Genom historien har olika energikällor använts i olika tider, på olika platser och i olika kombinationer. Energikällor som valspäck, ved, torv, kol, olja, kärnkraft, vind, solenergi, naturgas, biobränslen, vattenkraft och kospillning har använts och används fortfarande. Var och en av dessa hänger samman med en särskild arbetsdelning och varje område kräver en viss sorts teknologi för att kunna använda bränslet som värme, ljus eller drivkraft (till exempel bensin och förbränningsmotorn eller kol och det termoelektriska kraftverket). Energi kan mer eller mindre framgångsrikt omvandlas till en vara (förvaruligas).

Energi som existensmedel

Energi är ett viktigt existensmedel på grund av dess betydelse för matproduktion och tillagning, logi, ljus och uppvärmning. Utan energi kan mänskligt liv inte existera och reproduktionsprocessen skulle bryta samman. Om människor inte har tillgång till energi måste de skaffa sig pengar för att kunna köpa energi för att överleva.

Precis som med mark och andra existensmedel spelar det en central roll i vilken grad energiproducenter och konsumenter har separerats från varandra. Ju mer producenterna separeras från deras huvudsakliga existensmedel, desto mer beroende blir de av att lönearbeta för att kunna köpa existensmedel. Historiskt har processen att separera folk från deras existensmedel varit nödvändig för att skapa en resurspool av människor utan något annat val än att sälja sin arbetskraft mot lön och därigenom förse den kapitalistiska produktionen med den nödvändiga arbetskraft den behöver. Det är också viktigt att i vilken grad människor och deras huvudsakliga existensmedel, i detta fall energi, är separerade från varandra är inte något konstant eller givet, utan ett föremål för kamp, konflikt och förhandling. Denna pågående process kallas den ursprungliga ackumulationen och fråntagandet.

Detta väcker frågan om vem som äger, kontrollerar och har tillgång till energiproduktionen och konsumtionen. Och framför allt, vilket syfte energiproduktionen har. Produceras och konsumeras energin för att fylla kapitalackumulationens behov (för vilken den är råvara och produktionsmedel) eller fyller den en funktion som levebröd för mänsklig överlevnad? Dessa intressen är diametralt och strukturellt motsatta varandra, vilket resulterar i en kamp om energins förvaruligande. Ska energin vara en gemensam resurs utanför marknadsförhållandena, eller förvaruligas för att gå att sälja på världsmarknaden och göra profit på. Och om energin redan har blivit kommersialiserad pågår det en kamp om i vilken utsträckning den ska vara förvaruligad.

Allmänna eller offentliga energiresurser, från skogar till oljefält, utsätts för en allt högre privatisering över hela planeten, speciellt genom regionala och multilaterala frihandelsavtal, som NAFTA, FTAA eller WTO. Detta påverkar till stor del priserna och folks tillgång till pålitliga energikällor, oavsett om dessa är ”rena” eller ”smutsiga”.

Privatiseringar och inhängnanden av allmänningar och gemensamt ägda resurser för att någon annan ska göra profit på dem påminner om hur de gemensamt ägda och förvaltade skogsområdena inhägnats i Europa de senaste århundradena. Denna inhängningsprocess var avgörande för den Europacentrerade kapitalistiska världsekonomins framväxt. Den tvingade människor att bli allt mer beroende av pengar, och därigenom av lönearbete, för att kunna tillgodose sitt energibehov. Inhägnaderna är därför en avgörande beståndsdel i processen att expandera världsmarknaden genom att förse den med en global arbetspool. En expansion av världsmarknaden innebär att allmänningar inhägnas – och energin är en av de viktigaste allmänningarna. När energin har blivit en vara, förvaruligad, spelar dess pris en avgörande roll för den sociala reproduktionen. Betalar kapitalet för att reproducera arbetskraften vars arbete den utvinner profit ur, eller kan den lasta över kostnaden på arbetarna, både de avlönade och oavlönade?

