Klockan närmar sig halv två. Mitt i vinternatten breder ödemarken ut sig mellan husen. Himlen är ett oändligt moln; ett tungt lock som utestänger rymden; ett gatulampsbelyst, glödande tak. Staden  klyver mörkrets stormfloder och tvingar dem runt.

Snön ligger som aska över världen, uppskottad i stora högar. Vägar blottlagda genom massorna, framkomliga men händelselösa, väntande. I allt det tysta ekar bara ensligt knäppande övergångsställen. Ljussignaler som aldrig slår om. Det finns ingen som behöver fråga om lov, ingen som rör sig över asfalten.

Innanför husväggarna är det mörkt. Människor under täcken. De flesta sover, men inte alla. Deras vakna öron kommer för ett ögonblick att kunna avlyssna underjordens schemalagda aktivitet.

Den plötsliga smällen är en svag vibration, ett dovt muller som fortplantar sig genom berggrunden och in i huskropparna; som sätter betongstommar i knappt märkbar svängning. Fönsterrutorna skallrar. I nästa sekund ett uppehåll och sedan någon ytterligare smäll. Det är allt. Ögonblicket är förbi och natten slappnar av, återgår till att låtsas som ingenting. Men det är aldrig lugnt; det märks bara inte alltid på ytan.

Kiruna ligger som en oerhörd anhopning av byggnader och människor i ett ändlöst, böljande hav av  skog och myr; en civilisationens utpost i lappmarken, med asfalt, järnväg och ledningsgator som strålar ut mot fjärran. Två fjäll skjuter upp ur omgivningen, invaggar och vakar över staden nedanför. Biltrafik och täckbyxeprassel bryter stillheten mellan husen, när nattens ödemarker övergår i arbetsdag. Solskivan rullar upp värmelös på horisonten, orkar knappt lätta från jorden. Så sköljer vinterljuset för en stund över teglet och betongen, lämnar glödande springor i arbetsplatsernas avskärmande persienner.

Bakom den fond av naken, pallbruten bergvägg och terrasserade gråbergstippar som reser sig över staden, stiger tjocka rökpelare. Filtrerad avgas på flykt ur massiva skorstenar. Vita dunster mot det vidöppna blå. Smutsen lägger sig som en gråsvart filt kring verken, men letar sig också utanför stängslet; spiller över, dammar och driver. Härifrån går långa tåg, med vardera sextioåtta vagnslaster små stenkulor, mot fraktfartyg och öppet vatten.

Stad och grop är grannar. Den fyra kilometer långa avsaknaden är alltid närvarande, skär genom fjället och avslöjar den dramatiska verksamheten för vad den gör. Men den monumentala urgröpningen står övergiven och tyst. Verksamheten har gått vidare och lämnat markytan bakom sig. Istället är det i djupet därunder som maskinerna äter sig fram. Tuggande metallkäftar och rusande uppfordringsanordningar och hamrande borrstål i strålkastarljus. Och sprängmedel, som detonerar varje natt och lösgör tusentals ton uråldrig, stelnad magma som rasar in. Berglossningen skakar jorden och vibrerar in i husen.

I Kiruna flyttar man berg. I över hundra år har man sprängt loss, krossat, malt och forslat iväg berggrunden bit för bit; urskiljt malm. Människohand har öppnat upp fjället och ur dess inre lyft det svarta, magnetiska. Det är järn som är stadens näring; gruvan ett existensberättigande i en värld där kapitalackumulationens självändamål härskar. För järnet bryts inte främst för att smältas till balkar, kylskåp eller bilar, utan för att framställa profit; för att det är lönsamt att förvandla sten till pengar. Nyttan är i slutändan endast den svällande pengahögens nytta. Och i dagsläget betalas det bra för mineraler. Verksamheten expanderar. När marknadens rop viner och sliter i jorden, når orkanstyrka, är det bäst att lyda: Mer råvara att köpa och sälja.

Jakten på profit iklär sig skepnaden av en jakt på utökad brytning. Det är många som vill gräva i marken. Undersökningstillstånden hopar sig på kartan som tusentals, av linjallinjer väl avgränsade områden. I takt med att mineralpriserna stiger, sjunker tröskeln för vad som är lönsamt att bryta. Under moränen förvandlas förekomster till malm, och skatter tar form; järn, koppar, guld, zink, nickel, bly att utvinna pengar ur. Nordligaste Europa brinner av prospekteringsfeber.

Ovan kalfjällshjässor och trädtoppar svävar så helikopterburen mätutrustning, kartlägger avvikelser i jordskorpans magnetfält. Berg provborras och ur de smala, djupa hålen hämtas borrkärnor för närmare analys. Brytvärdhet bedöms. Sedan: Ansökan, handläggningstid, brytningstillstånd.

Nya gruvor springer ur marken. Jord och torv schaktas bort; det underliggande berget möter årstiderna. Invigande sprängsalvor dånar och sten regnar. Gamla dagbrott, som lönsamhetsbrist  stängt och som väntande stått och samlat mossa och gräs, plockas ur malpåsarna. Ärrvävnaden luckras upp. Oväsendet återvänder. Och de befintliga gruvorna växer, ökar takten, ökar produktionen. Mer ska ut snabbare.

Men det är bråttom. Allt eftersom marknaden slukar de större volymerna, avtar aptiten; mättnaden sänker priserna. Konkurrensen hårdnar och det gäller att vara tidigt ute för att få äta av kakan. Det är en destruktiv kraft som hetsar fram brytning.

När det europeiska krisläget letar botemedel i berggrunden, nås delar av den norrländska glesbygden av en strimma hopp. En eventuell gruvetablering blir en välsignelse för orter som sedan mitten av 1900-talet bara känner till avfolkning och nedläggningar. Gruvbolagen kan nedstiga såsom frälsare till knäfallande kommunpolitiker och lova utveckling, arbetstillfällen. Men löftet om en blomstrande framtid grusas lätt.

De gruvor som det senaste decenniets våldsamma prisökningar planterar, är de första att vissna och dö, så fort prisnivån skruvas ned. Det har hänt förr. Sverige är fullt av utkonkurrerade dagbrott. Och runt om i världen står spökstäder som vittnen. Åt eftervärlden lämnas blott förfall och vätskande sår i landskapet, anrikningsverkens uppdämda slaggprodukter, tusentals ton tungmetalläckande sand i stora vattenmagasin. Människorna tvingas ständigt leva sina liv någon annanstans, på en plats där pengar kan växa.

Det finns en rädsla som bor i beroendet. När gruvan är allt blir det så tydligt, kännbart. Svängningarna. Lågkonjunkturer kommer med domedagar.

Krisen på 1970-talet drabbade gruvindustrin med störtdykande efterfrågan och mineralpriser. Kiruna skälvde av fasa. Gruvbolagets alla mindre gruvor övergavs; kvar blev bara den stora i Kiruna och den i Malmberget. De följande decennierna sipprade befolkningen ut ur staden. Nästan en fjärdedel av invånarna försvann. Sju tusen. Bostadsöverskottet blev enormt. Uppemot ett tusen lägenheter revs, och ytterligare hundratals kallställdes och lämnades att långsamt förmultna. De utdömda husen blev snabbt kusliga minnesmärken mitt i bostadsområdena, med flagnande fasader och grånande plywoodskivor över fönster och dörrar.

Sedan vände det hela. När rivningsskoporna i början av 2000-talet hunnit jämna ödehusen med marken, hade den kinesiska efterfrågan gjort gruvan oerhört lönsam. Miljardtals kronor flödade och storskaliga investeringar plöjdes ned i produktionen. Anläggningsarbetet behövde arbetskraft. Befolkningstappet avstannade. Plötsligt fylldes Kiruna av framtidsoptimism igen. Det blev bostadsbrist.

Men alla de tusentals människorna kommer inte tillbaka. De behövs inte längre.

