vars debut Pigmamman först publicerades som följetång i Brand 1928-1929)

Självundersökning I
Vi är i Mellersta hamnen; bara ett stenkast ifrån Frihamnsviadukten. Jag tillbringar mer tid här än hemma. Det är här min berättelse finner sin form, det är först här som jag kan placera mig själv och det jag talar om i ett sammanhang. Jag är en människa. Jag har vunnit en del av världen. Jag tror inte längre på samtal. Jag tror på handling. Jag vet vad det kostar att förlora allt och sedan försöka bygga ihop det igen. […] Om det inte vore så förmätet skulle jag säga att verkligheten kom och förändrade allt. Alla de jag skriver om lever och andas. Jag är inte ensam; det är möjligt att det är själva bevekelsegrunden för den historia som jag nedan tecknar: du är inte ensam. Vi har varandra.
(Kristian Lundberg, Yarden, 2010)

Självundersökning II
Jag är ganska snäll och håller på sanningen om den inte är för tråkig (min ålder har jag glömt). Måtte mina anspråkslösa anteckningar lända alla mumintroll och isynnerhet min son till fröjd och lärdom.
(Tove Jansson, Muminpappans memoarer, 1968)

Medvetandehöjande
Vi delade upp oss i basgrupper som arbetade med ”consciousness raising”, dvs medvetandegörandet av hur vi upplevde vårt kvinnoförtryck och hur vi såg på oss själva. För mig personligen kom ”Min” basgrupp att betyda väldigt mycket. Jag har alltid upplevt mig som stor, ful, fet och jag kompenserade mig med att vara duktig; ”bäst i klassen”. Flickor som var vackra, eller sexiga trodde jag var dumma och innerst inne misstänkte jag att jag själv var dum och obegåvad, att min begåvning bara var ”kompensation” för min fulhet /…/
Men i den trygghet gruppen så småningom gav, vågade vi ge ord åt våra hemliga rädslor, också jag. Jag måste arbeta om hela min självuppfattning. Det var både befriande och ångestväckande. Jag fick hjälp av gruppen att arbeta mig till en mer realistisk självbild. /…/
Framförallt gav mig gruppen en upplevelse av att alla människor inte var mina fiender. Att människor och kvinnor kan vara genuint solidariska och hjälpsamma. Det kändes som en oerhört lättnad och glädje. De andra i gruppen upplevde samma sak. Efter en inåtvänd period, när vi bara sysslade med oss själva, kände vi oss mogna att vända oss utåt och kämpa med kvinnokamp på ett mer samhälleligt plan.
(Margot Bengtsson, Ord och Bild nr 2-3 år 1977)

Arbetarundersökning
Vi ska försöka starta en sådan undersökning [… en undersökning om den kapitalistiska exploateringens fakta och brott] med de sparsamma resurser vi har till vårt förfogande. Vi hoppas att i detta arbete kommer vi få stöd från alla arbetare i staden och på landet som förstår att de ensamma inte kan beskriva den fulla kunskapen om de vedermödor som de drabbas av, och att bara de – inte några frälsare från Providence – kan energiskt tillämpa de helande botemedlen på allt de ont som de lider under. Vi räknar även med att alla olika inriktningar av socialister, som önskar sociala reformer, också vill ha en exakt och positiv kunskap om de villkor som arbetarklassen – den klass som framtiden tillhör – arbetar och rör sig i.
(Karl Marx, En arbetarundersökning, 1880)

Undersökning I
Om du inte har undersökt ett problem, kommer du att berövas rätten att yttra dig om det. Är inte detta alltför hårt? Inte alls. Om du inte har trängt in i ett problem, i dess nuvarande fakta och i dess föregående historia och inte vet något om det väsentliga i det, blir vad du än säger om det otvivelaktigt struntprat. Struntprat löser, som alla vet, inga problem, så varför skulle det vara orättvist att beröva dig rätten att yttra dig? En del kamrater blundar och pratar strunt, och för en kommunist är detta en skam. Hur kan en kommunist blunda och prata strunt?
Det duger inte!
Det duger inte!
Du måste undersöka!
Du får inte prata strunt!
(Mao Zedong, Bekämpa bokdyrkan 1930)

Undersökning II
Har du ett problem som du inte kan lösa? Nåväl, gå ned och undersök nuvarande fakta i det och dess förhistoria. När du har undersökt problemet grundligt, kommer du att veta hur det ska lösas. Slutsatser nås alltid efter och inte före en undersökning. Endast en tjockskalle bryr sin hjärna alldeles ensam eller tillsammans med en grupp för att ”finna en lösning” eller ”få fram en idé” utan att först ha gjort en undersökning. Det måste understrykas att detta omöjligen kan leda till någon effektiv lösning eller nå gon god idé. Med andra ord, han kommer oundvikligen fram till en felaktig lösning och en felaktig idé. /…/
Ganska många människor i ledande ställning, som stöter på svåra problem utan att kunna lösa dem, drar helt enkelt bara en suck. De förlorar tålamodet och ber att bli förflyttade med motiveringen ”att de inte har förmågan att och inte kan utföra arbetet”. Så talar en fegis. Rör istället på benen, gå runt till varje sektion, som står under din uppsikt och ”fråga om allt” som Confucius gjorde. Sedan kommer du att kunna lösa problemen, hur liten din förmåga än är; ty fastän ditt huvud kanske var tomt, innan du gick ut, kommer det inte längre att vara det, när du kommer tillbaka, utan fullt av allt det material, som behövs för att lösa problemen. Det är så problem löses. /…/
En undersökning kan liknas vid havandeskapets långa månader, och lösningen av ett problem vid födslodagen. Att undersöka ett problem är i sanning att lösa det.
(Mao Zedong, Bekämpa bokdyrkan)

Undersökning III
Vårt huvudsyfte är att lära känna de olika klassernas politiska och ekonomiska läge. Resultatet av vår undersökning bör ge en bild av det nuvarande läget för varje klass och upp- och nedgångar i dess utveckling. När vi till exempel undersöker bondebefolkningens sammansättning, måste vi inte bara känna till antalet självägande bönder, till hälften självägande bönder och arrendatorer, som skiljer sig i enlighet med arrendeförhållandena, utan vi måste alldeles särskilt känna till antalet rika bönder, mellanbönder och fattigbönder, som skiljer sig efter klass och skikt. När vi undersöker köpmännens sammansättning, måste vi inte bara känna till antalet inom varje bransch, såsom spannmål, konfektion, läkeörter osv uian vi måste särskilt känna till antalet små köpmän, mellanstora köpmän och stora köpmän. Vi bör inte endast undersöka läget inom varje bransch, utan alldeles särskilt klassförhållandena inom denna. Vi bör inte bara undersöka förhållandena mellan de olika branscherna utan alldeles särskilt mellan de olika klasserna/Vår huvudsakliga undersökningsmetod måste vara att dissekera de olika samhällsklasserna, det slutliga syftet är att förstå förhållandena mellan dem, att uppnå en riktig värdering av Masskrafterna och sedan att formulera den riktiga taktiken för kampen, att precisera vilka klasser, som utgör huvudkraften i den revolutionära kampen, vilka klasser, som kan vinnas som bundsförvanter och vilka klasser, som ska störtas. Detta är vårt enda syfte.
(Mao Zedong, Bekämpa bokdyrkan)

Blicken
Jag träder långsamt in i världen, van vid att inte längre aspirera på något uppdykande. Jag kryper fram. Jag dissekeras redan av de vita blickarna, de enda sanna blickarna. De fixerar mig. Efter att ha justerat sina mikrotomer skär deobjektivt sett bort stora stycken av min verklighet. Jag skärskådas, förråds. Jag känner och ser i dessa vita blickar att det inte är en ny människa som anländer, utan en ny människotyp, ett nytt släkte. En neger! /…/
Jag kände knivbladet fällas upp i mitt inre. Jag beslöt att försvara mig. Jag föresatte mig att som slipad taktiker rationalisera världen, att visa den vite att han hade fel. /…/ Jag satte igång med liv och lust att kartlägga och sondera min omgivning. /…/ Jag satte ihop alla delar på nytt.
(Franz Fanon, Svart hud, vita masker, 1971)

Blicken II
Det finns ett våld i att leva i en värld där den vita blicken formulerar oss, bygger oss och bestämmer vårt värde. Vi lever på undantag, inom klausul, där vi hela tiden tvingas övertyga omvärlden och oss själva om vårt existensberättigande. Vi är parentesen på pappret som någon annan satt oss innanför.
Det är en självbevarelsedrift att inte följa den vita logiken. Den är inte vår, det är inte ifrån våra positioner världen formuleras. Våra villkor är under konstant undantagstillstånd. Det är inte utifrån våra erfarenheter beslut tas om rasifierade som massdeporteras, rasprofileras och kriminaliseras. /…/
Vi borde starta en brand, sätta eld på våra erfarenheter och ord. /…/
Vi talar i en tid då folk skriker censur, spelar sårade, och anklagar oss för att agera tystande när vi för en gångs skull får höras. Då vi hånas och förminskas när vi ifrågasätter någons tolkningsföreträde, när vi tar makt. När våra upplevelser av rasism väger lättare än en persons nostalgibegär, lösgodissmak.
Vi måste spela tama. Annars är vi förvildade. Vi måste spela nöjda, annars är vi aggressiva, otacksamma, giriga. Vi måste vara tystade för annars tystar någon oss./…/
Det tär att alltid vara en villkorad del av det samhälleliga vi:et. Det är nedbrytande att alltid vara med på nåder. Det gör oss trötta och modlösa, men också aggressiva och misstänksamma. Det gör oss ängsliga. Därför bygger vi ett annat vi: genom att utestänga de vita kropparna. Vi vänder oss för första gången till varandra. /…/
(Manifest för www.rummets.se)