Vid sidan om kamperna om kontroll över land finns det nog inget annat område där kampen om allmänningarna är mer central än i frågan om exproprieringen av de gemensamma energikällorna och de ökade energipriserna. Zapatistupproret i Mexiko, som pågått sedan 1994, är till viss del ett svar på frihandelsavtalet NAFTA:s uppluckrande av de sjuttio år gamla restriktionerna mot utländskt ägarskap över Mexikos olja. I Bolivia har Evo Morales nationaliserat landets gasfält. De senaste årtionden har det pågått en omfattande kamp mot elprivatiseringar över hela världen, från Frankrike och Sydafrika över till Sydkorea och Thailand. Privatiseringen av skogen har mött motstånd över hela världen, en kamp som kvinnor har spelat en ledande roll i. Många av dessa kamper har samordnats internationellt, genom att lokala kamper har inspirerat och informerat varandra, stödda av en rad globala nätverk utifrån.

Energi och markanvändning

De flesta energiresurser finns i lantbruksområden och om kapitalet ska komma åt dem måste de vanligtvis expropriera marken, eller åtminstone ta kontrollen över den. Precis som energi är land en grundresurs för mänsklig överlevnad. Den nuvarande omstruktureringen av världsekonomin innebär att företag får utökade investeringsrättigheter till en ökad geografisk del av världen, vilket underminerar jordbrukssamhällenas territoriella autonomi. Dessutom innebär det att sociala och miljömässiga hinder för investeringar röjs undan och ägandeskapet överförs våldsamt från bönderna till kapitalet. Förutom en allmän expropriering, är mark som innehåller energiresurser särskilt centrala konfliktzoner.

Olja, gas, kol eller uranprovborrningar och utvinning, såväl som stora vattenkraftsdammar, har inneburit stor samhällelig- och ekologisk påverkan på de lokalsamhällen som ligger nära dessa aktiviteter. Detta skapar större sociala konflikter kopplade till markrättigheterna, utsläpp och en ibland våldsam bortdrivning. Vad gäller oljan pågår kamper mot oljebolagens bortdrivningar, utsläpp och våld i Nigeria, Colombia, Ecuador och flera andra platser. Särskilt drabbade är bönder, urfolk och fiskesamhällen, där en struktur av gemensamt landägande funnits intakt.

De senaste åren har de taktiker som använts för att göra motstånd mot landappropriering eller markförstörelse bestått av allt från parlamentariska kamper, organisering av självständiga lokalsamhällen, gatuprotester, ickevåldsbaserad civil olydnad – och som nyligen i Nigeria, väpnad kamp och kidnappning av oljebolagsanställda. I Colombia har U’wa-samhället till och med hotat med massjälvmord för att få stopp på oljebolaget OXY Petroliums aktiviteter. Konstruerandet av världens största oljepipeline, Baku-Tbilsi-Ceyhan-pipelinen har också lett till stora protester från markägare och miljöaktivister, både inom de drabbade länderna och genom internationella stödkampanjer. I Venezuela riskerar urfolk att drivas bort för att ge plats åt statliga och multinationella kolgruvor. I USA har Navajosamhällen drabbats hårt i Black Mesa, Arizona, av koljätten Peabody Coals framfart. Miljoner har tvångsförflyttats över hela världen för att ge plats åt stora vattenkraftdammar, bland annat i Indien, Kina, Brasilien och Indonesien. Medan kärnkraftsindustrin rustar för att få börja bygga ut kärnkraften igen har även kärnkraftsmotståndet blivit allt starkare, både i områden där nya kraftverk planeras och i områden där uran bryts, som hos urfolken i Nevadaöknen i USA, eller där kärnavfallet ska slutförvaras, som i gruvorna i aboriginernas land i Australien.

Energi och arbete

Energin har spelat en viktig roll i att forma de globala klassrelationerna som helhet, inte bara inom energisektorn.

– Mekaniseringen har gjort det möjligt att öka arbetets produktivitet, det Marx kallar för den relativa mervärdestrategin.
– Konstgjort ljus har förlängt arbetsdagen (precis som dagens informationsteknologi har gjort), vilket Marx kallar den absoluta mervärdesstrategin.
– Transporter har gjort det möjligt att utöka den geografiska räckvidden för marknaderna för råvaror, arbete och varor, och har reducerat cirkulationstiden för varor, pengar och människor.
– Billig mat, logi och konsumtionsvaror har sänkt reproduktionskostnaderna för den globala arbetskraften och därigenom fungerat som en buffert för lönesänkningar samt gjort skillnaderna i den globala lönehierarkin större. Till exempel har maten kunnat göras billigare genom att en storskalig lantbruksindustrimodell kunnat påföras världens bönder. Detta har i sin tur lett till en ökad matbrist för stora delar av jordens befolkning, vars land har exproprierats för att kunna möjliggöra den landkoncentration som det energiintensiva industriella jordbruket kräver. Det storskaliga jordbruket har eskalerat den ekologiska krisen genom sin användning av besprutnings- och gödningsmedel, och en allt större del av världens befolkning har blivit mer utsatta för matprisernas svängningar på världsmarknaden.

Mekanisering är en särskilt viktig process där energi och mänskligt arbete påverkar varandra. Energianvändningens historia är en historia om hur mänskligt (och djurs) arbete ersätts eller kompletteras av yttre energikällor – trä, kol, gas, olja, kärnkraft och väderkvarnar.

Paradoxalt nog är det ingen som arbetar mindre trots all denna ”arbetssparande” teknologi. Lönerelationen som formade fabriken har inte försvunnit, inte heller har de ojämlika könsrollerna ersatts eller det oavlönade arbetet försvunnit. Snarare än att undanröja ojämlika och exploaterande arbetsuppgifter genom energiintensiv tillämpning, har de nya fordonen och maskinerna bara omorganiserat folks arbetsmönster och struktur. Faktum är att ersättandet av människor med maskiner och robotar ofta har skapat en enorm arbetarpool av okvalificerade arbetare och arbetslösa, och införandet av tekniken har därför ofta mött motstånd från arbetarnas sida.

Det vore däremot fel att se ersättandet av mänskligt arbete som en oavsiktlig sidoeffekt av mekaniseringen. Genom historien har mekanisering ofta införts just för att ersätta och omforma det mänskliga arbetet. Det vill säga ersätta det organiserade och rebelliska mänskliga arbetet som hela tiden hotar att undfly kontrollen, oavsett om kontrollanterna är hyresvärdar, fabriksägare eller lantbruksbolag. Det mest kända historiska exemplet är ludditerna som slog sönder vävstolarna som hotade deras uppehälle.

Ett nyligare exempel på en sådan kamp och omstrukturering kan ses i de Sydafrikanska guldgruvorna. När gruvbolagen mötte starkt motstånd från gruvarbetarna i efterkrigstiden svarade gruvägarna genom att investera i mekanisering för att ersätta dem. Detta sågs som det effektivaste sättet att bryta klasskampen. För varje 10 kilogram guld som producerades 1950 var 10 män anställda och 99 000 kilowattimmar elektricitet gick åt. 1975 behövdes fem anställda och 180 000 KWh elektricitet för samma mängd guld.

Alla exemplen ovan visar vilken betydelse energin har för relationen arbete-kapital generellt, inte bara för själva energisektorn. Därigenom är en omställning till ett nytt energisystem inte bara viktigt för bara de som arbetar inom den sektorn, utanför alla arbetare över hela världen, både avlönade och oavlönade.

Arbete i energisektorn

Den kommersiella energisektorn har alltid bestått av många olika människors arbete, från olika geografiska platser globalt och ingått i en global varukedja som verkar inom ett bredare kapitalistiskt förhållande, relationer som är geografiskt ojämnt fördelade och hierarkiska. Historiskt sett har arbetarna i energisektorn (åtminstone i den avlönade sektorn) och deras fackföreningar varit bra organiserade, både inom länderna och internationellt mellan länder. Maj 2006 representerade International Federation of Chemical, Energy, Mine och General Workers Unions (ICEM) runt 20 miljoner arbetare organiserade i 379 industrifack i 123 länder.

Eftersom energi är en strategisk råvara innebär det att energiarbetare (såväl som arbetare som utvinner och producerar råvaror förknippade med denna sektor) har en strategisk position. Detta har en motsägelsefull effekt.

Å ena sidan finns det ett behov av att garantera en hög produktionstakt och extrahera stora mängder mervärde ur deras arbete. Detta innebär att energisektorn ofta har haft olika former av arbetstvång, speciellt i perioder av hårdnad konkurrens både mellan företag och länder. Det finns många exempel: tvångsarbetet i de afrikanska koloniernas kolgruvor i konkurrensen mellan de europeiska imperialistiska stormakterna och fångarbetet i den amerikanska södern efter inbördeskriget för att kunna understödja den amerikanska industrialiseringsprocessen. Perioden innan andra världskriget såg en förnyad våg av tvångsarbete inom energisektorn, både i USA under New Dal och i Stalins snabba industrialisering. Nazityskland som saknade egna oljekällor använde en form av syntetisk bensin. Tillsammans med industriföretaget IG Farben satte staten sina lägerarbetare att utföra den fruktansvärda uppgiften att producera detta bränsle ur kol. Under de händelser som ledde fram till iranska revolutionen 1979 hämtades de strejkande oljearbetare med vapenmakt från sina hem och tvingades fortsätta produktionen. Liknande exempel i nutiden är migrantarbetarna som arbetar i de persiska Golfstaterna. I Colombia, det land med flest antal mördade fackföreningsaktivister i världen, arbetar oljearbetarna under en paramilitär repression. Brasilianska sockerarbetare arbetar under slaveriliknande förhållanden för att producera råvaror till amerikansk etanol.

Å andra sidan har den strategiska positionen i energisektorn också gett dem en bra förhandlingsposition i förhållande till sina arbetsköpare och regeringen (såväl till andra arbetare). Arbetarkamper i energisektorn har ofta resulterat i förbättrade villkor och löner, och de har ofta lett till en kedjereaktion med bättre arbetsvillkor även i andra sektorer. Det finns massor med exempel på detta, som de brittiska kolarbetarnas generalstrejk 1926 och oljearbetarnas kamp under den iranska revolutionen 1978-1979.

Kanske är denna motsägelsefulla position för energiarbetarna mest synlig hos oljearbetarna i OPEC-länderna. Oljearbetarnas kamper spelade en avgörande roll i att driva upp oljepriset på 70-talet. Den höga avkastningen från oljan har inneburit att det kunnat genomföras många sociala reformer, inom utbildning och sjukvård, men dessa har kombinerats med en hård repression.

Energi och reproduktionen av arbetet

Det är allmänt erkänt att den fundamentala energin för dagens kapitalism är oljan. I en bemärkelse stämmer detta helt och hållet – det är helt klart den huvudsakliga energin som används i produktionen och konsumtionen av varor för världsmarknaden – om vi bortser från produktionen av arbetskraft, som i sig självt också är en viktig vara på världsmarknaden. Men det är just detta ”borträknande” av arbetskraften som är problematiskt. Över en stor del av världen, speciellt i jordbruksområden, får folk inte sina energibehov enbart, eller ens i huvudsak, genom ett kommersiellt bruk av energi. Snarare får de energi genom en ickekommersiell användning av spillning, trä och annan biomassa som står för värme, ljus och bränsle till matlagning. Över en tredjedel av mänskligheten, över 2 miljarder människor är beroende av dessa bränslen för sitt dagliga energibehov. Insamlandet av dessa bränslen görs för det mesta av kvinnor och barn, som en del av ”hemarbetet” utan att avlönas.

Det är denna traditionella energi från biomassa, inte olja, som är den viktigaste energin för att hålla närmare en tredjedel av jordens befolkning vid liv. Dessa bränslekällor är avgörande för att reproducera arbetskraften globalt till en låg kostnad.

Benämnandet av vissa energikällor som ”moderna” och andra som ”traditionella” baseras på det outtalade antagandet att de nuvarande ojämlikheterna i det globala energisystemet kan lösas genom att expandera det nuvarande systemet så att förlorarna (användarna av ”traditionell” energi) blir färre och att antalet vinnare (användarna av ”modern” energi) ökar. Men detta baseras i sin tur på ett antagande att dessa människor utan tillgång till ”moderna” energikällor faktiskt kan hinna ikapp och få tillgång till dessa källor. Det verkar därför som om dessa ”primitiva” biobränslen inte bara är någon föråldrad kvarleva i den ”moderna världen”, utan snarare en grundläggande beståndsdel i denna ojämlika värld. Precis som icke-avlönade former av arbete inte är någon ”förkapitalistisk” anomali, utan snarare den grundpelare som lönearbetet kan stå på. ”Moderna” energikällor och teknologier, som olja, och ”icke-moderna” hänger i själva verket ihop. Det verkar som den ena är den andras undersida, och att olja inte kan existera utan biomassa. Komplementet och grundbyggstenen för den kommersiella energin på världsmarknaden är den ickekommersiella energin kombinerad med oavlönat arbete.

Omställning och klasskamp

Under 1900-talet, speciellt under efterkrigstiden, följdes den ”dyra arbetskraften” och ”billiga energin” åt. Detta samband har varit en avgörande faktor i att förhindra och begränsa klasskampen över hela världen. Nu börjar ett stort globalt energiskifte äga rum. Frågan är inte längre om ett skifte kommer att ske, utan snarare vilken sorts skifte det kommer att bli, baserad på vilka teknologier? Vems villkor kommer omställningen att ske på och vad kommer följden att bli? Och framför allt, vem kommer gynnas av omställningen och vilka kommer få betala? Hur kommer relationen se ut mellan arbetarna i den förnyelsebara och icke-förnyelsebara energisektorn? Hur kommer förändringarna i energisektorn att förändra relationerna mellan kapital och arbete, och mellan de avlönade och avlönade formerna?

När de existerande energitillgångarna blir allt dyrare (både i pengar, men också i form av politiska, sociala och ekologiska kostnader), kommer det troligen ske ett motsvarande försök från kapitalets sida att göra arbetet billigare (inte bara genom att minska lönerna, utan också genom att minska arbetets kostnad, speciellt genom flytta över reproduktionskostnaden för världens arbetskraft till det oavlönade, ofta kvinnodominerade, arbetet). Och om energipriserna stiger plötsligt snarare än stegvis kan vi också förvänta oss att attacken mot arbetet kommer att ske lika snabbt. Om billig energi har varit avgörande för att minska arbetets reproduktionskostnad, vem ska betala för de stigande reproduktionskostnaderna? Kommer kapitalet lyckas lasta över de ökade produktionskostnaderna på arbetarna (speciellt det oavlönade hem- och jordbruksarbetet, som i huvudsak utförs av kvinnor) i olika delar av världen? Eller kommer arbetarna vägra att acceptera detta?

Att väga in konflikten kapital-arbete är därför centralt när man diskuterar energifrågan, och den innebär att föra in ett moment av osäkerhet i diskussionen om energikrisen och omställningen. I vilken utsträckning kommer förnyelsebar energi att utgöra den materiella grunden för antingen en fortsatt utökad reproduktion av det kapitalistiska sociala förhållandet? Eller för skapandet av ickekapitalistiska sociala produktions- och reproduktionsförhållanden? Det finns inget självklart eller oundvikligt svar på dessa frågor. De är inte tekniska frågor, utan politiska. Och de är inte i första hand forskningsfrågor. Svaret finns i hur energisektorn konkret historiskt utvecklas, i det kapitalistiska världssystemet och vad de sammanhängande kamperna som formar dessa processer resulterar i.

/ Kolya Abramsky

Ordförklaringar:
NAFTA= North American Free Trade Agreement
FTAA= Free Trade Area of the Americas
WTO = World Trade Organization