Den tilltagande lönsamhetsbristen och den dyra arbetskraften kring mitten av 1900-talet tvingade fram motreaktioner från de försmäktande kapitalen. Många fabriker kastade sig ut i världen i jakt på lägre produktionskostnaderna. Den platsbundna råvaruindustrin kunde inte fara någonstans, och fick därmed bekämpa kostnaderna på plats eller gå under. Och var det svårt att trycka ned arbetarna, så återstod att rationalisera bort dem ordentligt. 1970-talskrisen var ett perfekt tillfälle.

De norrländska skogarna härbärgerar sedan dess krympande befolkningsunderlag. Skogsbruket har inte längre användning av alla människor som en gång var dess förutsättning. Det är numera inte konkurrenskraftigt att fälla träd med yxa och stocksåg, eller ens med motorsåg. Istället krävs ett högeffektivt vidunder som slukar diesel och smidigt rör sig mellan tall och gran; som fäller, kvistar, kapar och staplar, med några enkla joystickmanövrar från förarhytten. De mekaniska lemmarna gör arbetarna överflödiga och produktionen produktivare.

Gruvindustrin gör sig också av med människor. Allt avlägsnare är forna tiders muskelstyrkebetingade verktyg. Navare och släggor ersattes av tryckluftsdrivna knämatare som ersattes av halvautomatiserade borraggregat och så vidare. Underjorden i Kiruna befolkas av maskiner och sedan länge sköts allt mer av det direkta brytningsarbetet via datorskärmar och knapptryckningar. Men konkurrensen kräver fortsatt rationalisering. Total fjärrstyrning är under utveckling och därigenom kan skilsmässan mellan stad och gruva ytterligare närma sig fullbordan.

Kiruna blir för kapitalet ett allt mer överflödigt, förvuxet anhang; något att göra sig av med. Långsamt och stegvis stöter gruvan bort människorna, frikopplar dem från produktionen. Tekniken som skulle kunna innebära en befrielse från arbetet, drar bara undan försörjningen och slungar ut arbetarna på arbetsmarknaden igen.

Samförståndet framhåller gärna att gruva och stad lever i en fridfull symbios. Utan gruva ingen stad. Men samlevnaden är varken fridfull eller symbiotisk; den är en motsättning. Samma lönsamhet som möjliggör stadens fortlevnad, underminerar samtidigt densamma.

Det hålrum som brytningen efterlämnar drabbar berget som en stor hunger. Underjordsmunnen gapar och slukar hängväggens instörtande rasmassor. Eftersom malmkroppen lutar in under Kiruna, närmar sig den undansjunkande marken själva staden, allt eftersom brytningen går djupare. Förkastningarna, kratrarna, sprickorna hotar att svälja allt. Husen och vattenledningarna och avloppen och vägarna. Men de kommer också att äta av människorna; av våra liv, våra minnen, vårt hem.

Prognoserna flyttas ständigt närmare. Stadsdelar måste utrymmas och rivas tidigare. Gruvans ökade brytningstakt, den rastlösa profitjakten, påskyndar förloppet. I Malmberget, drygt tolv mils bilväg söderut, orsakar den växande gropen mitt i samhället redan undergångstillstånd. Det dammar, det skakar, golv börjar luta, det spricker i väggar. Avspärrningarna går vid husknutar. I Kiruna dröjer det än ett tag. Men utvecklingen, acceptansen, var självklar redan från början. Brytningen och därigenom gruvans lönsamhet måste tryggas. Något annat vore otänkbart; det finns inga alternativ till beroendet och efterföljsamheten. Gruvan odlar en osympatisk intressegemenskap.

När markdeformationernas omfattning uppdagades 2003, var kommunen snabb med att vända chockbeskedet till en sensation. Den förestående massrivningen blev till en stadsomvandling i glänsande förpackning. I mars i år avslutades arkitekttävlingen om den nya stadskärnans utformning. Arkitekterna är glada. Det är inte många som får en sådan höjdpunkt i karriären.

Framtidsstaden. Vilken framtid? Under de värsta krisåren, från en tegelvägg i stadens centrum, ropade svart sprejfärg: KIRUNA DÖR…..SLÅSS!!!!!

Det är kanske viktigare än någonsin.