Identitet
Det finns därför en viss oundviklighet i den febriga entusiasm som präglar den industriella produktionen av personlighet på burk, engångsidentiteter och andra hysteriska produkter. I stället för att betänka sin centrala tomhet gör flertalet människor reträtt inför den yrsel som orsakats av en total avsaknad av egenskaper, av en radikal obestämdhet. Därmed gör de också reträtt inför den avgrund som är deras egen frihet. De föredrar fortfarande att uppslukas av den dåliga substantialiteten, mot vilken allting förvisso pressar dem. Därför bör det inte förvåna oss att de, efter omvägen via en halvt latent depression, upptäcker ett eller annat bortglömt ursprung, en eller annan spontan tillhörighet, en eller annan oförstörbar egenskap.
Svensk, utstött, kvinna, artist, homosexuell, skåning, medborgare, brandman, muslim, buddhist eller arbetslös – allt är bra som gör det möjligt att väsnas på ett eller annat sätt, med tindrande ögon inför det oändrliga, mirakulösa ”JAG ÄR…”
Vilken tom eller konsumerbar roll som helst duger; det handlar bara om att avvärja det egna Intet. Och då dessa färdigtuggade former saknar allt organiskt liv dröjer det aldrig länge innan de lugnt låter sig återföras till marknadens och den allmänna ekvivalensens system, detta system som återspeglar och styr dem. /…/
Det är meningslös att mitt inne i Skådespelet göra anspråk på substantialitet. När allt kommer omkring är ingenting mer autentiskt eller mer suspekt än just ”autencitet”. /…/ Genom att tvinga varje levande singularitet att betrakta sig själv som speciell – det vill säga att betrakta sig själv ur ett formellt perspektiv och ett utifrånperspektiv – river Skådespelet sönder oss inifrån och introducerar en ojämlikhet, en skillnad i varje singularitet. Det tvingar jaget att betrakta sig själv som objekt, att förtingliga sig själv, att uppfatta sig själv som en annan.
(Tiqqun, Teorin om Bloom, 2000)

Osynlig organisation
Kampen på Eldon-fabriken har utbildat några av de bästa ledarna i den svarta befrielsekampen. Man läser inte om dem i Newseek och ser dem inte på TV. De är för farliga för systemet för att informationen ska få spridas över hela landet om deras verksamhet på Eldon. Det är nämligen ett krig som pågår i fabrikerna i USA. Det är en våldsam kamp. Ibland har den organisation och ledning. Oftast är den spontan och oorganiserad. Men i denna kamp har fler amerikanska arbetare dött än i alla de fyra stora krigen. Statistiken visar att fler gruvarbetare har dödats av sitt arbete under de senaste sextio åren än det dött soldater i Korea- och Vietnamkrigen sammanlagt. /…/ När arbetarna går i ”vilda” strejker eller angriper förmännen, då är det fråga om klasskrig. En gång hittades en förman död på en parkeringsplats med bokstäverna BP (Black Power) ristade på pannan. Det var inte något dåd av en galning som förlorat kontakt med verkligheten. Det var ett utryck för den oerhörda klasskamp som pågår på alla plan.
(The League of Revolutionary Black Workers i Detroit, Kriget i fabrikerna, Ord och bild 7-8, 1970)

Avstånd
Vad är arbetarrörelsens mål?
Att få in så många tama socialdemokrater i riksdagen som möjligt.
Huru sker detta?
Genom att ”respektera andras åsikter” och genom att ”taga avstånd”.
Vad är att respektera andras åsikter?
Det är att krypa för de samhällsbevarande och förfölja dem som hysa revolutionära åsikter.
Vad är att taga avstånd?
Det är att så mycket som möjligt närma sig de borgerliga.
Vad kallas detta?
Att följa med utvecklingen och visa prov på verkligt frisinne.
Vad vill det säga?
Det vill säga, att det är gammalmodigt att stå fast vid radikala åsikter, som äro några tiotal år gamla, men frisinnat att visa vördnad för tusenåriga fördomar?
(Gracchus, Ur de riksdagshungrigas katekes, Brands månadshäfte nr 4 1913)