Nummer 2, 2013 – Plundringen av det gemensamma

Thatcher må vara död, men hennes politik lever i högsta grad. Den ekonomiska kris som bröt ut med amerikanska bankkrisen och nu tvingar Europas ekonomier på knä är både nyliberalismens kris och triumf. På samma gång. Samma ekonomiska doktriner som bidrog till krisen drivs nu igenom och cementeras  ännu hårdare. Krispolitiken har i praktiken blivit ett redskap för ett klassangrepp ovanifrån, en gigantisk omfördelning av resurser uppåt i samhällshierakin.

Nyliberalismen har sedan 80-talet inte bara strävat efter att avreglera marknader, utan även ta sig in i den skattefinansierade offentliga sektorn och göra vinster på välfärden. Bolagiseringar, outsourcing och marknadsutsättning av offentlig verksamhet, marknadshyror och privatiseringar har kastat ut välfärden på marknaden att plundras. Välfärdsstaten har blivit nyliberalismens guldkalv och mjölkko.

En nyliberal förvaltningspolitik som New Public Management (NPM), där japanska styrmetoder – så kallad lean production – från de toyotistiska bilfabrikerna importeras in i offentliga sektorn. Varje verksamhet ska göras mätbar och konstant effektiviseras, tempot ska höjas och fler ”enheter” produceras. Målet är att ”plocka fler pinnar”, hela tiden förbättra statistiken och prestationsnivån. Oavsett om det gäller behandlade patienter i sjukvården eller utvisade papperslösa migranter i tunnelbanan.

”Läkekonst har ersatts av sjukvårdsproduktion” skriver Svenska läkarsällskapet på DN Debatt, efter tidningens granskning av tillämpningen av NPM i vården. Vad händer med välfärden när den ekonomiska vinsten – snarare än våra behov – ställs i första rummet? Vilka krämpor är mest lönsamma att behandla? Vilka piller ger mest profit? Vilka områden ger mest avkastning att driva en skola inom? Vilka sorters bostäder och stadsdelar förbättrar läget och ger bäst marknadsvärde?

Den ekonomiska krisen mattade inte av plundringen, utan den lade snarare in en högre växel. Vatten, el, sjukvård, försvar, gränskontroll, allmännyttans bostäder – allt är till salu! Till REA-priser! Allt ska bort! Men plundringen sker inte bara inom de offentliga allmänningarna – utan även inom de naturliga.

Den ekonomiska och ekologiska krisen går hand i hand. Den nyliberala dynamiken har öppnat upp en avreglering av hyperexploatering av såväl arbete, välfärd och natur, vilket i sistnämnda fallet fått förödande miljökonsekvenser i både koldioxidutsläpp och jakt på råvaror.

Alla vackra löften från Klimatkonferensen Cop15 i Köpenhamn 2009 är nu glömda. Ekonomska krisen kom emellan. Den gröna kapitalism vi då varnade för, framstår nu nästan som radikal. Istället har en gigantisk jakt på naturresurser intensifierats av krisen, vilket fått land efter land att effektivt skrota sina miljölagstiftningar de senaste åren, deklarera naturområden som riksintressen, driva bort urfolk och frånta dem deras rättigheter. När ekonomin blir svagare framstår det som en möjlighet att utvinna resurser där det tidigare ansetts som ekologiskt oförsvarbart. Vem har råd att ta hänsyn till miljön i en ekonomisk kris? Nu gäller det enbart att få de ekonomiska hjulen att snurra igen och öppna upp nya marknader igenom. Nya utvinningsformer av tidigare oåtkomlig olja och naturgas genom fracking, nya metoder för att utvinna mineraler genom kemikalisk urlakning har öppnat upp exploateringsmöjligheter som tidigare inte funnits.

Den geopolitiska situationen målar kraftigt om världens karta. De snabbt industrialiserande länder och nya ledande världsekonomier – de globala fabriksländerna som Kina, Brasilien, Indien och Ryssland – jagar naturresurser i Afrika och Latinamerika. Och här i Sverige – som tävlar i att bli världsledande i mineralexport. ”Gruvnäringen är för Sverige vad oljan är för Norge”, förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt när han lanserade Sveriges nya gruv- och mineralstrategi på LKABs presskonferens i Kiruna i höstas. Nu sker provborrningar i hela Sverige och markområden öppnas upp för projekteringar och exploatering. Kampen om Ojnareskogen på Gotland var bara en första föraning av en våg kommande konflikter som kommer öppna upp de närmaste åren. Gruvläckaget i Talvivaara i Finland under hösten visar vilka katastrofala följder den nya gruvboomen kan få.

Motståndet mot vinst i välfärden och för bevarandet av en gemensam välfärd har tagit fart det senaste åren. Lokala aktionsgrupper som arbetar för att skydda naturområden mot utplundring och ekologisk katastrof formas i varje land. Nu hoppas vi bara att dessa två kamper – för de sociala och naturliga allmänningarna – ska finna varandra och börja samverka. Detta nummer av Brand är vårt bidrag till det mötet. Låt oss tillsammans krasha nyliberalismens plundringsfest och ta tillbaka det som tillhör oss.

Brandredaktionen

En kommentar på “Nummer 2, 2013 – Plundringen av det gemensamma

  1. Varför har jag missat detta!! Kanske förbisett i bruset! Jag som varit med så länge och alltid strävat efter medvetenhet och samhällsengagemang! Never mind! Detta kan vara något som jag letat efter hela tiden! Vi hörs!! LOVE!!!! (+slitet uttryck men välmenat: KEEP UP THE GOOD WORK!!!!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *